Twitter
Följ sofiesord på Twitter
Facebook
Gilla ORD & TEXT på Facebook

Museibranschen inte bättre än andra

Förra veckan arrangerade JÄMUS, arbetsgruppen för jämställdhet på museer, seminariet ”Genusmedvetna utställningar – hur gör vi? på Historiska museet i Stockholm. Jag följde seminariet på nätet och där fanns mycket intressant. (Du kan titta på alla inlägg på JÄMUS hemsida.) Ända sedan seminariet är det en grej som gnagt i mig.

Det gäller en fråga från publiken. Johanna Lundin, som arbetar som teater- och jämställdhetskonsult, beskrev hur hon själv ofta stöter på motstånd mot begreppet genus och undrade hur vi skulle kunna omkoda begreppet genus till något positivt. Malin Grundberg, från Jämus och forskare på Statens historiska museum, svarade på frågan.

- Visst finns motstånd mot begreppet genus, och det finns en väldigt stark antifeminism som har kommit på ganska kort tid, men inom museisektorn finns inte riktigt det. [...] För jag tror att inom vår sektor finns det en öppenhet kring det här och då kan man kanske på ett tydligt sätt sätta ner foten.

Jag förstår på ett sätt vad Malin Grundberg menar. Genus diskuteras och finns på agendan. Jag ser också att många museer i planer och dokument formulerar sig kring jämställdhet och genus. Det kan handla om att de säger att utställningar ska visa lika många män som kvinnor, och att normer ska ifrågasättas. Det finns också en del utställningar som jobbar på ett bra sätt med genusperspektiv.

Men jag ser inte att museisektorn på något sätt skulle vara vaccinerad mot antifeminism eller att vi skulle ligga före andra branscher.

När jag arbetar med utställningar möter jag ofta ett motstånd mot inte bara begreppet genus, utan också mot att föra in alternativa perspektiv i utställningar.  Motståndet är (oftast) inte i form av en tydlig antifeminism eller direkt avståndstagande från att arbeta med frågorna.

I stället handlar det om tröghet, om att genusperspektiv ses som något som ”vi måste ha med för att ledningen kräver det, men som egentligen inte är huvudsaken”. Den som tar upp tråden kring genus kan lätt bli den som tjatar. Jag har också hört om personer som känt sig hånade och utsatta för härskartekniker i samband med påpekanden om vikten av genusperspektiv. Detta skriver jag utifrån att ha arbetat i och nära museisektorn i över 10 år. Jag har upplevt motståndet själv och flera jag talat med har upplevt motståndet.

Kanske beror en del av trögheten på brist på kunskap. Många gånger finns det en medvetenhet kring hur många kvinnor och män som visas i utställningar. Men det räcker inte. Genus behöver komma in på flera håll i utställningsprocesserna, och andra museiverksamheter. Det behövs i perspektivdiskussionerna från början (inte som ett pålägg). Det behövs i formen (hur kan vi formge utställningar som tilltalar människor av olika kön, funktion, ålder osv?). Det behövs i samlingarna, i pedagogiken, i tekniken, i bemötande av publiken osv. Det betyder att flera olika yrkesgrupper på museerna behöver mer kunskap och mer träning.

Detta har gnagt i mig ända sedan seminariet förra veckan. Jag tror det är farligt om vi lutar oss tillbaka och tycker att vi i vår sektor är bra på genus och jämställdhet. Det JÄMUS gör är bra. Och det finns massor av duktiga människor i museisektorn. Seminariet förra veckan visar att det finns gott om bra exempel. Men vi är långt ifrån färdiga. Vi har bara börjat!

Almedalen är som Twitter

Idag lämnar jag Visby och Gotland. Min premiär på Almedalsspektaklet är över och jag sitter på färjan till Oskarshamn och har fortfarande dubbla känslor till dagarna i Visby.

Almedalsveckan är på många sätt en fantastiskt händelse. Den handlar om demokrati och möjlighet att komma nära de som har makten och att diskutera kluriga samhällsfrågor med intressanta människor. Men den är också just ett spektakel och en plats för ryggdunk för redan invigda och för att sälja sig själv.

Genusföretagarna lyckades nå ut via sina seminarium och hade fullsatt båda gångerna.

Häromdagen skrev en bekant som befinner sig i Syrien på twitter: ”Till alla mina vänner som är i #Almedalen och twittrar om det. PLEASE shut up. Ingen som inte är där bryr sig”. Hon är i Syrien för att bidra till kampen för demokrati där. Spontant kände jag mig träffad och tänkte att det som händer i Almedalen är väldigt banalt jämfört med det hon gör i Syrien – Almedalen är en ankdamm. Men Almedalen är ju faktiskt också ett bevis för demokratin, en plats där politiken kommer lite närmare människorna och där vem som helst (nästan) kan bestämma sig för att arrangera ett seminarium eller debatt.

Jag har sett mängder av ideella organisationer som med väldigt enkla medel lyckats skapa debatt och locka besökare till sina seminarier. Det är fantastiskt att den möjligheten finns och Sverige lär vara rätt unikt som har en sådan mötesplats för politiker, media, aktivister, näringsliv, kultur, allmänhet osv.

Igår (onsdag) hölls en debatt om vilken roll sociala medier spelar för politiker. Rubriken var ”Ska Carl Bildt sluta twittra?” Jag följde debatten via just twitter, eftersom jag var på ett annat seminarium just då (använd #westander för att hitta diskussionen på twitter). En del ville hävda att twitter är endast för de invigda, en ”twitterelit” och att det därför knappast kan kallas demokratiskt. Andra hävdade att twitter visst är bra för demokratin och ett utmärkt verktyg för att kommunicera och diskutera med personer man vill ha kontakt med. Det handlar om inställning och om att lära sig hantera det.

Jag skulle vilja säga detsamma om hela Almedalen som fenomen. Å ena sidan går det att få kontakt med politiker, makthavare, media, företag och organisationer på ett väldigt enkelt sätt, eftersom så många samlas på ett ställe. Det går att mingla med både Carl Bildt och Gudrun Schyman, och även de politiker som inte har twitterkonto. Det går att gå fram till Aftonbladets tält och tipsa dem om nyheter. Det går att möta likasinnade företagare. Det går att prata med myndighetsföreträdare. Det går att påbörja samarbeten med organisationer och företag. Det går att sälja sina produkter och träffa nya kunder.

Å andra sidan, är de stora scenerna främst till för de redan etablerade. De hippaste mediaminglen är för speciellt inbjudna. De tyngsta myndighetspersonerna är redan uppbokade. Dessutom är många företagare så inställda på att sälja sig själva att de knappt har tid att lyssna på någon annan. För en arrangör i mängden är det oerhört svårt att sticka ut. Många lägger upp sina seminarier på samma sätt vilket också gör det svårt att märkas i den stora massan. Oftast har de bara positiva saker att säga och berättar glatt om hur bra de är. Få berättar om problem. Få avslöjar sina svagheter. Vissa seminarier ger utrymme för publikfrågor och då finns det chans att det hettar till. Samma fenomen som ger möjligheter, har också svagheter. Det betyder så klart inte att vi inte ska använda oss av dem.

Denna dubbelhet karaktäriserar hela min inställning till Almedalen (liksom till Twitter). Jag älskar det och hatar det. Jag använder mig av det, samtidigt som jag ibland måste dra mig undan. Jag längtar redan tillbaka och jag längtar hem. Och jag vet att jag kommer tillbaka.

Fler som bloggat om debatten:

http://www.jmw.se/2011/07/07/demokratiutbrott-hos-westander-almedalen/

http://xn--terkoppla-42a.nu/2011/07/twitter-demokrati-och-vem-vill-du-ha-i-ditt-folje/

Att välja sitt eget Almedalen

Almedalsveckan. Jag har inte bestämt mig än vad jag tycker om den här politiska festivalen. Det är mitt livs första och jag känner innan det ens dragit igång på allvar, att jag börjar bli lite mätt.

Jag kom hit i lördags på förmiddagen och hann bekanta mig med stan, och faktiskt vila en aning efter några veckor av långa arbetsdagar. Jag ska försöka sammanfatta några intryck, funderingar och lärdomar så här efter en första riktig dag.

Genusföretagarna hade sitt första seminarium igår. Det blev fullsatt och vi fick många intressanta frågor. Måste erkänna att vi var en del som var nervösa. Första framträdande på Almedalen. Hur gör man egentligen? Och ser inte publiken väldigt skeptisk ut?

Så här i efterhand förstår jag att de inte var skeptiska, utan seriösa. Vi var också seriösa. Kanske för seriösa. Nästa gång ska vi bjuda på mer skratt och mer på oss själva. Jag pratade länge under minglet med en person som höll på att starta företag inom vårt område och som bubblade av entusiasm och nyfikenhet på branschen. Kändes fantastiskt kul att kunna bidra med erfarenheter och kunskaper till en nybliven entreprenör.

Eftermiddagen präglades av missade seminarier. Försökte komma in Svenskt Näringslivs seminarium där de skulle presentera rapporten ”Konsten att strula till ett liv. ” Det hade varit väldigt kul att få se dem försöka förklara sig. Dessvärre var det fler än jag som tänkt den tanken och tillsammans med ett gäng andra hamnade jag utanför när portarna stängts för att lokalen var full. En flopp, som å andra sidan vägs upp av skadeglädjen över att de inte lyckades förklara sig särskilt väl och att de tycks ha floppat rejält själva. (Läs t.ex. DIK-bloggen och Niklas Starow)

Gjorde ett tappert försök att gå på något annat seminarium i stället, men gps:en i telefonen visade mig fel så inte heller där blev det något seminarium. I stället blev det uteservering och mingel med intressanta människor och en gammal bekant. Här borde jag kanske namedroppa ett gäng, men det ligger inte riktigt för mig av någon anledning.

Detta är kanske något av det som gör mig lite trött på den här tillställningen. Å ena sidan gäller det att hålla sig framme och ta plats i rampljuset. På det viset är det är fantastiskt roligt att Genusföretagarnas seminarium gick så bra och vi kommer promota vårt nästa seminarium så mycket vi kan. Så klart. Samtidigt vet jag inte om jag vill leva som vissa tycks göra här i Almedalen.

Å andra sidan tycker jag det är ganska skönt att försvinna in i in cognito-dimman ibland. Jag beundrar personer som Brit Stakston som orkar filma sig själv på väg till svts sändning och vara med där det händer och ha något att säga om det. Men jag tycker också det är rätt skönt att jag ligger kvar i sängen och softar i stället för att vara på väg till någon morgonsoffa eller frukostmingel. Jag gillar att ha möjligheten att träffa en massa spännande människor i vimlet och skapa nya kontakter. Men jag tycker också det är skönt att kunna välja bort.

Det är nog så jag vill ha mitt eget Almedalen- välja godbitar och också hinna njuta av ett vackert somrigt, men dimmigt Visby.

Kom igen museer! Öppna upp!

I onsdags var jag på seminarium på Världskulturmuseet i Göteborg. Det handlade om museernas roll när det gäller normer i samhället och om museerna har möjlighet att påverka dessa normer genom sina utställningar. Rubriken var Gör museer skillnad?

Jag kände igen många av frågorna och de dilemman som just nu är aktuella bland utställare. För några år sedan var jag projektledare på Malmö Museer. Mitt uppdrag var att skapa en utställning tillsammans med romska föreningar och organisationer om romernas historia och situation i Sverige. I det arbetet ställdes ofta olika normer mot varandra. Museet hade en jämställdhetspolicy och tyckte det var viktigt med kvinnlig representation i projektgruppen. De romska representanterna i arbetsgruppen var bara män. Vi startade en kvinnogrupp, men den hamnade vid sidan av. Det var i arbetsgruppen som viktiga beslut fattades. Vad hade hänt om kvinnogruppen gjordes till ordinarie arbetsgrupp? Varför utsågs inte fler kvinnor till representanter i arbetsgruppen?

Malmö Museer ville ställa ut ett skelett av en romsk man. Hans kvarlevor fanns på Historiska museet i Lund i den anatomiska samlingen. Där har många mänskliga kvarlevor samlats, efter fångar vars kroppar aldrig hämtats av några anhöriga. Romska arbetsgruppen ville inte ställa ut. Och Historiska museet ville inte låna ut skelettet eftersom de var rädda för krav på repatriering, dvs att nuvarande anhöriga ska kräva tillbaka kvarlevorna. Skelettet ställdes inte ut. Däremot ställde vi frågan om vad som är möjligt i en utställning. I rummet intill romska utställningen visades ett 1000-årigt skelett från en grav utanför Malmö. Är det åldern på kvarlevorna som ska avgöra? Eller om det finns släktingar i livet? Eller är det sammanhanget som de ställs ut i? Vem ska avgöra?

I en annan utställning som jag var projektledare för, Leva i två världar, arbetade vi tillsammans med unga samer, romer och judar. I den utställningen lät vi de unga helt och hållet ta fram innehållet i utställningen. De fick stöd av institutionerna bakom (Malmö Museer, Riksutställningar, Samiskt informationscentrum och Judiska museet i Stockholm) och överallt gjorde vi tydligt vem som var avsändare.

Att bjuda in aktörer utifrån för att ta fram innehållet i en utställning, vare sig det handlar om konstnärer eller representanter för en förening, har blivit allt vanligare på museer. Historiska museet i Stockholm gjorde det i stor utsträckning i Maria – drömmen om kvinnan som behandlades på seminariet på Världskulturmuseet. Riksutställningars förnyade uppdrag handlar också mycket om att samarbeta snarare än att själva producera.

När jag sitter på seminariet i Göteborg undrar jag ändå om tanken att bjuda in personer utifrån till museerna blir ett sätt att slippa ta ställning. Jag har under några år arbetat med annat än direkt utställningsproduktion och när jag nu gick in i den världen igen tyckte jag mig ana en ängslighet bland museifolket. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det handlar om, men två iakttagelser kan jag berätta om. Det ena är tilltron till forskare. Museifolket lyssnar snällt och försöker anpassa sig. Jag undrar om inte det ständiga ifrågasättandet av sig själva inom museivärlden gör det svårt att göra något praktiskt, och det som görs tenderar att tilltala samma gamla målgrupp som alltid tilltalas (vit, medelklass, akademiker, kvinnor).

Det andra är en slutenhet inom branschen. Jag ville gärna hinna prata med så många som möjligt i pauserna, knyta nya kontakter och kanske hitta spännande samarbeten. Men det fanns väldigt lite utrymme för det. De försök jag gjorde möttes av ryggar och stressat fingrande på mobiltelefoner.

Om museer ska fortsätta vara relevanta och bli intressanta för fler människor och verkligen göra skillnad, måste de fortsätta arbetet med att öppna upp sig. De får inte vara så rädda för att göra fel (jämfört med senaste forskningsrönen) att de inte gör någonting alls. Visst måste de reflektera och göra medvetna val, men sluta inte agera för det.

Våga! Testa! Gör!

Seminariet arrangerades av Riksutställningar och Museum Forum vid Göteborgs Universitet, Institutionen för Globala Studier