Twitter
Följ sofiesord på Twitter
Facebook
Gilla ORD & TEXT på Facebook

Om Lust och Last och att välja perspektiv

Nationalmuseum gör en utställning om sex och publiken strömmar till. Recensioner och debattartiklar låter inte heller vänta på sig. Jag går också dit så klart. Jag är framför allt nyfiken på hur en stor statlig myndighet väljer att ta sig an diskussionen kring sexualitet, normer och konst i en utställning. Jag försöker vara sansad i mina förväntningar och avstår från att läsa recensioner innan jag går dit. Men jag vet att de flesta som sett den inte varit oberörda.

Museet visar en introduktionsfilm till utställningen. Inte många av besökarna kommer in medan jag sitter där. Det är jag och tre män. Filmen berättar bland annat att utställningen Lust och Last inte ger en heltäckande bild av den erotiska konsten från 1500-talet och framåt. Därmed gör filmen intryck av att vara en brasklapp, men den gör också museet till tydlig aktör i sin utställning. Den berättar att de har valt ett perspektiv.

Nationalmuseets salar är stora och det är svårt att få en överblick av utställningen från början. Texterna i utställningen är tryckta i rosa på vit bakgrund. Rosa är säkert inget slumpval. Nationalmuseum vill säga att de har valt ett feministiskt perspektiv i utställningen. Museet har delat in utställningen i olika teman. Några av rubrikerna är: Med hull och hår, Venus – olympens femme fatale, Mellan dygd och last, Oskuld eller?, Stadens baksida-prostitution, betraktaren som smygtittare, privatliv och intimitet. Utställningen blandar nya och gamla verk. En del verk har en längre förklarande text, medan andra bara visas med verkets och konstnärens namn.

Museets feminsistiska infallsvinklar tydliggörs framför allt genom två olika perspektiv i utställningen. Det första är att visa på det starka idealet med gammal man trånar efter/gifter sig med/avgudar/förälskar sig i, ung oskuldsfull flicka. Museet tydliggör hur detta ideal har funnits under väldigt lång tid och på sätt och vis även är giltigt idag.

Det andra är frågan kring vem som är betraktare och vem som är objekt. Det är möjligen en gammal fråga inom konsten, men Nationalmuseum väljer att visa hur det blir extra tydligt i den erotiska konsten. Många moderna verk i utställningen refererar till den här frågan, men även flera äldre verk. Det mest tydliga är väl Martin van Meytens Knäböjande nunna som också har blivit omslagsflicka för utställningen (om än i censurerad form). Men frågan finns även med i verk som Cecilia Parsbergs I can see you but you can’t see me liksom i några av museets texter.

Det perspektiv Nationalmuseum valt kan självklart diskuteras (det görs också av t.ex. Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbe, forskarassistenter vid Konstvetenskapliga institutionen, Stockholm universitet i DN). Det är dessutom intressant att lyfta att museet valt att göra sig själva och sitt perspektiv så pass tydligt i utställningen.

En besökare i utställningen hördes kommentera utställningens perspektiv: ”Det är ju mycket tolkning, en modern tolkning som kanske inte stämmer överens med konstnärens.” Hon verkade sakna perspektivet av konstnären. Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbe saknar ett bredare normkritiskt perspektiv. De hävdar också att när konst hamnar på institution så strippas den på ideologiskt innehåll. Ja, den strippas på innehåll, men den fylls också med ett annat, en tolkning av konsten i relation till andra verk och i relation till hur museet väljer att visa konsten.

I museibranschen har det under många års tid funnits en diskussion kring huruvida museerna ska ta ställning, provocera och göra utställningar med budskap, eller om de på ett mer traditionellt sätt ska visa sina föremål och konstverk så som de är.

Jag tillhör de som tycker museerna ska ta ställning och välja perspektiv. Anledningen till det är att även ett ”icke-ställningstagande” är ett perspektiv. Även en utställning som ger sig ut för att neutralt visa historien från A – Ö har valt ett perspektiv. Därför är det extremt viktigt att vara tydlig med vilket perspektiv utställningsproducenten väljer. Detta sätt att jobba kräver också en speciell kompetens hos museernas personal och eventuella samarbetsparter. Det kräver också mod från museiledningar. Det finns också risker med det sättet att arbeta. Riskerna är att viktiga perspektiv inte kommer med. Det finns också en stor risk att en del personer blir upprörda över utställningarna.

När det gäller Lust och Last har Nationalmuseum verkligen valt ett perspektiv. Därmed har de också valt bort andra. De är också tydliga med sitt val och museet blir på sätt och vis en aktör i utställningen. En del upprörs över det. En del tycker det blir politiskt korrekt. Jag kan tycka att utställningen i det här fallet har blivit aningen plattare som helhet än vissa av verken i sig. Men däremot tycker jag det är lovvärt att stora statliga Nationalmuseum vågar ta i ett svårt ämne. Det är också intressant att de genom att ta sig an detta ämne bidrar till en större debatt i samhället om normer och ideal. Även om de inte lyckas säga allt, har de lyft en fråga och fått igång ett samtal. Det om något, är en otroligt viktig uppgift för museer i Sverige idag.

Om att gå utanför ramarna

I onsdags var jag på teater. Några minuter in i föreställningen på Bastionen den 24 november plockar jag fram papper och penna. Jag tänker att jag kan skriva en recension. En stund senare ändrar jag mig. Hur skulle jag kunna göra det? Vad kan jag säga för klokheter som inte förminskar det Ida Løken och Lotten Roos gör?

Jag lägger mig platt – och väljer att knyta upplevelsen från teatern till andra upplevelser den här veckan.

Föreställningen Miss King Cabaret presenterar Är det…det här? är skriven av Stina Sturesson och regisserad av Niclas Sandström. De lyckas driva både med oss politiskt korrekta genusmedvetna och nyansera det mesta som har med kön och normer att göra.

Det är befriande, nyskapande, skruvat, genialiskt och roligt och sorgligt på samma gång.

Igår, torsdag, var jag på konferensen Kvinnors företagande skapar tillväxt i Kristianstad arrangerad av Tillväxtverket bland andra. Konferensen hölls som en del av programmet Främja kvinnors företagande som Tillväxtverket är ansvarig för. Det finns en poäng i att stat, region och kommun stödjer kvinnor som driver företag, eftersom företagsmän har fått stöd så länge. Däremot förvånas jag över att så många deltagare talar om kvinnligt företagande, som om det fanns ett speciellt sätt att driva sitt företag beroende på vilket kön man har. Det finns inget kvinnligt företagande. Däremot finns det många kvinnor som är företagare.

Det blir frestande att driva med människor som talar om att företaga med hjärtat, att vi kvinnor måste hålla ihop och vi kan om vi bara vågar osv. Det vore enkelt att göra sig lustig över visitkortsestetik med näckrosor och molnformationer. Men jag vill hellre poängtera att det finns otroligt många sätt att vara företagare på.

Det är bättre, och kanske också svårare, att göra det som Miss King Cabaret gör. De lyckas gå balansgången mellan humor och allvar, mellan att skoja om våra föreställningar om kön och samtidigt nyansera, förnya och göra inlägg i genusdebatten.

Gårdagen fortsatte med Alumni-middag på Lunds Universitet med föreläsningar på Kulturanatomen kring kultur och kulturarv. Där fanns forskare som talade om vikten av att skilja mellan ”fakta och trams” och som oroades över spridningen av ”felaktig” kunskap via internet, eftersom vem som helst får uttala sig där. Men vem ska avgöra vad som är rätt och fel kulturarv?

Kulturarvsinstitutionerna har länge haft makten att göra det här avgörandet. I en tid där informationen aldrig är längre bort än närmsta internetuppkoppling, är det hög tid att se över institutionernas roll. Jag vill hellre se att museer och liknande organisationer, i stället för att vara traditionella ämnesexperter, blir experter på att få andra människor att berätta sin historia.

Så klart är det läskigt att låta alla komma till tals. Vi vet ju inte vad vi får, eller som det uttrycks i Miss King Cabaret:

”Vad händer om vi går utanför de ramar vi byggt upp – kommer någon att älska oss då?”

Biljetter till Miss King Cabaret presenterar Är det… det här? finns på Kulturcentralen. Två föreställningar återstår i skrivande stund.

Damstjärnor och guldgossar

Glädjen är stor efter att Malmö FF vunnit Allsvenskan i fotboll. Kanske är glädjen extra stor eftersom det är så skönt att kunna rapportera något positivt från Malmö. Firandet fortsätter idag med artiklar och rapportering i media.

Häromdagen satt jag och min man i soffan och lyssnade på SR:s websändning från Malmö FFs match mot Brommapojkarna. Då visste vi inte att de skulle ta hem segern. Vi började då att prata om att Malmö faktiskt redan vunnit Allsvenskan för ungefär en månad sedan.

Då firades det också och Malmö Stad ställde till med kalas och Ilmar Reepalu önskade till och med lycka till i Champions League. Men i relation till de 20 000 personer som firade Malmö FF igår på Stortorget i Malmö så är Malmö Stads uppmärksammande av LDB FC liten.

Inför det här inlägget försökte jag hitta artiklar om LDB FC på nätet. En sökning på SM guld allsvenskan genererar knappast några träffar om LDB FC. På sydsvenskan.se ger en sökning på LDB FC bland annat 12 filmklipp från herrallsvenskan, och 1 filmklipp på hur damerna firar sin seger.

Vad beror detta på? Jag och mannen spekulerade i orsaker häromkvällen. Han föreslog som förklaring att damfotboll uppfattas som tråkigare att titta på för att damerna faktiskt är lite sämre än männen. Men det håller ju inte som argument, eftersom även Anja Pärsson åker långsammare än sina manliga motsvarigheter och Carolina Klüft hoppar kortare än sina manliga dito. Det är ju spännande ändå.

Brist på stora stjärnor då? Tja… när Marta spelade i Umeå fick fotbollen sig ett uppsving. Men stjärnor skapas ju delvis av sina fans, delvis av media, så varför skapar vi inte fler kvinnliga fotbollsstjärnor? Kanske ligger det något i att damernas och herrarnas spel inte sker samtidigt i fotboll. Det gör det oftast i t.ex. friidrott och skidor. Men varför har serien planerats så?

Jag tror det handlar om normer, om det som vi alla tycker är normalt, det vanliga, som allt annat förhåller sig till. Oftast är normerna svåra att se eftersom vi just uppfattar dem som normala. Men ett bra sätt att få syn på en norm är att pröva om det går att sätta ett prefix före – som i damallsvenskan, kvinnomisshandel, invandrarförfattare. Genom vårt sätt att använda orden kan vi också påverka normerna. T.ex. kan vi genom att tala om Paralympics i stället för Handikapp-OS lyfta det evenemanget till något som är värt något för sig själv och inte i relation till ”riktiga OS”.

På samma sätt måste vi börja prata och skriva om kvinnors fotbollsspel som just fotboll, snarare än damfotboll.  Jag tror också att medierna måste ge mer tid till rapportering från kvinnors fotbollsspel, och det måste vara en aktiv, medveten prioritering. För visst brukar det fungera så att mer mediatid leder till mer sponsorpengar. Och mer sponsorpengar leder till att fler kvinnor kan leva på idrotten, vilket i sin tur skapar en grund för fler stjärnor som troligen leder till mer mediatid som leder till mer sponsorpengar osv.

Medan de stora mäktiga medieföretagen gör sig redo att ge kvinnor inom idrotten mer mediatid, kan vi redan nu börja tänka på hur vi använder språket. Det gäller inte bara inom fotbollens värld, utan överallt hela tiden.

Avslutningsvis: Grattis Malmö till två väl värda fotbollssegrar!

Kom igen museer! Öppna upp!

I onsdags var jag på seminarium på Världskulturmuseet i Göteborg. Det handlade om museernas roll när det gäller normer i samhället och om museerna har möjlighet att påverka dessa normer genom sina utställningar. Rubriken var Gör museer skillnad?

Jag kände igen många av frågorna och de dilemman som just nu är aktuella bland utställare. För några år sedan var jag projektledare på Malmö Museer. Mitt uppdrag var att skapa en utställning tillsammans med romska föreningar och organisationer om romernas historia och situation i Sverige. I det arbetet ställdes ofta olika normer mot varandra. Museet hade en jämställdhetspolicy och tyckte det var viktigt med kvinnlig representation i projektgruppen. De romska representanterna i arbetsgruppen var bara män. Vi startade en kvinnogrupp, men den hamnade vid sidan av. Det var i arbetsgruppen som viktiga beslut fattades. Vad hade hänt om kvinnogruppen gjordes till ordinarie arbetsgrupp? Varför utsågs inte fler kvinnor till representanter i arbetsgruppen?

Malmö Museer ville ställa ut ett skelett av en romsk man. Hans kvarlevor fanns på Historiska museet i Lund i den anatomiska samlingen. Där har många mänskliga kvarlevor samlats, efter fångar vars kroppar aldrig hämtats av några anhöriga. Romska arbetsgruppen ville inte ställa ut. Och Historiska museet ville inte låna ut skelettet eftersom de var rädda för krav på repatriering, dvs att nuvarande anhöriga ska kräva tillbaka kvarlevorna. Skelettet ställdes inte ut. Däremot ställde vi frågan om vad som är möjligt i en utställning. I rummet intill romska utställningen visades ett 1000-årigt skelett från en grav utanför Malmö. Är det åldern på kvarlevorna som ska avgöra? Eller om det finns släktingar i livet? Eller är det sammanhanget som de ställs ut i? Vem ska avgöra?

I en annan utställning som jag var projektledare för, Leva i två världar, arbetade vi tillsammans med unga samer, romer och judar. I den utställningen lät vi de unga helt och hållet ta fram innehållet i utställningen. De fick stöd av institutionerna bakom (Malmö Museer, Riksutställningar, Samiskt informationscentrum och Judiska museet i Stockholm) och överallt gjorde vi tydligt vem som var avsändare.

Att bjuda in aktörer utifrån för att ta fram innehållet i en utställning, vare sig det handlar om konstnärer eller representanter för en förening, har blivit allt vanligare på museer. Historiska museet i Stockholm gjorde det i stor utsträckning i Maria – drömmen om kvinnan som behandlades på seminariet på Världskulturmuseet. Riksutställningars förnyade uppdrag handlar också mycket om att samarbeta snarare än att själva producera.

När jag sitter på seminariet i Göteborg undrar jag ändå om tanken att bjuda in personer utifrån till museerna blir ett sätt att slippa ta ställning. Jag har under några år arbetat med annat än direkt utställningsproduktion och när jag nu gick in i den världen igen tyckte jag mig ana en ängslighet bland museifolket. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det handlar om, men två iakttagelser kan jag berätta om. Det ena är tilltron till forskare. Museifolket lyssnar snällt och försöker anpassa sig. Jag undrar om inte det ständiga ifrågasättandet av sig själva inom museivärlden gör det svårt att göra något praktiskt, och det som görs tenderar att tilltala samma gamla målgrupp som alltid tilltalas (vit, medelklass, akademiker, kvinnor).

Det andra är en slutenhet inom branschen. Jag ville gärna hinna prata med så många som möjligt i pauserna, knyta nya kontakter och kanske hitta spännande samarbeten. Men det fanns väldigt lite utrymme för det. De försök jag gjorde möttes av ryggar och stressat fingrande på mobiltelefoner.

Om museer ska fortsätta vara relevanta och bli intressanta för fler människor och verkligen göra skillnad, måste de fortsätta arbetet med att öppna upp sig. De får inte vara så rädda för att göra fel (jämfört med senaste forskningsrönen) att de inte gör någonting alls. Visst måste de reflektera och göra medvetna val, men sluta inte agera för det.

Våga! Testa! Gör!

Seminariet arrangerades av Riksutställningar och Museum Forum vid Göteborgs Universitet, Institutionen för Globala Studier