Att lyssna på P1 morgon idag gör mig arg och frustrerad. Jag har varit mer eller mindre engagerad för romernas situation i Sverige i nästan tio år. I början av den perioden tyckte jag att det fanns hopp. Det hände mycket i Sverige i samband med att romer fick status som nationell minoritet i Sverige och EU. Deras språk, kultur och historia i Sverige fick ett värde i sig och mitt jobb som projektledare för ett flerårigt romskt samarbete på Malmö Museer var en direkt konsekvens av den politiken.
Nu tio år senare har vi plötsligt kastats minst 60 år tillbaka i tiden. Sveriges radios granskning av polisens agerande vid avvisningen av romer till Bulgarien förra året visar att de flesta av de avvisade var gatumusikanter. Att de var EU-medborgare, med rätt att vistas i Sverige i upp till tre månader utan att arbeta eller studera, spelade uppenbarligen ingen roll för polisen.
Egentligen borde jag inte bli förvånad. Den kontinuitet som kännetecknar bemötandet av romer i Sverige och andra länder talar sitt tydliga språk. I en statlig utredning från 1923 hymlar inte staten med att zigenarna bör skickas ut ur landet: ”Då zigenarnas inordnande i samhället hos oss synes vara ett olösligt problem, är enda utvägen att på ett eller annat sätt få zigenarna ut ur landet.” (SOU 1923:2) Detta var strax innan Per Albin Hansson började tänka sin folkhemstanke och jämförde Sverige med ett hem där alla är jämlika. Då fanns inte plats för människor som sticker ut.
På 30-talet kom de första steriliseringslagarna som gjorde det möjligt för staten att sterilisera personer som ansågs sinnesslöa eller sinnessjuka. Lagen upplevdes som ett ständigt hot bland romer och resande eftersom de inte passade in i den svenska bilden av ur en familj skulle se ut. Steriliseringslagarna fanns kvar i olika former fram till 1976 i Sverige.
På 60-talet skedde förändringar, till stor del tack vara Katarina och Rosa Taikons kamp för att romer skulle få lov rätt till bostäder, skolgång och arbete. Men fortfarande idag 2011 är det svårare för en person med romskklingande namn att få en bostad. Fortfarande är arbetslösheten stor bland romer. Fortfarande upplever romska barn bristfällig skolgång.
Och fortfarande avvisas romer från Sverige på grund av ”tiggeri”! Tiggeri är inte olagligt i Sverige. Att spela musik på gator och torg är inte heller olaglig. Att använda kryckor är inte heller olaglig. Polisen har dessutom mage att hänvisa till ett förarbete (alltså inte ens en lag!) från 1954 som talar om lösdriveri.
De här händelserna är en skam. Det hopp jag kände för romernas situation i Sverige för tio år sedan har grusats markant av dagens och tidigare rapporter. Sverige är dessvärre inte unikt i den här frågan. I flera europeiska länder har liknande avvisningar skett. Det är på tiden att Sverige agerar föregångsland när det gäller romers rättigheter och möjligheter. En början kan vara en sanningskommission kring de oförrätter som begåtts mot romer i Sverige, och som fortfarande begås. Men det får inte blir slutet. För att alla medborgare i Sverige och EU ska känna sig välkomna och lika mycket värda måste det till kunskap, attitydförändringar och öppenhet inför olikheter. Idag känns det tyvärr som att vi är långt ifrån något sådant.