Twitter
Följ sofiesord på Twitter
Facebook
Gilla ORD & TEXT på Facebook

Om Lust och Last och att välja perspektiv

Nationalmuseum gör en utställning om sex och publiken strömmar till. Recensioner och debattartiklar låter inte heller vänta på sig. Jag går också dit så klart. Jag är framför allt nyfiken på hur en stor statlig myndighet väljer att ta sig an diskussionen kring sexualitet, normer och konst i en utställning. Jag försöker vara sansad i mina förväntningar och avstår från att läsa recensioner innan jag går dit. Men jag vet att de flesta som sett den inte varit oberörda.

Museet visar en introduktionsfilm till utställningen. Inte många av besökarna kommer in medan jag sitter där. Det är jag och tre män. Filmen berättar bland annat att utställningen Lust och Last inte ger en heltäckande bild av den erotiska konsten från 1500-talet och framåt. Därmed gör filmen intryck av att vara en brasklapp, men den gör också museet till tydlig aktör i sin utställning. Den berättar att de har valt ett perspektiv.

Nationalmuseets salar är stora och det är svårt att få en överblick av utställningen från början. Texterna i utställningen är tryckta i rosa på vit bakgrund. Rosa är säkert inget slumpval. Nationalmuseum vill säga att de har valt ett feministiskt perspektiv i utställningen. Museet har delat in utställningen i olika teman. Några av rubrikerna är: Med hull och hår, Venus – olympens femme fatale, Mellan dygd och last, Oskuld eller?, Stadens baksida-prostitution, betraktaren som smygtittare, privatliv och intimitet. Utställningen blandar nya och gamla verk. En del verk har en längre förklarande text, medan andra bara visas med verkets och konstnärens namn.

Museets feminsistiska infallsvinklar tydliggörs framför allt genom två olika perspektiv i utställningen. Det första är att visa på det starka idealet med gammal man trånar efter/gifter sig med/avgudar/förälskar sig i, ung oskuldsfull flicka. Museet tydliggör hur detta ideal har funnits under väldigt lång tid och på sätt och vis även är giltigt idag.

Det andra är frågan kring vem som är betraktare och vem som är objekt. Det är möjligen en gammal fråga inom konsten, men Nationalmuseum väljer att visa hur det blir extra tydligt i den erotiska konsten. Många moderna verk i utställningen refererar till den här frågan, men även flera äldre verk. Det mest tydliga är väl Martin van Meytens Knäböjande nunna som också har blivit omslagsflicka för utställningen (om än i censurerad form). Men frågan finns även med i verk som Cecilia Parsbergs I can see you but you can’t see me liksom i några av museets texter.

Det perspektiv Nationalmuseum valt kan självklart diskuteras (det görs också av t.ex. Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbe, forskarassistenter vid Konstvetenskapliga institutionen, Stockholm universitet i DN). Det är dessutom intressant att lyfta att museet valt att göra sig själva och sitt perspektiv så pass tydligt i utställningen.

En besökare i utställningen hördes kommentera utställningens perspektiv: ”Det är ju mycket tolkning, en modern tolkning som kanske inte stämmer överens med konstnärens.” Hon verkade sakna perspektivet av konstnären. Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbe saknar ett bredare normkritiskt perspektiv. De hävdar också att när konst hamnar på institution så strippas den på ideologiskt innehåll. Ja, den strippas på innehåll, men den fylls också med ett annat, en tolkning av konsten i relation till andra verk och i relation till hur museet väljer att visa konsten.

I museibranschen har det under många års tid funnits en diskussion kring huruvida museerna ska ta ställning, provocera och göra utställningar med budskap, eller om de på ett mer traditionellt sätt ska visa sina föremål och konstverk så som de är.

Jag tillhör de som tycker museerna ska ta ställning och välja perspektiv. Anledningen till det är att även ett ”icke-ställningstagande” är ett perspektiv. Även en utställning som ger sig ut för att neutralt visa historien från A – Ö har valt ett perspektiv. Därför är det extremt viktigt att vara tydlig med vilket perspektiv utställningsproducenten väljer. Detta sätt att jobba kräver också en speciell kompetens hos museernas personal och eventuella samarbetsparter. Det kräver också mod från museiledningar. Det finns också risker med det sättet att arbeta. Riskerna är att viktiga perspektiv inte kommer med. Det finns också en stor risk att en del personer blir upprörda över utställningarna.

När det gäller Lust och Last har Nationalmuseum verkligen valt ett perspektiv. Därmed har de också valt bort andra. De är också tydliga med sitt val och museet blir på sätt och vis en aktör i utställningen. En del upprörs över det. En del tycker det blir politiskt korrekt. Jag kan tycka att utställningen i det här fallet har blivit aningen plattare som helhet än vissa av verken i sig. Men däremot tycker jag det är lovvärt att stora statliga Nationalmuseum vågar ta i ett svårt ämne. Det är också intressant att de genom att ta sig an detta ämne bidrar till en större debatt i samhället om normer och ideal. Även om de inte lyckas säga allt, har de lyft en fråga och fått igång ett samtal. Det om något, är en otroligt viktig uppgift för museer i Sverige idag.

Karin Milles resonerar om kvinnliga konstnärer

Jag skrev till Karin Milles som är forskare på Söderstörns Högskola och bland annat skrivit boken Jämställt språk och
frågade henne om hon hade några bra tips på hur vi kan beskriva kvinnor som är konstnärer utan att för den skull tillskriva dem egenskaper som vi inte vet om de har. Så här svarade hon apropå mitt tidigare blogginlägg om kvinnliga konstnärer:
Hej Sofie!
Det är en bra fråga du ställer. Problemet med epiteten kvinnlig och manlig är att de är dubbeltydiga: de betyder både ”egenskapen att vara kvinna eller man” respektiva ”typiskt kvinnliga eller manliga egenskaper”. Det var ju inte problematiskt innan vi började ifrågasätta att det fanns en naturgiven koppling mellan de två: dvs att alla kvinnor var och borde vara kvinnliga och samma sak för männen.

Idag är den kopplingen starkt ifrågasatt, vilket gör att det alltid kan uppstå missförstånd när man använder orden, som exempelvis när man talar om kvinnliga konstnärer. Menar man att de inte bara är kvinnor – utan också har så kallat kvinnliga egenskaper?

Nu verkar ju din gamla svensklärare ta in ett mer socialkonstruktivistiskt perspektiv i sina föreläsningar kring varför konstnärer som är kvinnor gör annorlunda konst än konstnärer som är män, så kritiken som riktas mot honom kan faktiskt vara orättvis och baserad på sådant du skriver i din blogg – att man kan känna misstänksamhet mot en äldre man som ger sig på kvinnofrågan etc.

Jag tycker att orden kvinnlig och manlig är de bästa vi har just nu, om man inte vill trassla in sig för mycket (det finns ju en hel del akademiska omskrivningar som används inom genusvetenskapen men som inte är till nytta här). Sammanhanget får klargöra att man inte menar konstnärer med ”typiskt kvinnliga egenskaper”, utan konstnärer som är kvinnor.

Man kan ju också använda den här dubbeltydigheten för att belysa just de skilda villkoren för kvinnliga och manliga konstnärer: att man oftast benämner konstnärer som är kvinnor som just ”kvinnliga konstnärer”, medan de som är män benämns ”konstnärer” bara. Det är ju en allmän trend.

Det är väl också på sin plats att också nämna, som en del i en liknande föreläsning om kvinnliga konstnärer att alla såna här skillnader mellan kvinnors och mäns villkor och beteenden är generaliserande. Kvinnor och män som individer kan alltid gå på tvärs. Inte alla kvinnliga konstnärer har ju målat interiörer (Siri Derkert), också manliga konstnärer målar hemmiljöer (Carl Larsson)…

Men sedan ska man också fråga sig om det alltid är relevant att använda uttrycket ”kvinnliga konstnärer”. Längre in i föreläsningen kan man ju benämna dem bara konstnärer: att de är kvinnor står väl vid det laget klart…
Men bättre svar än så har jag inte! Hoppas det var till någon hjälp!

/Hälsar Karin
Karin Milles
Institutionen för kommunikation, medier och it
Södertörns högskola

Kvinnliga konstnärer?

På en återträff med min gymnasieklass under julhelgen träffade bland andra jag min svensk- och historielärare, Sture Gunell. Nu för tiden föreläser han om konst och berättade bland annat om hur han ofta blir ifrågasatt när han föreläser om kvinnliga konstnärer. Det är inte sällan unga kvinnor som upprörs och undrar varför han talar om kvinnliga konstnärer och på vilket sätt de är just kvinnliga i sitt konstnärskap.

Jag kan känna igen mig i de där som ifrågasätter en äldre man som plötsligt ska lyfta fram kvinnliga konstnärer, när hela konstnärskanon är full av män som aldrig blivit kategoriserade (och bedömda) just utifrån att de är män. Och jag själv ifrågasätter gärna epitetet kvinnlig framför t.ex. företagare, som jag skrivit om tidigare.

En google-sökning på ordet ”kvinnligt” ger en hel del absurda förslag på ord att sätta efter ”kvinnligt”: Kvinnligt håravfall, kvinnligt ledarskap, kvinnligt företagande, kvinnligt könsorgan, kvinnligt naturväsen, kvinnligt entreprenörskap, kvinnligt manligt, kvinnligt ordspråk sov. Det är ganska roande när man börjar fundera mer på det här ordet och vad det för med sig.

Kvinnlig konst?

Men vad ska vi säga då? Vi behöver ett ord för konstnärer som har två x-kromosomer helt enkelt. Konstnärer med snippa. Och gärna på samma gång ett sätt att tala om män som är konstnärer som inte automatiskt gör dem till norm.

Eftersom jag hävdar att det är viktigt att vara medveten om vilka ord vi använder och vad orden signalerar lovade jag Sture att försöka hitta ett ord som kan fungera och jag i min tur ber mina läsare om hjälp! Hur ska vi tala om konstnärer som är kvinnor, där det är relevant att tala om dem som kvinnor, men utan att för den skull tillskriva dem essentiella, orubbliga, kvinnliga egenskaper? Vad tycker du? Finns det kanske redan ett bra ord? Har du fler exempel på när epiteten kvinnlig och manlig blir problematiska?

Vill du läsa mer om konst och jämställdhet rekommenderar jag boken Konsten så funkar det (inte) av Vanja Hermele som ges ut av KRO.