Twitter
Följ sofiesord på Twitter
Facebook
Gilla ORD & TEXT på Facebook

Visst gör det ont när texter brister

Just nu pågår en bloggstafett om språk, makt och demokrati som Centrum för lättläst dragit igång. De här frågorna är drivkraften bakom min arbete med att skriva klara, tydliga och lätta texter som alla kan förstå. Därför vill jag bidra med ett inlägg som knyter an till temat.

Min övertygelse är att en bra text kan bekräfta läsaren, medan en dålig text som är svår att förstå, kan trycka ner sin läsare genom att få den att känna sig dum som inte förstår. Om det här har jag skrivit tidigare.

Men det händer att jag får reaktioner från de personer vars texter jag bearbetat. Ibland verkar det som att också en bra, inkluderande text kan göra lite ont. Fast då handlar det om något annat.

För ett tag sedan fick jag just en sådan reaktion från en person vars text jag bearbetat. Min uppgift var att bearbeta texten för att fungera i ett sammanhang där många olika läsare skulle komma i kontakt med texten. I min bearbetning av text fanns läsaren med i texten i form av ett du. Jag använde enklare ord, kortare meningar och färre fackuttryck. Jag bad senare den ursprungliga författaren att faktagranska texten och fick tillbaka ett mail där hen menade att stilen inte passade och att hen inte ville ha sitt namn med i samband med texten.

Delvis handlar den här reaktionen om ett missförstånd kring vad min respektive hens uppgift egentligen var, och hen hade inte förstått mitt uppdrag. Men jag tror också att reaktioner som den här beror på att det gör lite ont att släppa ifrån sig den makt en har över läsaren i och med det krångliga språket.

En text med ett krångligt språk, långa meningar, svåra ord och många fackuttryck kan skapa ett avstånd mellan läsaren och författaren. Med hjälp av orden och meningarna kan författaren känna sig smart och överlägsen eftersom hen har kunskap som inte läsaren har. Det blir viktigt för författaren att behålla den här kunskapen själv och därmed behålla sin position gentemot läsaren.

Om jag nu skriver om texten, så att läsaren är inkluderad, känner att den förstår komplicerade saker och får ta del av kunskapen som den ursprungliga författaren har, då betyder det att den ursprungliga författaren också tappar lite av sin makt och sin position.

Det gör ont.

När jag arbetar med delaktighet i andra sammanhang, till exempel i museivärlden, talar jag ofta om att man i delaktighetsprojekt måste våga släppa ifrån sig makt. Det är svårt eftersom vi gärna vill ha kontroll och det gör lite ont att låta någon annan får tolkningsföreträde. Det är rent praktiskt också ganska svårt att faktiskt genomföra och kräver övning.

För mig hänger det här ihop. Delaktighet i samhället, i kulturproduktion, i vård, i skolan handlar om makt. Mitt bidrag till att ge fler personer makt i samhället handlar om att skriva så alla kan förstå och att skapa delaktighet också i andra sammanhang. Det må göra lite ont, men det är helt nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. I slutändan tror jag att vi alla mår bra av texter som talar med sin läsare och inte till.

Länkar till andra inlägg hittar du på Centrum för lättläst.

Varsågod Lunds Kommun! Här kommer tips på hur ni kan skriva så folk förstår.

Häromdagen fick vi besked om att vår 6-åring hade fått plats på fritids till hösten. Tillsammans med två olika blanketter som vi ska fylla i och skicka in till Lunds Kommun, fick vi även en folder. Foldern hade titeln ”INFORMATION OCH AVGIFTER för den kommunala förskoleverksamheten, pedagogiska omsorgen och skolbarnomsorgen.”

Foldern talar om vad vi ska betala, vilka olika verksamhetsformer, öppettider och villkor som gäller för barn som Lunds Kommun tar hand om medan deras föräldrar jobbar, studerar, söker jobb eller tar hand om syskon. Den är kopierad på en vikt A4. Typsnittet är Times New Roman, 10 pt (eller ännu mindre). Lite här och var finns små bilder på nåt som ser ut som ugglor. Längst ner på varje sida finns en ännu mindre text där det står: ”Antagen av kommunfullmäktige 2003-11-27 § 121 Kompletterad 2007-10-17 av Barn- och skolnämnd Lund öster…. osv.”

På första uppslaget finns en tabell, där vi ska kunna läsa vad vi ska betala för vårt barn. Den är dock så snårig att jag inte riktigt kan förstå vad just vi ska betala. Där står också hur de beräknar taxan, och hur du kan få syskonrabatt. På nästa sida beskriver de verksamhetsformerna som kommunen erbjuder, liksom öppettider. Texten är full av passiva verbformer. (”Allmän förskola erbjuds…” ”Syskonrabatt medges…”)

På nästa uppslag finns lagtext citerad. ”Enligt skollagen 2a kap § 1 ska ‘Hemkommunen svara för att barn som är bosatt i Sverige erbjuds förskole-verksamhet och skolbarnomsorg. Verksamheterna kan också anordnas av enskilda.’” Uppslaget ger mycket viktig information, bland annat om vad som gäller när en förälder är arbetslös, eller för barn med behov av särskilt stöd. Tyvärr är texten väldigt svårt att ta till sig.

Nu vill jag hjälpa Lunds Kommun!

Det finns många knep för att skriva så att folk förstår. På köpet brukar en sådan text bli trevlig att läsa, personlig och inbjudande.

Här kommer några tips:

1. Skriv det viktigaste.

Det finns ingen anledning att citera lagparagrafer i en informationsfolder till föräldrar. Välj ut den information din läsare behöver och skriv inget annat. Om någon vill veta mer utöver det som står i foldern, och om de vill läsa lagtexten, erbjuder ni dem att kontakta er.

2. Strukturera tydligt med lockande rubriker

Börja med något positivt. Det är trevligt att få höra att det är roligt att mitt barn ska få börja på fritids. Vad det kostar kan gott komma längre fram. Börja med att gratulera till en plats i Skolbarnomsorgen och skriv kanske något om att Lund är Sveriges bästa skolkommun eller något liknande. Strukturera sedan texten tydligt och logiskt. Mitt förslag är att börja med att förklara de olika formerna av omsorg, därefter öppettider, avgifter och sedan villkoren som gäller. Använd gärna frågor i rubrikerna. Då hittar läsaren snabbt svar på det som han eller hon vill ha reda på.

3. Förklara det som är krångligt

De många olika begreppen som finns är svåra att förstå för många. De flesta föräldrar använder orden dagis och fritids till vardags. Relatera till dessa och förklara eventuellt också varför vi i stället vill använda förskola och skolbarnomsorg. Välj också alltid ett enklare ord framför ett svårt. Klicka på länken nedan för att hitta exempel på ord som ni lätt byter ut.

http://www.regeringen.se/content/1/c6/01/97/75/e28ebb27.pdf

4. Skriv enkla, korta, raka meningar

Ibland tror vi att vi måste skriva formellt och krångligt för att bli trovärdiga. Men ofta är det faktiskt tvärtom. Dela upp långa meningar i två. Använd helst rak ordföljd, dvs. skriv ”Förskolan är öppen från kl 6.30 till kl 18.30” (i stället för Öppettiderna på förskolan är 6.30 – 18.30). Ibland kan det vara bra att testa att säga det du vill att läsaren ska förstå högt. Talspråket kan hjälpa dig att hitta det enkla.

5. Skriv i aktiv form och med tydlig avsändare

Det finns många fördelar med att använda aktiv form och att skriva till ett tänkt du. Genom att skriva ”Vi erbjuder förskoleplats till ditt barn”, skapar du en relation till din läsare. Hon eller han känner sig direkt tilltalad. Det skapar förtroende. Du visar att Lunds Kommun faktiskt är ett ”vi” och att det finns människor som är aktiva i att ta hand om läsarens barn. Det är också lättare att förstå eftersom det är konkret.

6. Tänk på layouten!

Att göra en snygg, tilltalande folder handlar inte bara om yta. Det är faktiskt också betydligt lättare att läsa och förstå en text som har en genomtänkt form. Typsnitt, rubriker och storleken på texten kan vara avgörande för om en läsare ens orkar börja läsa! Det finns säkerligen mycket information som aldrig når sin tänkta läsare på grund av att formen inte lockar till läsning. Satsa därför lite extra på professionell grafisk formgivning. Det kan löna sig i längden!

Slutligen vill jag nämna att det finns en lag som säger att alla offentliga verksamheter ska uttrycka sig vårdat, enkelt och begripligt. Jag tycker det är på tiden att fler tar sitt ansvar och arbetar aktivt med sitt språk. Det är en fråga som inte bara handlar om förtroende och förståelse utan som ytterst handlar om demokrati.

Textkonsulten Bergkvist ORD & TEXT skriver, bearbetar och anpassar texter åt företag och organisationer som vill ha klara, tydliga och lättlästa texter som alla kan förstå.

Om Lust och Last och att välja perspektiv

Nationalmuseum gör en utställning om sex och publiken strömmar till. Recensioner och debattartiklar låter inte heller vänta på sig. Jag går också dit så klart. Jag är framför allt nyfiken på hur en stor statlig myndighet väljer att ta sig an diskussionen kring sexualitet, normer och konst i en utställning. Jag försöker vara sansad i mina förväntningar och avstår från att läsa recensioner innan jag går dit. Men jag vet att de flesta som sett den inte varit oberörda.

Museet visar en introduktionsfilm till utställningen. Inte många av besökarna kommer in medan jag sitter där. Det är jag och tre män. Filmen berättar bland annat att utställningen Lust och Last inte ger en heltäckande bild av den erotiska konsten från 1500-talet och framåt. Därmed gör filmen intryck av att vara en brasklapp, men den gör också museet till tydlig aktör i sin utställning. Den berättar att de har valt ett perspektiv.

Nationalmuseets salar är stora och det är svårt att få en överblick av utställningen från början. Texterna i utställningen är tryckta i rosa på vit bakgrund. Rosa är säkert inget slumpval. Nationalmuseum vill säga att de har valt ett feministiskt perspektiv i utställningen. Museet har delat in utställningen i olika teman. Några av rubrikerna är: Med hull och hår, Venus – olympens femme fatale, Mellan dygd och last, Oskuld eller?, Stadens baksida-prostitution, betraktaren som smygtittare, privatliv och intimitet. Utställningen blandar nya och gamla verk. En del verk har en längre förklarande text, medan andra bara visas med verkets och konstnärens namn.

Museets feminsistiska infallsvinklar tydliggörs framför allt genom två olika perspektiv i utställningen. Det första är att visa på det starka idealet med gammal man trånar efter/gifter sig med/avgudar/förälskar sig i, ung oskuldsfull flicka. Museet tydliggör hur detta ideal har funnits under väldigt lång tid och på sätt och vis även är giltigt idag.

Det andra är frågan kring vem som är betraktare och vem som är objekt. Det är möjligen en gammal fråga inom konsten, men Nationalmuseum väljer att visa hur det blir extra tydligt i den erotiska konsten. Många moderna verk i utställningen refererar till den här frågan, men även flera äldre verk. Det mest tydliga är väl Martin van Meytens Knäböjande nunna som också har blivit omslagsflicka för utställningen (om än i censurerad form). Men frågan finns även med i verk som Cecilia Parsbergs I can see you but you can’t see me liksom i några av museets texter.

Det perspektiv Nationalmuseum valt kan självklart diskuteras (det görs också av t.ex. Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbe, forskarassistenter vid Konstvetenskapliga institutionen, Stockholm universitet i DN). Det är dessutom intressant att lyfta att museet valt att göra sig själva och sitt perspektiv så pass tydligt i utställningen.

En besökare i utställningen hördes kommentera utställningens perspektiv: ”Det är ju mycket tolkning, en modern tolkning som kanske inte stämmer överens med konstnärens.” Hon verkade sakna perspektivet av konstnären. Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbe saknar ett bredare normkritiskt perspektiv. De hävdar också att när konst hamnar på institution så strippas den på ideologiskt innehåll. Ja, den strippas på innehåll, men den fylls också med ett annat, en tolkning av konsten i relation till andra verk och i relation till hur museet väljer att visa konsten.

I museibranschen har det under många års tid funnits en diskussion kring huruvida museerna ska ta ställning, provocera och göra utställningar med budskap, eller om de på ett mer traditionellt sätt ska visa sina föremål och konstverk så som de är.

Jag tillhör de som tycker museerna ska ta ställning och välja perspektiv. Anledningen till det är att även ett ”icke-ställningstagande” är ett perspektiv. Även en utställning som ger sig ut för att neutralt visa historien från A – Ö har valt ett perspektiv. Därför är det extremt viktigt att vara tydlig med vilket perspektiv utställningsproducenten väljer. Detta sätt att jobba kräver också en speciell kompetens hos museernas personal och eventuella samarbetsparter. Det kräver också mod från museiledningar. Det finns också risker med det sättet att arbeta. Riskerna är att viktiga perspektiv inte kommer med. Det finns också en stor risk att en del personer blir upprörda över utställningarna.

När det gäller Lust och Last har Nationalmuseum verkligen valt ett perspektiv. Därmed har de också valt bort andra. De är också tydliga med sitt val och museet blir på sätt och vis en aktör i utställningen. En del upprörs över det. En del tycker det blir politiskt korrekt. Jag kan tycka att utställningen i det här fallet har blivit aningen plattare som helhet än vissa av verken i sig. Men däremot tycker jag det är lovvärt att stora statliga Nationalmuseum vågar ta i ett svårt ämne. Det är också intressant att de genom att ta sig an detta ämne bidrar till en större debatt i samhället om normer och ideal. Även om de inte lyckas säga allt, har de lyft en fråga och fått igång ett samtal. Det om något, är en otroligt viktig uppgift för museer i Sverige idag.

Skamligt! Avvisning av romer tar oss 60 år tillbaka

Att lyssna på P1 morgon idag gör mig arg och frustrerad. Jag har varit mer eller mindre engagerad för romernas situation i Sverige i nästan tio år. I början av den perioden tyckte jag att det fanns hopp. Det hände mycket i Sverige i samband med att romer fick status som nationell minoritet i Sverige och EU. Deras språk, kultur och historia i Sverige fick ett värde i sig och mitt jobb som projektledare för ett flerårigt romskt samarbete på Malmö Museer var en direkt konsekvens av den politiken.

Nu tio år senare har vi plötsligt kastats minst 60 år tillbaka i tiden. Sveriges radios granskning av polisens agerande vid avvisningen av romer till Bulgarien förra året visar att de flesta av de avvisade var gatumusikanter. Att de var EU-medborgare, med rätt att vistas i Sverige i upp till tre månader utan att arbeta eller studera, spelade uppenbarligen ingen roll för polisen.

Egentligen borde jag inte bli förvånad. Den kontinuitet som kännetecknar bemötandet av romer i Sverige och andra länder talar sitt tydliga språk. I en statlig utredning från 1923 hymlar inte staten med att zigenarna bör skickas ut ur landet: ”Då zigenarnas inordnande i samhället hos oss synes vara ett olösligt problem, är enda utvägen att på ett eller annat sätt få zigenarna ut ur landet.” (SOU 1923:2) Detta var strax innan Per Albin Hansson började tänka sin folkhemstanke och jämförde Sverige med ett hem där alla är jämlika. Då fanns inte plats för människor som sticker ut.

På 30-talet kom de första steriliseringslagarna som gjorde det möjligt för staten att sterilisera personer som ansågs sinnesslöa eller sinnessjuka. Lagen upplevdes som ett ständigt hot bland romer och resande eftersom de inte passade in i den svenska bilden av ur en familj skulle se ut. Steriliseringslagarna fanns kvar i olika former fram till 1976 i Sverige.

På 60-talet skedde förändringar, till stor del tack vara Katarina och Rosa Taikons kamp för att romer skulle få lov rätt till bostäder, skolgång och arbete. Men fortfarande idag 2011 är det svårare för en person med romskklingande namn att få en bostad. Fortfarande är arbetslösheten stor bland romer. Fortfarande upplever romska barn bristfällig skolgång.

Och fortfarande avvisas romer från Sverige på grund av ”tiggeri”! Tiggeri är inte olagligt i Sverige. Att spela musik på gator och torg är inte heller olaglig. Att använda kryckor är inte heller olaglig. Polisen har dessutom mage att hänvisa till ett förarbete (alltså inte ens en lag!) från 1954 som talar om lösdriveri.

De här händelserna är en skam. Det hopp jag kände för romernas situation i Sverige för tio år sedan har grusats markant av dagens och tidigare rapporter. Sverige är dessvärre inte unikt i den här frågan. I flera europeiska länder har liknande avvisningar skett. Det är på tiden att Sverige agerar föregångsland när det gäller romers rättigheter och möjligheter. En början kan vara en sanningskommission kring de oförrätter som begåtts mot romer i Sverige, och som fortfarande begås. Men det får inte blir slutet. För att alla medborgare i Sverige och EU ska känna sig välkomna och lika mycket värda måste det till kunskap, attitydförändringar och öppenhet inför olikheter. Idag känns det tyvärr som att vi är långt ifrån något sådant.

Kom igen museer! Öppna upp!

I onsdags var jag på seminarium på Världskulturmuseet i Göteborg. Det handlade om museernas roll när det gäller normer i samhället och om museerna har möjlighet att påverka dessa normer genom sina utställningar. Rubriken var Gör museer skillnad?

Jag kände igen många av frågorna och de dilemman som just nu är aktuella bland utställare. För några år sedan var jag projektledare på Malmö Museer. Mitt uppdrag var att skapa en utställning tillsammans med romska föreningar och organisationer om romernas historia och situation i Sverige. I det arbetet ställdes ofta olika normer mot varandra. Museet hade en jämställdhetspolicy och tyckte det var viktigt med kvinnlig representation i projektgruppen. De romska representanterna i arbetsgruppen var bara män. Vi startade en kvinnogrupp, men den hamnade vid sidan av. Det var i arbetsgruppen som viktiga beslut fattades. Vad hade hänt om kvinnogruppen gjordes till ordinarie arbetsgrupp? Varför utsågs inte fler kvinnor till representanter i arbetsgruppen?

Malmö Museer ville ställa ut ett skelett av en romsk man. Hans kvarlevor fanns på Historiska museet i Lund i den anatomiska samlingen. Där har många mänskliga kvarlevor samlats, efter fångar vars kroppar aldrig hämtats av några anhöriga. Romska arbetsgruppen ville inte ställa ut. Och Historiska museet ville inte låna ut skelettet eftersom de var rädda för krav på repatriering, dvs att nuvarande anhöriga ska kräva tillbaka kvarlevorna. Skelettet ställdes inte ut. Däremot ställde vi frågan om vad som är möjligt i en utställning. I rummet intill romska utställningen visades ett 1000-årigt skelett från en grav utanför Malmö. Är det åldern på kvarlevorna som ska avgöra? Eller om det finns släktingar i livet? Eller är det sammanhanget som de ställs ut i? Vem ska avgöra?

I en annan utställning som jag var projektledare för, Leva i två världar, arbetade vi tillsammans med unga samer, romer och judar. I den utställningen lät vi de unga helt och hållet ta fram innehållet i utställningen. De fick stöd av institutionerna bakom (Malmö Museer, Riksutställningar, Samiskt informationscentrum och Judiska museet i Stockholm) och överallt gjorde vi tydligt vem som var avsändare.

Att bjuda in aktörer utifrån för att ta fram innehållet i en utställning, vare sig det handlar om konstnärer eller representanter för en förening, har blivit allt vanligare på museer. Historiska museet i Stockholm gjorde det i stor utsträckning i Maria – drömmen om kvinnan som behandlades på seminariet på Världskulturmuseet. Riksutställningars förnyade uppdrag handlar också mycket om att samarbeta snarare än att själva producera.

När jag sitter på seminariet i Göteborg undrar jag ändå om tanken att bjuda in personer utifrån till museerna blir ett sätt att slippa ta ställning. Jag har under några år arbetat med annat än direkt utställningsproduktion och när jag nu gick in i den världen igen tyckte jag mig ana en ängslighet bland museifolket. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det handlar om, men två iakttagelser kan jag berätta om. Det ena är tilltron till forskare. Museifolket lyssnar snällt och försöker anpassa sig. Jag undrar om inte det ständiga ifrågasättandet av sig själva inom museivärlden gör det svårt att göra något praktiskt, och det som görs tenderar att tilltala samma gamla målgrupp som alltid tilltalas (vit, medelklass, akademiker, kvinnor).

Det andra är en slutenhet inom branschen. Jag ville gärna hinna prata med så många som möjligt i pauserna, knyta nya kontakter och kanske hitta spännande samarbeten. Men det fanns väldigt lite utrymme för det. De försök jag gjorde möttes av ryggar och stressat fingrande på mobiltelefoner.

Om museer ska fortsätta vara relevanta och bli intressanta för fler människor och verkligen göra skillnad, måste de fortsätta arbetet med att öppna upp sig. De får inte vara så rädda för att göra fel (jämfört med senaste forskningsrönen) att de inte gör någonting alls. Visst måste de reflektera och göra medvetna val, men sluta inte agera för det.

Våga! Testa! Gör!

Seminariet arrangerades av Riksutställningar och Museum Forum vid Göteborgs Universitet, Institutionen för Globala Studier

krångliga texter

Vi för en kamp mot onödigt krångliga texter. Ge mig exempel på krångliga texter som du mött! Svara på inlägget eller posta sofie@ordochtext.se så publicerar jag här.

Språk är makt

Jag menar att alla egentligen behöver lättlästa texter. Alla tycker det är ganska skönt att läsa en text som flyter och som har enkla ord som är lätta att förstå och relatera till. Ingen vill egentligen ha krångliga, byråkratiska texter, fulla med fackspråk och bisatser.

Språk handlar om makt. Genom vårt språk kan vi utöva makt. Med en svår text med massor av tunga ord och krånglig meningsbyggnad kan man få människor att känna sig lite korkade. Ta till exempel ett brev jag fick från Arbetsförmedlingen en gång. Det var fullt av byråkratiska ord och skräckinjagande uppmaningar. Självklart handlar det om att Arbetsförmedlingen vill visa sin makt över mig, att jag måste göra som de säger. Men jag är övertygad om att de hade tjänat på att skriva en trevlig inbjudande text som talade direkt till mig i stället.

Detta gäller inte bara myndigheter och byråkrater. Jag tror företag också tjänar på att skriva tydliga och inbjudande texter till sina kunder. Och det är jag inte heller ensam om att tycka. De flesta PR-experter håller med mig.

Låt mig ta ett exempel. Häromdagen skulle jag köpa en rakapparat till min man. Då fick jag veta att den ena hade total flexsystem hydral sensor medan den andra hade tripple flash micro feeling (eller vad det var). Detta sa mig ingenting. Jag vill inte höra fackspråket. Jag vill veta att jag får en rakapparat som rakar bra, har blad som håller länge, och har en hyfsad laddningskapacitet.

Rakapparat-företagen tror kanske att de genom sitt fackspråk håller mig lite i schack och på avstånd. De vill visa att de kan nåt som inte jag kan och därför ska jag överlämna mig helt i deras händer. Men eftersom de får mig att känna mig lite korkad som inte förstår nåt om rakapparater så blir jag lite irriterad. Och en irriterad kund är inte så bra. Bättre då att skriva texter som bekräftar mig, som får mig att känna att jag faktiskt kan lite om rakapparater. Då känner jag mig som en smart kund som har kontroll över mina inköp.

Jag vill ge alla möjligheten att få läsa klara, tydliga och lättlästa texter, som i stället för att få människor att känna sig dumma, får dem att bli lite klokare och fatta smarta beslut. Alla människor har rätt att förstå text.

Därför har jag startat företaget Bergkvist ORD & TEXT.