Twitter
Följ sofiesord på Twitter
Facebook
Gilla ORD & TEXT på Facebook

Delaktighet som syns i utställningsformgivning

Under några dagar har jag varit på resande fot i Sverige med utställningar i fokus. Bland annat var jag i Stockholm och såg utställningar och talade med personer verksamma i utställningssektorn.

Mina upplevelser under de här dagarna satte ljuset på en fråga som jag funderat över länge, en fråga som egentligen inte är inom mitt expertområde, och därför vill jag lyfta frågan här och höra mer från folk runt omkring mig om ni har några svar.

Hur kan delaktighet synas i formgivningen? Alltså hur kan utställningar som tas fram genom medverkan från publiken eller målgruppen också återspegla delaktigheten fysiskt när det blir en utställning, när vi formger och bygger på plats i våra lokaler?

Under flera år har utställningsformgivare jobbat med interaktivitet i själva utställningen. Publiken har blivit vana att kunna snurra på hjul, trycka på knappar, lyfta på luckor, svara på frågor, testa sig själva och till och med filma sig. Det finns en samsyn i utställningsvärlden om att besökarna ska aktiveras i utställningarna.

Det har också på senare tid dykt upp fler och fler utställningar där besökare, eller personer utanför museet bidragit till innehållet i utställningen. Popstad Lund på Kulturen som jag jobbat med är ju ett självklart exempel. Utställningen Hår på Nordiska museet har vuxit fram genom delaktighet från publiken genom Hårwebben. Det finns så klart fler exempel.

Ändå är det sällan jag ser en utställning där det finns en tydlig koppling mellan det interaktiva i utställningen (om det finns någon interaktivitet) och det samspel som föregått öppningen under utställningsproduktionen. Och jag undrar varför formgivningen släpar efter, eller om det är något annat som gör det så svårt. Är det den gamla motsättningen mellan innehåll och form, mellan konstnärens frihet och producentens idéer? Eller är det rädslan för att bjuda in folk att påverka den konstnärliga processen? Är det en kostnadsfråga?

Låt mig ta utställningen Hår på Nordiska museet som exempel. Jag såg bland annat den under min Stockholmsvistelse. Utställningen är uppbyggd kring ett antal epoker som beskrivs i text och med några bilder som exempel. Texterna är tryckta på stora vepor som hänger kronologiskt i utställningen. Längs en vägg i fasta montrar visas föremål från de olika epokerna. Utställningen har föregåtts av insamling av olika personers berättelser kring hår bland annat via Nordiska museet hårwebb. Insamlingen har fått ganska mycket uppmärksamhet och jag var också imponerad av det stora digitala engagemang som Nordiska museet visade (bland annat genom att ha en hel avdelning som arbetar med digitala medier) och nytänkandet i deras metod.

Utställningen Hår på Nordiska museet. En utställning om spännande ämne, med nyskapande metod, men där formen inte följt med hela vägen.

Men frågan som hela tiden malde i mig när jag såg utställningen var: Var finns alla de människor som bidragit till utställningen? Hur kan jag se att en massa människor utanför museet bidragit till den här utställningen? Längst in i utställningen fanns en pekskärm med korta berättelser med folks hårhemligheter som de lämnat via hemsidan. Där fanns de. Men i övrigt var det här en utställning där Nordiska museet gjorde precis som de brukar, som de alltid har gjort. Åtminstone är det detta utställningen signalerar till mig som besökare.

Jag tror säkert Nordiska museet hade andra intentioner med utställningen. Det är inte heller innehållet jag hänger upp mig på – det är intressant och bra, utan snarare hur deras (antar jag) intentioner inte får avsedd effekt hos mig.

Skillnaden mellan intention och effekt var något som jag också diskuterade med Carin Andersson som producerat Varning för ras på Mångkulturellt centrum i Fittja. När det gäller konsten har det på sistone blivit uppenbart i flera fall att konstnärer eller andra kulturskapare kan ha ack så goda intentioner, men att resultatet ändå blir att människor blir kränkta eller att man bidrar till att upprätthålla en rasistisk struktur eller förtryckande norm (tänk på debatterna kring barnboksfiguren Lilla hjärtat, vem som får vara pepparkaka i luciatåget, tårtor som skriker osv). Jag kan även relatera till att i andra sammanhang ha läst intentioner för utställningar som är hur bra som helst, men där det är tveksamt om effekten är densamma.

Ett exempel på sång ur en barnsångbok som fortfarande används i skolor, där goda intentioner (tolerans) inte får den effekten för många människor. Ur utställningen Varning för ras.

Jag ser den här diskussionen som viktig och avgörande för museer och andra utställningsskapare. Det är dags att ta delaktighetsdiskussionen till formen – inte bara innehållet. Om vi (utställningsskapare) inte diskuterar vad utställningarna som vi producerar signalerar till våra besökare, så kommer vi få ett demokratiskt problem.

Så hjälp till:

Formgivare och designfolk: Vilka är era bästa tips för att spegla delaktighet i formgivningen av utställningar?
Vilka är de svåraste utmaningarna när det gäller form och delaktighet?

Besökare: Hur kan museer museer bli bättre på att låta er både bidra till både innehåll och form och låta det synas?

Svara gärna i kommentarerna.

”Äntligen en tjejhistoria”

De senaste dagarna har flera personer uppmärksammat hur kvinnor porträtteras på bild. Det började med att Genusfotografen Tomas Gunnarsson gjorde ett inlägg på sin blogg med rubriken ”Vad sägs om att ta lite bilder med slangen?”. Han gav där flera exempel på hur kvinnor avbildas på fotografier på sätt som är sexualiserande och fördummar kvinnor. Blogginlägget spreds och kommenterades på flera håll i sociala och andra media.

Tomas Gunnarsson själv hänvisade också till sidan Hairpin som samlat bilder på ”kvinnor som kämpar med att dricka vatten”. Hairpin har även publicerat en samling bilder med ”kvinnor som skrattar ensamma med sallad.” Nyligen såg jag också en länk till Upworthy där någon har tagit bilder av kvinnor som ställer sig i poser som modeller står i på fotografier. När någon samlar bilder tillsammans blir det uppenbart hur absurt bildspråket kan vara. Det är ett effektivt grepp för att påtala en norm.

Det här gäller inte bara för tvådimensionella bilder. Museer använder sig ibland av dockor för att visa hur människor kan ha sett ut och vad de kan ha gjort i tider som det inte finns bilder från. Det är intressant att också titta på de här dockorna med genusglasögon. För några dagar sedan var jag i Oslo och besökte Historiska museet där. De har en stor utställning som berättar om Norges forntid och sträcker sig fram till medeltiden. I utställningen är det uppenbart att de arbetat med att lyfta fram kvinnor i historien. Det är bra, och behövs verkligen på museer och i historieskrivningen.

Men sättet som museet framställer kvinnliga gestalter i utställningen gör mig ändå besviken. I ett av rummen finns en kvinna som står på knä. Hon sträcker fram sina händer, kanske i bön, men det ser mer ut som att hon vädjar om något. Hennes ansiktsuttryck speglar rädsla och hela hennes kropp signalerar undergivenhet.

kvinnogestalt på historiska museet Oslo

Kvinnogestalt på Historiska museet Oslo

I ett annat rum finns en man. Han är placerad högt upp, bredbent, med självsäker kroppshållning.

Manlig gestalt på Historiska museet i Oslo

Manlig gestalt på Historiska museet i Oslo

Ytterligare en kvinna står hukad och ser ut att erbjuda ett rävskinn till försäljning eller byte.

Kvinnogestalt på Historiska museet i Oslo

Kvinnogestalt på Historiska museet i Oslo

Vad säger de här kvinnogestalterna mig? Jo, att kvinnor i historien hade anledning att vara rädda, att de inte hade maktpositioner i samhället utan snarare hukade sig under någon slags makt. Männen däremot hade självförtroende, var starka och stod högt upp i samhället.

I texterna i utställningen bemödar museet sig med att lyfta fram kvinnor, men de beskrivs ändå som undantag. På ett ställe inleds en längre text med: ”Äntligen en tjejhistoria”. På ett annat ställe påtalar museet att kvinnorna ”måste ha spelat en aktiv roll i samhället”. För mig blir det uppenbart att de här texterna ändå förhåller sig till mannen som norm. Och tillsammans med dockorna som visar undergivna kvinnor i utställningen blir budskapet i utställningen trots allt väldigt bekräftande av förlegade könsroller. Det här var ett exempel från Norge, men jag är rätt säker på att det går att hitta liknande fenomen i Sverige.

Precis som museer har blivit väldigt mycket mer professionella när det till exempel gäller design eller text, tror jag det är dags att öka professionaliteten inom genus på museer. Jag vet att det finns bra kompetens inom de här frågorna om en vet vart en ska leta. Den som vill hitta kompetens inom genus, mångfald, jämlikhet och jämställdhet kan till exempel vända sig till Branschorganisationen Genusföretagarna, och söka kompetens direkt på föreningens hemsida. För det är lätt att tänka, att ”det där med genus löser vi själva bara vi lyfter fram lite fler kvinnor”, men det handlar om mycket mer.

Tillägg: Kan också passa på att tipsa om en kurs i att Leda Mångfalt, som Riksutställningar bland annat håller för chefer som vill bli bättre på jämställdhet och mångfald.

Museibranschen inte bättre än andra

Förra veckan arrangerade JÄMUS, arbetsgruppen för jämställdhet på museer, seminariet ”Genusmedvetna utställningar – hur gör vi? på Historiska museet i Stockholm. Jag följde seminariet på nätet och där fanns mycket intressant. (Du kan titta på alla inlägg på JÄMUS hemsida.) Ända sedan seminariet är det en grej som gnagt i mig.

Det gäller en fråga från publiken. Johanna Lundin, som arbetar som teater- och jämställdhetskonsult, beskrev hur hon själv ofta stöter på motstånd mot begreppet genus och undrade hur vi skulle kunna omkoda begreppet genus till något positivt. Malin Grundberg, från Jämus och forskare på Statens historiska museum, svarade på frågan.

- Visst finns motstånd mot begreppet genus, och det finns en väldigt stark antifeminism som har kommit på ganska kort tid, men inom museisektorn finns inte riktigt det. [...] För jag tror att inom vår sektor finns det en öppenhet kring det här och då kan man kanske på ett tydligt sätt sätta ner foten.

Jag förstår på ett sätt vad Malin Grundberg menar. Genus diskuteras och finns på agendan. Jag ser också att många museer i planer och dokument formulerar sig kring jämställdhet och genus. Det kan handla om att de säger att utställningar ska visa lika många män som kvinnor, och att normer ska ifrågasättas. Det finns också en del utställningar som jobbar på ett bra sätt med genusperspektiv.

Men jag ser inte att museisektorn på något sätt skulle vara vaccinerad mot antifeminism eller att vi skulle ligga före andra branscher.

När jag arbetar med utställningar möter jag ofta ett motstånd mot inte bara begreppet genus, utan också mot att föra in alternativa perspektiv i utställningar.  Motståndet är (oftast) inte i form av en tydlig antifeminism eller direkt avståndstagande från att arbeta med frågorna.

I stället handlar det om tröghet, om att genusperspektiv ses som något som ”vi måste ha med för att ledningen kräver det, men som egentligen inte är huvudsaken”. Den som tar upp tråden kring genus kan lätt bli den som tjatar. Jag har också hört om personer som känt sig hånade och utsatta för härskartekniker i samband med påpekanden om vikten av genusperspektiv. Detta skriver jag utifrån att ha arbetat i och nära museisektorn i över 10 år. Jag har upplevt motståndet själv och flera jag talat med har upplevt motståndet.

Kanske beror en del av trögheten på brist på kunskap. Många gånger finns det en medvetenhet kring hur många kvinnor och män som visas i utställningar. Men det räcker inte. Genus behöver komma in på flera håll i utställningsprocesserna, och andra museiverksamheter. Det behövs i perspektivdiskussionerna från början (inte som ett pålägg). Det behövs i formen (hur kan vi formge utställningar som tilltalar människor av olika kön, funktion, ålder osv?). Det behövs i samlingarna, i pedagogiken, i tekniken, i bemötande av publiken osv. Det betyder att flera olika yrkesgrupper på museerna behöver mer kunskap och mer träning.

Detta har gnagt i mig ända sedan seminariet förra veckan. Jag tror det är farligt om vi lutar oss tillbaka och tycker att vi i vår sektor är bra på genus och jämställdhet. Det JÄMUS gör är bra. Och det finns massor av duktiga människor i museisektorn. Seminariet förra veckan visar att det finns gott om bra exempel. Men vi är långt ifrån färdiga. Vi har bara börjat!

Om Lust och Last och att välja perspektiv

Nationalmuseum gör en utställning om sex och publiken strömmar till. Recensioner och debattartiklar låter inte heller vänta på sig. Jag går också dit så klart. Jag är framför allt nyfiken på hur en stor statlig myndighet väljer att ta sig an diskussionen kring sexualitet, normer och konst i en utställning. Jag försöker vara sansad i mina förväntningar och avstår från att läsa recensioner innan jag går dit. Men jag vet att de flesta som sett den inte varit oberörda.

Museet visar en introduktionsfilm till utställningen. Inte många av besökarna kommer in medan jag sitter där. Det är jag och tre män. Filmen berättar bland annat att utställningen Lust och Last inte ger en heltäckande bild av den erotiska konsten från 1500-talet och framåt. Därmed gör filmen intryck av att vara en brasklapp, men den gör också museet till tydlig aktör i sin utställning. Den berättar att de har valt ett perspektiv.

Nationalmuseets salar är stora och det är svårt att få en överblick av utställningen från början. Texterna i utställningen är tryckta i rosa på vit bakgrund. Rosa är säkert inget slumpval. Nationalmuseum vill säga att de har valt ett feministiskt perspektiv i utställningen. Museet har delat in utställningen i olika teman. Några av rubrikerna är: Med hull och hår, Venus – olympens femme fatale, Mellan dygd och last, Oskuld eller?, Stadens baksida-prostitution, betraktaren som smygtittare, privatliv och intimitet. Utställningen blandar nya och gamla verk. En del verk har en längre förklarande text, medan andra bara visas med verkets och konstnärens namn.

Museets feminsistiska infallsvinklar tydliggörs framför allt genom två olika perspektiv i utställningen. Det första är att visa på det starka idealet med gammal man trånar efter/gifter sig med/avgudar/förälskar sig i, ung oskuldsfull flicka. Museet tydliggör hur detta ideal har funnits under väldigt lång tid och på sätt och vis även är giltigt idag.

Det andra är frågan kring vem som är betraktare och vem som är objekt. Det är möjligen en gammal fråga inom konsten, men Nationalmuseum väljer att visa hur det blir extra tydligt i den erotiska konsten. Många moderna verk i utställningen refererar till den här frågan, men även flera äldre verk. Det mest tydliga är väl Martin van Meytens Knäböjande nunna som också har blivit omslagsflicka för utställningen (om än i censurerad form). Men frågan finns även med i verk som Cecilia Parsbergs I can see you but you can’t see me liksom i några av museets texter.

Det perspektiv Nationalmuseum valt kan självklart diskuteras (det görs också av t.ex. Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbe, forskarassistenter vid Konstvetenskapliga institutionen, Stockholm universitet i DN). Det är dessutom intressant att lyfta att museet valt att göra sig själva och sitt perspektiv så pass tydligt i utställningen.

En besökare i utställningen hördes kommentera utställningens perspektiv: ”Det är ju mycket tolkning, en modern tolkning som kanske inte stämmer överens med konstnärens.” Hon verkade sakna perspektivet av konstnären. Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbe saknar ett bredare normkritiskt perspektiv. De hävdar också att när konst hamnar på institution så strippas den på ideologiskt innehåll. Ja, den strippas på innehåll, men den fylls också med ett annat, en tolkning av konsten i relation till andra verk och i relation till hur museet väljer att visa konsten.

I museibranschen har det under många års tid funnits en diskussion kring huruvida museerna ska ta ställning, provocera och göra utställningar med budskap, eller om de på ett mer traditionellt sätt ska visa sina föremål och konstverk så som de är.

Jag tillhör de som tycker museerna ska ta ställning och välja perspektiv. Anledningen till det är att även ett ”icke-ställningstagande” är ett perspektiv. Även en utställning som ger sig ut för att neutralt visa historien från A – Ö har valt ett perspektiv. Därför är det extremt viktigt att vara tydlig med vilket perspektiv utställningsproducenten väljer. Detta sätt att jobba kräver också en speciell kompetens hos museernas personal och eventuella samarbetsparter. Det kräver också mod från museiledningar. Det finns också risker med det sättet att arbeta. Riskerna är att viktiga perspektiv inte kommer med. Det finns också en stor risk att en del personer blir upprörda över utställningarna.

När det gäller Lust och Last har Nationalmuseum verkligen valt ett perspektiv. Därmed har de också valt bort andra. De är också tydliga med sitt val och museet blir på sätt och vis en aktör i utställningen. En del upprörs över det. En del tycker det blir politiskt korrekt. Jag kan tycka att utställningen i det här fallet har blivit aningen plattare som helhet än vissa av verken i sig. Men däremot tycker jag det är lovvärt att stora statliga Nationalmuseum vågar ta i ett svårt ämne. Det är också intressant att de genom att ta sig an detta ämne bidrar till en större debatt i samhället om normer och ideal. Även om de inte lyckas säga allt, har de lyft en fråga och fått igång ett samtal. Det om något, är en otroligt viktig uppgift för museer i Sverige idag.

Kvinnliga konstnärer?

På en återträff med min gymnasieklass under julhelgen träffade bland andra jag min svensk- och historielärare, Sture Gunell. Nu för tiden föreläser han om konst och berättade bland annat om hur han ofta blir ifrågasatt när han föreläser om kvinnliga konstnärer. Det är inte sällan unga kvinnor som upprörs och undrar varför han talar om kvinnliga konstnärer och på vilket sätt de är just kvinnliga i sitt konstnärskap.

Jag kan känna igen mig i de där som ifrågasätter en äldre man som plötsligt ska lyfta fram kvinnliga konstnärer, när hela konstnärskanon är full av män som aldrig blivit kategoriserade (och bedömda) just utifrån att de är män. Och jag själv ifrågasätter gärna epitetet kvinnlig framför t.ex. företagare, som jag skrivit om tidigare.

En google-sökning på ordet ”kvinnligt” ger en hel del absurda förslag på ord att sätta efter ”kvinnligt”: Kvinnligt håravfall, kvinnligt ledarskap, kvinnligt företagande, kvinnligt könsorgan, kvinnligt naturväsen, kvinnligt entreprenörskap, kvinnligt manligt, kvinnligt ordspråk sov. Det är ganska roande när man börjar fundera mer på det här ordet och vad det för med sig.

Kvinnlig konst?

Men vad ska vi säga då? Vi behöver ett ord för konstnärer som har två x-kromosomer helt enkelt. Konstnärer med snippa. Och gärna på samma gång ett sätt att tala om män som är konstnärer som inte automatiskt gör dem till norm.

Eftersom jag hävdar att det är viktigt att vara medveten om vilka ord vi använder och vad orden signalerar lovade jag Sture att försöka hitta ett ord som kan fungera och jag i min tur ber mina läsare om hjälp! Hur ska vi tala om konstnärer som är kvinnor, där det är relevant att tala om dem som kvinnor, men utan att för den skull tillskriva dem essentiella, orubbliga, kvinnliga egenskaper? Vad tycker du? Finns det kanske redan ett bra ord? Har du fler exempel på när epiteten kvinnlig och manlig blir problematiska?

Vill du läsa mer om konst och jämställdhet rekommenderar jag boken Konsten så funkar det (inte) av Vanja Hermele som ges ut av KRO.

Om att gå utanför ramarna

I onsdags var jag på teater. Några minuter in i föreställningen på Bastionen den 24 november plockar jag fram papper och penna. Jag tänker att jag kan skriva en recension. En stund senare ändrar jag mig. Hur skulle jag kunna göra det? Vad kan jag säga för klokheter som inte förminskar det Ida Løken och Lotten Roos gör?

Jag lägger mig platt – och väljer att knyta upplevelsen från teatern till andra upplevelser den här veckan.

Föreställningen Miss King Cabaret presenterar Är det…det här? är skriven av Stina Sturesson och regisserad av Niclas Sandström. De lyckas driva både med oss politiskt korrekta genusmedvetna och nyansera det mesta som har med kön och normer att göra.

Det är befriande, nyskapande, skruvat, genialiskt och roligt och sorgligt på samma gång.

Igår, torsdag, var jag på konferensen Kvinnors företagande skapar tillväxt i Kristianstad arrangerad av Tillväxtverket bland andra. Konferensen hölls som en del av programmet Främja kvinnors företagande som Tillväxtverket är ansvarig för. Det finns en poäng i att stat, region och kommun stödjer kvinnor som driver företag, eftersom företagsmän har fått stöd så länge. Däremot förvånas jag över att så många deltagare talar om kvinnligt företagande, som om det fanns ett speciellt sätt att driva sitt företag beroende på vilket kön man har. Det finns inget kvinnligt företagande. Däremot finns det många kvinnor som är företagare.

Det blir frestande att driva med människor som talar om att företaga med hjärtat, att vi kvinnor måste hålla ihop och vi kan om vi bara vågar osv. Det vore enkelt att göra sig lustig över visitkortsestetik med näckrosor och molnformationer. Men jag vill hellre poängtera att det finns otroligt många sätt att vara företagare på.

Det är bättre, och kanske också svårare, att göra det som Miss King Cabaret gör. De lyckas gå balansgången mellan humor och allvar, mellan att skoja om våra föreställningar om kön och samtidigt nyansera, förnya och göra inlägg i genusdebatten.

Gårdagen fortsatte med Alumni-middag på Lunds Universitet med föreläsningar på Kulturanatomen kring kultur och kulturarv. Där fanns forskare som talade om vikten av att skilja mellan ”fakta och trams” och som oroades över spridningen av ”felaktig” kunskap via internet, eftersom vem som helst får uttala sig där. Men vem ska avgöra vad som är rätt och fel kulturarv?

Kulturarvsinstitutionerna har länge haft makten att göra det här avgörandet. I en tid där informationen aldrig är längre bort än närmsta internetuppkoppling, är det hög tid att se över institutionernas roll. Jag vill hellre se att museer och liknande organisationer, i stället för att vara traditionella ämnesexperter, blir experter på att få andra människor att berätta sin historia.

Så klart är det läskigt att låta alla komma till tals. Vi vet ju inte vad vi får, eller som det uttrycks i Miss King Cabaret:

”Vad händer om vi går utanför de ramar vi byggt upp – kommer någon att älska oss då?”

Biljetter till Miss King Cabaret presenterar Är det… det här? finns på Kulturcentralen. Två föreställningar återstår i skrivande stund.

Damstjärnor och guldgossar

Glädjen är stor efter att Malmö FF vunnit Allsvenskan i fotboll. Kanske är glädjen extra stor eftersom det är så skönt att kunna rapportera något positivt från Malmö. Firandet fortsätter idag med artiklar och rapportering i media.

Häromdagen satt jag och min man i soffan och lyssnade på SR:s websändning från Malmö FFs match mot Brommapojkarna. Då visste vi inte att de skulle ta hem segern. Vi började då att prata om att Malmö faktiskt redan vunnit Allsvenskan för ungefär en månad sedan.

Då firades det också och Malmö Stad ställde till med kalas och Ilmar Reepalu önskade till och med lycka till i Champions League. Men i relation till de 20 000 personer som firade Malmö FF igår på Stortorget i Malmö så är Malmö Stads uppmärksammande av LDB FC liten.

Inför det här inlägget försökte jag hitta artiklar om LDB FC på nätet. En sökning på SM guld allsvenskan genererar knappast några träffar om LDB FC. På sydsvenskan.se ger en sökning på LDB FC bland annat 12 filmklipp från herrallsvenskan, och 1 filmklipp på hur damerna firar sin seger.

Vad beror detta på? Jag och mannen spekulerade i orsaker häromkvällen. Han föreslog som förklaring att damfotboll uppfattas som tråkigare att titta på för att damerna faktiskt är lite sämre än männen. Men det håller ju inte som argument, eftersom även Anja Pärsson åker långsammare än sina manliga motsvarigheter och Carolina Klüft hoppar kortare än sina manliga dito. Det är ju spännande ändå.

Brist på stora stjärnor då? Tja… när Marta spelade i Umeå fick fotbollen sig ett uppsving. Men stjärnor skapas ju delvis av sina fans, delvis av media, så varför skapar vi inte fler kvinnliga fotbollsstjärnor? Kanske ligger det något i att damernas och herrarnas spel inte sker samtidigt i fotboll. Det gör det oftast i t.ex. friidrott och skidor. Men varför har serien planerats så?

Jag tror det handlar om normer, om det som vi alla tycker är normalt, det vanliga, som allt annat förhåller sig till. Oftast är normerna svåra att se eftersom vi just uppfattar dem som normala. Men ett bra sätt att få syn på en norm är att pröva om det går att sätta ett prefix före – som i damallsvenskan, kvinnomisshandel, invandrarförfattare. Genom vårt sätt att använda orden kan vi också påverka normerna. T.ex. kan vi genom att tala om Paralympics i stället för Handikapp-OS lyfta det evenemanget till något som är värt något för sig själv och inte i relation till ”riktiga OS”.

På samma sätt måste vi börja prata och skriva om kvinnors fotbollsspel som just fotboll, snarare än damfotboll.  Jag tror också att medierna måste ge mer tid till rapportering från kvinnors fotbollsspel, och det måste vara en aktiv, medveten prioritering. För visst brukar det fungera så att mer mediatid leder till mer sponsorpengar. Och mer sponsorpengar leder till att fler kvinnor kan leva på idrotten, vilket i sin tur skapar en grund för fler stjärnor som troligen leder till mer mediatid som leder till mer sponsorpengar osv.

Medan de stora mäktiga medieföretagen gör sig redo att ge kvinnor inom idrotten mer mediatid, kan vi redan nu börja tänka på hur vi använder språket. Det gäller inte bara inom fotbollens värld, utan överallt hela tiden.

Avslutningsvis: Grattis Malmö till två väl värda fotbollssegrar!

Kom igen museer! Öppna upp!

I onsdags var jag på seminarium på Världskulturmuseet i Göteborg. Det handlade om museernas roll när det gäller normer i samhället och om museerna har möjlighet att påverka dessa normer genom sina utställningar. Rubriken var Gör museer skillnad?

Jag kände igen många av frågorna och de dilemman som just nu är aktuella bland utställare. För några år sedan var jag projektledare på Malmö Museer. Mitt uppdrag var att skapa en utställning tillsammans med romska föreningar och organisationer om romernas historia och situation i Sverige. I det arbetet ställdes ofta olika normer mot varandra. Museet hade en jämställdhetspolicy och tyckte det var viktigt med kvinnlig representation i projektgruppen. De romska representanterna i arbetsgruppen var bara män. Vi startade en kvinnogrupp, men den hamnade vid sidan av. Det var i arbetsgruppen som viktiga beslut fattades. Vad hade hänt om kvinnogruppen gjordes till ordinarie arbetsgrupp? Varför utsågs inte fler kvinnor till representanter i arbetsgruppen?

Malmö Museer ville ställa ut ett skelett av en romsk man. Hans kvarlevor fanns på Historiska museet i Lund i den anatomiska samlingen. Där har många mänskliga kvarlevor samlats, efter fångar vars kroppar aldrig hämtats av några anhöriga. Romska arbetsgruppen ville inte ställa ut. Och Historiska museet ville inte låna ut skelettet eftersom de var rädda för krav på repatriering, dvs att nuvarande anhöriga ska kräva tillbaka kvarlevorna. Skelettet ställdes inte ut. Däremot ställde vi frågan om vad som är möjligt i en utställning. I rummet intill romska utställningen visades ett 1000-årigt skelett från en grav utanför Malmö. Är det åldern på kvarlevorna som ska avgöra? Eller om det finns släktingar i livet? Eller är det sammanhanget som de ställs ut i? Vem ska avgöra?

I en annan utställning som jag var projektledare för, Leva i två världar, arbetade vi tillsammans med unga samer, romer och judar. I den utställningen lät vi de unga helt och hållet ta fram innehållet i utställningen. De fick stöd av institutionerna bakom (Malmö Museer, Riksutställningar, Samiskt informationscentrum och Judiska museet i Stockholm) och överallt gjorde vi tydligt vem som var avsändare.

Att bjuda in aktörer utifrån för att ta fram innehållet i en utställning, vare sig det handlar om konstnärer eller representanter för en förening, har blivit allt vanligare på museer. Historiska museet i Stockholm gjorde det i stor utsträckning i Maria – drömmen om kvinnan som behandlades på seminariet på Världskulturmuseet. Riksutställningars förnyade uppdrag handlar också mycket om att samarbeta snarare än att själva producera.

När jag sitter på seminariet i Göteborg undrar jag ändå om tanken att bjuda in personer utifrån till museerna blir ett sätt att slippa ta ställning. Jag har under några år arbetat med annat än direkt utställningsproduktion och när jag nu gick in i den världen igen tyckte jag mig ana en ängslighet bland museifolket. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det handlar om, men två iakttagelser kan jag berätta om. Det ena är tilltron till forskare. Museifolket lyssnar snällt och försöker anpassa sig. Jag undrar om inte det ständiga ifrågasättandet av sig själva inom museivärlden gör det svårt att göra något praktiskt, och det som görs tenderar att tilltala samma gamla målgrupp som alltid tilltalas (vit, medelklass, akademiker, kvinnor).

Det andra är en slutenhet inom branschen. Jag ville gärna hinna prata med så många som möjligt i pauserna, knyta nya kontakter och kanske hitta spännande samarbeten. Men det fanns väldigt lite utrymme för det. De försök jag gjorde möttes av ryggar och stressat fingrande på mobiltelefoner.

Om museer ska fortsätta vara relevanta och bli intressanta för fler människor och verkligen göra skillnad, måste de fortsätta arbetet med att öppna upp sig. De får inte vara så rädda för att göra fel (jämfört med senaste forskningsrönen) att de inte gör någonting alls. Visst måste de reflektera och göra medvetna val, men sluta inte agera för det.

Våga! Testa! Gör!

Seminariet arrangerades av Riksutställningar och Museum Forum vid Göteborgs Universitet, Institutionen för Globala Studier