Twitter
Följ sofiesord på Twitter
Facebook
Gilla ORD & TEXT på Facebook

Visst gör det ont när texter brister

Just nu pågår en bloggstafett om språk, makt och demokrati som Centrum för lättläst dragit igång. De här frågorna är drivkraften bakom min arbete med att skriva klara, tydliga och lätta texter som alla kan förstå. Därför vill jag bidra med ett inlägg som knyter an till temat.

Min övertygelse är att en bra text kan bekräfta läsaren, medan en dålig text som är svår att förstå, kan trycka ner sin läsare genom att få den att känna sig dum som inte förstår. Om det här har jag skrivit tidigare.

Men det händer att jag får reaktioner från de personer vars texter jag bearbetat. Ibland verkar det som att också en bra, inkluderande text kan göra lite ont. Fast då handlar det om något annat.

För ett tag sedan fick jag just en sådan reaktion från en person vars text jag bearbetat. Min uppgift var att bearbeta texten för att fungera i ett sammanhang där många olika läsare skulle komma i kontakt med texten. I min bearbetning av text fanns läsaren med i texten i form av ett du. Jag använde enklare ord, kortare meningar och färre fackuttryck. Jag bad senare den ursprungliga författaren att faktagranska texten och fick tillbaka ett mail där hen menade att stilen inte passade och att hen inte ville ha sitt namn med i samband med texten.

Delvis handlar den här reaktionen om ett missförstånd kring vad min respektive hens uppgift egentligen var, och hen hade inte förstått mitt uppdrag. Men jag tror också att reaktioner som den här beror på att det gör lite ont att släppa ifrån sig den makt en har över läsaren i och med det krångliga språket.

En text med ett krångligt språk, långa meningar, svåra ord och många fackuttryck kan skapa ett avstånd mellan läsaren och författaren. Med hjälp av orden och meningarna kan författaren känna sig smart och överlägsen eftersom hen har kunskap som inte läsaren har. Det blir viktigt för författaren att behålla den här kunskapen själv och därmed behålla sin position gentemot läsaren.

Om jag nu skriver om texten, så att läsaren är inkluderad, känner att den förstår komplicerade saker och får ta del av kunskapen som den ursprungliga författaren har, då betyder det att den ursprungliga författaren också tappar lite av sin makt och sin position.

Det gör ont.

När jag arbetar med delaktighet i andra sammanhang, till exempel i museivärlden, talar jag ofta om att man i delaktighetsprojekt måste våga släppa ifrån sig makt. Det är svårt eftersom vi gärna vill ha kontroll och det gör lite ont att låta någon annan får tolkningsföreträde. Det är rent praktiskt också ganska svårt att faktiskt genomföra och kräver övning.

För mig hänger det här ihop. Delaktighet i samhället, i kulturproduktion, i vård, i skolan handlar om makt. Mitt bidrag till att ge fler personer makt i samhället handlar om att skriva så alla kan förstå och att skapa delaktighet också i andra sammanhang. Det må göra lite ont, men det är helt nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. I slutändan tror jag att vi alla mår bra av texter som talar med sin läsare och inte till.

Länkar till andra inlägg hittar du på Centrum för lättläst.

Karin Milles resonerar om kvinnliga konstnärer

Jag skrev till Karin Milles som är forskare på Söderstörns Högskola och bland annat skrivit boken Jämställt språk och
frågade henne om hon hade några bra tips på hur vi kan beskriva kvinnor som är konstnärer utan att för den skull tillskriva dem egenskaper som vi inte vet om de har. Så här svarade hon apropå mitt tidigare blogginlägg om kvinnliga konstnärer:
Hej Sofie!
Det är en bra fråga du ställer. Problemet med epiteten kvinnlig och manlig är att de är dubbeltydiga: de betyder både ”egenskapen att vara kvinna eller man” respektiva ”typiskt kvinnliga eller manliga egenskaper”. Det var ju inte problematiskt innan vi började ifrågasätta att det fanns en naturgiven koppling mellan de två: dvs att alla kvinnor var och borde vara kvinnliga och samma sak för männen.

Idag är den kopplingen starkt ifrågasatt, vilket gör att det alltid kan uppstå missförstånd när man använder orden, som exempelvis när man talar om kvinnliga konstnärer. Menar man att de inte bara är kvinnor – utan också har så kallat kvinnliga egenskaper?

Nu verkar ju din gamla svensklärare ta in ett mer socialkonstruktivistiskt perspektiv i sina föreläsningar kring varför konstnärer som är kvinnor gör annorlunda konst än konstnärer som är män, så kritiken som riktas mot honom kan faktiskt vara orättvis och baserad på sådant du skriver i din blogg – att man kan känna misstänksamhet mot en äldre man som ger sig på kvinnofrågan etc.

Jag tycker att orden kvinnlig och manlig är de bästa vi har just nu, om man inte vill trassla in sig för mycket (det finns ju en hel del akademiska omskrivningar som används inom genusvetenskapen men som inte är till nytta här). Sammanhanget får klargöra att man inte menar konstnärer med ”typiskt kvinnliga egenskaper”, utan konstnärer som är kvinnor.

Man kan ju också använda den här dubbeltydigheten för att belysa just de skilda villkoren för kvinnliga och manliga konstnärer: att man oftast benämner konstnärer som är kvinnor som just ”kvinnliga konstnärer”, medan de som är män benämns ”konstnärer” bara. Det är ju en allmän trend.

Det är väl också på sin plats att också nämna, som en del i en liknande föreläsning om kvinnliga konstnärer att alla såna här skillnader mellan kvinnors och mäns villkor och beteenden är generaliserande. Kvinnor och män som individer kan alltid gå på tvärs. Inte alla kvinnliga konstnärer har ju målat interiörer (Siri Derkert), också manliga konstnärer målar hemmiljöer (Carl Larsson)…

Men sedan ska man också fråga sig om det alltid är relevant att använda uttrycket ”kvinnliga konstnärer”. Längre in i föreläsningen kan man ju benämna dem bara konstnärer: att de är kvinnor står väl vid det laget klart…
Men bättre svar än så har jag inte! Hoppas det var till någon hjälp!

/Hälsar Karin
Karin Milles
Institutionen för kommunikation, medier och it
Södertörns högskola

Kvinnliga konstnärer?

På en återträff med min gymnasieklass under julhelgen träffade bland andra jag min svensk- och historielärare, Sture Gunell. Nu för tiden föreläser han om konst och berättade bland annat om hur han ofta blir ifrågasatt när han föreläser om kvinnliga konstnärer. Det är inte sällan unga kvinnor som upprörs och undrar varför han talar om kvinnliga konstnärer och på vilket sätt de är just kvinnliga i sitt konstnärskap.

Jag kan känna igen mig i de där som ifrågasätter en äldre man som plötsligt ska lyfta fram kvinnliga konstnärer, när hela konstnärskanon är full av män som aldrig blivit kategoriserade (och bedömda) just utifrån att de är män. Och jag själv ifrågasätter gärna epitetet kvinnlig framför t.ex. företagare, som jag skrivit om tidigare.

En google-sökning på ordet ”kvinnligt” ger en hel del absurda förslag på ord att sätta efter ”kvinnligt”: Kvinnligt håravfall, kvinnligt ledarskap, kvinnligt företagande, kvinnligt könsorgan, kvinnligt naturväsen, kvinnligt entreprenörskap, kvinnligt manligt, kvinnligt ordspråk sov. Det är ganska roande när man börjar fundera mer på det här ordet och vad det för med sig.

Kvinnlig konst?

Men vad ska vi säga då? Vi behöver ett ord för konstnärer som har två x-kromosomer helt enkelt. Konstnärer med snippa. Och gärna på samma gång ett sätt att tala om män som är konstnärer som inte automatiskt gör dem till norm.

Eftersom jag hävdar att det är viktigt att vara medveten om vilka ord vi använder och vad orden signalerar lovade jag Sture att försöka hitta ett ord som kan fungera och jag i min tur ber mina läsare om hjälp! Hur ska vi tala om konstnärer som är kvinnor, där det är relevant att tala om dem som kvinnor, men utan att för den skull tillskriva dem essentiella, orubbliga, kvinnliga egenskaper? Vad tycker du? Finns det kanske redan ett bra ord? Har du fler exempel på när epiteten kvinnlig och manlig blir problematiska?

Vill du läsa mer om konst och jämställdhet rekommenderar jag boken Konsten så funkar det (inte) av Vanja Hermele som ges ut av KRO.

Bergkvist ORD & TEXT är igång

Bergkvist ORD & TEXT startade på riktigt i augusti 2010. Det ska bli riktigt kul att ta oss an nya uppdrag, samarbeten och utmaningar. Hoppas vi möts!

Språk är makt

Jag menar att alla egentligen behöver lättlästa texter. Alla tycker det är ganska skönt att läsa en text som flyter och som har enkla ord som är lätta att förstå och relatera till. Ingen vill egentligen ha krångliga, byråkratiska texter, fulla med fackspråk och bisatser.

Språk handlar om makt. Genom vårt språk kan vi utöva makt. Med en svår text med massor av tunga ord och krånglig meningsbyggnad kan man få människor att känna sig lite korkade. Ta till exempel ett brev jag fick från Arbetsförmedlingen en gång. Det var fullt av byråkratiska ord och skräckinjagande uppmaningar. Självklart handlar det om att Arbetsförmedlingen vill visa sin makt över mig, att jag måste göra som de säger. Men jag är övertygad om att de hade tjänat på att skriva en trevlig inbjudande text som talade direkt till mig i stället.

Detta gäller inte bara myndigheter och byråkrater. Jag tror företag också tjänar på att skriva tydliga och inbjudande texter till sina kunder. Och det är jag inte heller ensam om att tycka. De flesta PR-experter håller med mig.

Låt mig ta ett exempel. Häromdagen skulle jag köpa en rakapparat till min man. Då fick jag veta att den ena hade total flexsystem hydral sensor medan den andra hade tripple flash micro feeling (eller vad det var). Detta sa mig ingenting. Jag vill inte höra fackspråket. Jag vill veta att jag får en rakapparat som rakar bra, har blad som håller länge, och har en hyfsad laddningskapacitet.

Rakapparat-företagen tror kanske att de genom sitt fackspråk håller mig lite i schack och på avstånd. De vill visa att de kan nåt som inte jag kan och därför ska jag överlämna mig helt i deras händer. Men eftersom de får mig att känna mig lite korkad som inte förstår nåt om rakapparater så blir jag lite irriterad. Och en irriterad kund är inte så bra. Bättre då att skriva texter som bekräftar mig, som får mig att känna att jag faktiskt kan lite om rakapparater. Då känner jag mig som en smart kund som har kontroll över mina inköp.

Jag vill ge alla möjligheten att få läsa klara, tydliga och lättlästa texter, som i stället för att få människor att känna sig dumma, får dem att bli lite klokare och fatta smarta beslut. Alla människor har rätt att förstå text.

Därför har jag startat företaget Bergkvist ORD & TEXT.