Twitter
Följ sofiesord på Twitter
Facebook
Gilla ORD & TEXT på Facebook

”Äntligen en tjejhistoria”

De senaste dagarna har flera personer uppmärksammat hur kvinnor porträtteras på bild. Det började med att Genusfotografen Tomas Gunnarsson gjorde ett inlägg på sin blogg med rubriken ”Vad sägs om att ta lite bilder med slangen?”. Han gav där flera exempel på hur kvinnor avbildas på fotografier på sätt som är sexualiserande och fördummar kvinnor. Blogginlägget spreds och kommenterades på flera håll i sociala och andra media.

Tomas Gunnarsson själv hänvisade också till sidan Hairpin som samlat bilder på ”kvinnor som kämpar med att dricka vatten”. Hairpin har även publicerat en samling bilder med ”kvinnor som skrattar ensamma med sallad.” Nyligen såg jag också en länk till Upworthy där någon har tagit bilder av kvinnor som ställer sig i poser som modeller står i på fotografier. När någon samlar bilder tillsammans blir det uppenbart hur absurt bildspråket kan vara. Det är ett effektivt grepp för att påtala en norm.

Det här gäller inte bara för tvådimensionella bilder. Museer använder sig ibland av dockor för att visa hur människor kan ha sett ut och vad de kan ha gjort i tider som det inte finns bilder från. Det är intressant att också titta på de här dockorna med genusglasögon. För några dagar sedan var jag i Oslo och besökte Historiska museet där. De har en stor utställning som berättar om Norges forntid och sträcker sig fram till medeltiden. I utställningen är det uppenbart att de arbetat med att lyfta fram kvinnor i historien. Det är bra, och behövs verkligen på museer och i historieskrivningen.

Men sättet som museet framställer kvinnliga gestalter i utställningen gör mig ändå besviken. I ett av rummen finns en kvinna som står på knä. Hon sträcker fram sina händer, kanske i bön, men det ser mer ut som att hon vädjar om något. Hennes ansiktsuttryck speglar rädsla och hela hennes kropp signalerar undergivenhet.

kvinnogestalt på historiska museet Oslo

Kvinnogestalt på Historiska museet Oslo

I ett annat rum finns en man. Han är placerad högt upp, bredbent, med självsäker kroppshållning.

Manlig gestalt på Historiska museet i Oslo

Manlig gestalt på Historiska museet i Oslo

Ytterligare en kvinna står hukad och ser ut att erbjuda ett rävskinn till försäljning eller byte.

Kvinnogestalt på Historiska museet i Oslo

Kvinnogestalt på Historiska museet i Oslo

Vad säger de här kvinnogestalterna mig? Jo, att kvinnor i historien hade anledning att vara rädda, att de inte hade maktpositioner i samhället utan snarare hukade sig under någon slags makt. Männen däremot hade självförtroende, var starka och stod högt upp i samhället.

I texterna i utställningen bemödar museet sig med att lyfta fram kvinnor, men de beskrivs ändå som undantag. På ett ställe inleds en längre text med: ”Äntligen en tjejhistoria”. På ett annat ställe påtalar museet att kvinnorna ”måste ha spelat en aktiv roll i samhället”. För mig blir det uppenbart att de här texterna ändå förhåller sig till mannen som norm. Och tillsammans med dockorna som visar undergivna kvinnor i utställningen blir budskapet i utställningen trots allt väldigt bekräftande av förlegade könsroller. Det här var ett exempel från Norge, men jag är rätt säker på att det går att hitta liknande fenomen i Sverige.

Precis som museer har blivit väldigt mycket mer professionella när det till exempel gäller design eller text, tror jag det är dags att öka professionaliteten inom genus på museer. Jag vet att det finns bra kompetens inom de här frågorna om en vet vart en ska leta. Den som vill hitta kompetens inom genus, mångfald, jämlikhet och jämställdhet kan till exempel vända sig till Branschorganisationen Genusföretagarna, och söka kompetens direkt på föreningens hemsida. För det är lätt att tänka, att ”det där med genus löser vi själva bara vi lyfter fram lite fler kvinnor”, men det handlar om mycket mer.

Tillägg: Kan också passa på att tipsa om en kurs i att Leda Mångfalt, som Riksutställningar bland annat håller för chefer som vill bli bättre på jämställdhet och mångfald.

Karin Milles resonerar om kvinnliga konstnärer

Jag skrev till Karin Milles som är forskare på Söderstörns Högskola och bland annat skrivit boken Jämställt språk och
frågade henne om hon hade några bra tips på hur vi kan beskriva kvinnor som är konstnärer utan att för den skull tillskriva dem egenskaper som vi inte vet om de har. Så här svarade hon apropå mitt tidigare blogginlägg om kvinnliga konstnärer:
Hej Sofie!
Det är en bra fråga du ställer. Problemet med epiteten kvinnlig och manlig är att de är dubbeltydiga: de betyder både ”egenskapen att vara kvinna eller man” respektiva ”typiskt kvinnliga eller manliga egenskaper”. Det var ju inte problematiskt innan vi började ifrågasätta att det fanns en naturgiven koppling mellan de två: dvs att alla kvinnor var och borde vara kvinnliga och samma sak för männen.

Idag är den kopplingen starkt ifrågasatt, vilket gör att det alltid kan uppstå missförstånd när man använder orden, som exempelvis när man talar om kvinnliga konstnärer. Menar man att de inte bara är kvinnor – utan också har så kallat kvinnliga egenskaper?

Nu verkar ju din gamla svensklärare ta in ett mer socialkonstruktivistiskt perspektiv i sina föreläsningar kring varför konstnärer som är kvinnor gör annorlunda konst än konstnärer som är män, så kritiken som riktas mot honom kan faktiskt vara orättvis och baserad på sådant du skriver i din blogg – att man kan känna misstänksamhet mot en äldre man som ger sig på kvinnofrågan etc.

Jag tycker att orden kvinnlig och manlig är de bästa vi har just nu, om man inte vill trassla in sig för mycket (det finns ju en hel del akademiska omskrivningar som används inom genusvetenskapen men som inte är till nytta här). Sammanhanget får klargöra att man inte menar konstnärer med ”typiskt kvinnliga egenskaper”, utan konstnärer som är kvinnor.

Man kan ju också använda den här dubbeltydigheten för att belysa just de skilda villkoren för kvinnliga och manliga konstnärer: att man oftast benämner konstnärer som är kvinnor som just ”kvinnliga konstnärer”, medan de som är män benämns ”konstnärer” bara. Det är ju en allmän trend.

Det är väl också på sin plats att också nämna, som en del i en liknande föreläsning om kvinnliga konstnärer att alla såna här skillnader mellan kvinnors och mäns villkor och beteenden är generaliserande. Kvinnor och män som individer kan alltid gå på tvärs. Inte alla kvinnliga konstnärer har ju målat interiörer (Siri Derkert), också manliga konstnärer målar hemmiljöer (Carl Larsson)…

Men sedan ska man också fråga sig om det alltid är relevant att använda uttrycket ”kvinnliga konstnärer”. Längre in i föreläsningen kan man ju benämna dem bara konstnärer: att de är kvinnor står väl vid det laget klart…
Men bättre svar än så har jag inte! Hoppas det var till någon hjälp!

/Hälsar Karin
Karin Milles
Institutionen för kommunikation, medier och it
Södertörns högskola

Kvinnliga konstnärer?

På en återträff med min gymnasieklass under julhelgen träffade bland andra jag min svensk- och historielärare, Sture Gunell. Nu för tiden föreläser han om konst och berättade bland annat om hur han ofta blir ifrågasatt när han föreläser om kvinnliga konstnärer. Det är inte sällan unga kvinnor som upprörs och undrar varför han talar om kvinnliga konstnärer och på vilket sätt de är just kvinnliga i sitt konstnärskap.

Jag kan känna igen mig i de där som ifrågasätter en äldre man som plötsligt ska lyfta fram kvinnliga konstnärer, när hela konstnärskanon är full av män som aldrig blivit kategoriserade (och bedömda) just utifrån att de är män. Och jag själv ifrågasätter gärna epitetet kvinnlig framför t.ex. företagare, som jag skrivit om tidigare.

En google-sökning på ordet ”kvinnligt” ger en hel del absurda förslag på ord att sätta efter ”kvinnligt”: Kvinnligt håravfall, kvinnligt ledarskap, kvinnligt företagande, kvinnligt könsorgan, kvinnligt naturväsen, kvinnligt entreprenörskap, kvinnligt manligt, kvinnligt ordspråk sov. Det är ganska roande när man börjar fundera mer på det här ordet och vad det för med sig.

Kvinnlig konst?

Men vad ska vi säga då? Vi behöver ett ord för konstnärer som har två x-kromosomer helt enkelt. Konstnärer med snippa. Och gärna på samma gång ett sätt att tala om män som är konstnärer som inte automatiskt gör dem till norm.

Eftersom jag hävdar att det är viktigt att vara medveten om vilka ord vi använder och vad orden signalerar lovade jag Sture att försöka hitta ett ord som kan fungera och jag i min tur ber mina läsare om hjälp! Hur ska vi tala om konstnärer som är kvinnor, där det är relevant att tala om dem som kvinnor, men utan att för den skull tillskriva dem essentiella, orubbliga, kvinnliga egenskaper? Vad tycker du? Finns det kanske redan ett bra ord? Har du fler exempel på när epiteten kvinnlig och manlig blir problematiska?

Vill du läsa mer om konst och jämställdhet rekommenderar jag boken Konsten så funkar det (inte) av Vanja Hermele som ges ut av KRO.