Den 20 oktober invigde Dunkers Kulturhus utställningen Konsten att bli kung. Öppningen föregicks bland annat av en kampanj på Twitter och Facebook där museet delade med sig av Jean Baptiste Bernadottes bästa tips för att bli kung (eller museets tolkning av dessa). Det kändes modernt och nytänkande för ett museum och skapade förväntningar på en modern och nytänkande utställning. På några sätt är utställningen också modern och nytänkande, men på många sätt blir den ändå gammaldags och traditionell trots ambitioner att vara något nytt.
Utställningsinteriör med porträtt av Karl XIV Johan, foto: Wiveka Krantz
Utställningen Konsten att bli kung består av två delar, en del som handlar om Jean Baptiste Bernadottes liv innan han kom till Sverige för 200 år sedan och en del som handlar om hur han sen gjorde för att bli kung. I den första delen av utställningen vill museet sätta in Jean Baptiste Bernadotte i det historiska sammanhang som leder fram till att han blir kung i Sverige. Besökaren förs framåt i gångar, där det faktiskt är i stort sett omöjligt att gå fel, trots att museet kallar denna del för labyrint.
Texterna i utställningens första del är koncentrerade till svarta tavlor på väggarna. Besökaren får även lyssna till en berättarröst via en audioguide. Det är tydligt att museet har valt ett perspektiv och är konsekventa och tydliga med det. Texterna och berättarrösten stämmer väl ihop med form och föremål och har ett enkelt och modernt språk.
Föremålen i utställningen exponeras i montrar utan förklarande texter. I stället är de invävda i berättelsen i audioguiden. I den första delen av utställningen finns också ett befriande inslag, en leranimation av Moa Lönn, som både bokstavligt och bildligt tar ner en kunglighet från sina höga hästar.
Den andra delen av utställningen är ljus, vilket är relativt ovanligt i utställningar. På golvet i utställningens centrum har museet placerat en ritning i naturlig storlek av den båt som tog Jean Baptiste över sundet för att bli Karl XIV Johan. På sidorna finns nischer avgränsade av tygstycken som belyser olika aspekter av konsten att bli kung. Det är denna del som jag som besökare väntat på. I ingången till denna del byter berättarrösten perspektiv och talar i du-form för ett ögonblick. Syftet är att jag ska identifiera mig med den blivande kungen och fundera på hur jag skulle gjort om jag skulle bli kung. Men som kvinna har jag svårt att identifiera mig med att försöka bli kung. I stället uppfattar jag att berättarrösten talar till Jean Baptiste, vilket ironiskt nog distanserar honom från mig och höjer honom.
Interiör. Foto Wiveka Krantz
Dunkers har satsat stort på den här utställningen. De vill sätta in en kung i ett större sammanhang och samtidigt koppla en historisk händelse till samhällsaktuella ämnen idag. De samhällsaktuella ämnen som de relaterar till är bland annat flodvågskatastrofen för sex år sedan och Jan Danielsson-skandalen i dess efterdyningar. ”Minskad konstitutionell makt är inte detsamma som minskat inflytande.” står det på en skylt under nuvarande kungens tal vid minnesgudstjänsten efter Tsunamin. Och på väggen: ”Att ta makten från kungen är inte detsamma som att ta makten över Sverige.” Men vad vill de egentligen med dessa kommentarer?
På ett ställe i utställningen säger berättarrösten att kvinnors villkor under Jean Babtistes tid hade kunnat fylla en utställning i sig. Varför gör de inte det då? Varför väljer de att att berätta männens och segrarnas historia – igen?
På ytan kan utställningen sägas handla om en vanlig mans väg till tronen i Sverige. Vad säger den mer? Den första delen i utställningen skapar en känsla av oundviklighet, nästan som att Bernadottes öde var förutbestämt (vi vet ju hur det slutade). Andra delen försöker göra Jean Baptiste till ett modernt PR-geni. Utställningens grundtanke bygger på själva landstigningen i Helsingborg som han gjorde 1810 och som museet vill uppmärksamma med utställningen. Landstigingen görs till en rit de passage som Jean Baptiste Bernadotte genomgår när han blir kung. Den stora berättelsen blir inte annat än ett berättigande av kungahuset och monarkin och en upprepning av en maskulin historieskrivning.
Landstigningen, foto: Sven-Olov Larsén, Helsingborgs museer
Allt i utställningen pekar mot det besökaren antagligen vet från början. Jean Baptiste Bernadotte blev kung i Sverige. Han blir anfader till dagens kungahus. Utställningen placerar Jean Baptiste på en kunglig piedestal. Den berättar ingenting om vanliga människor 1810, om maktmissbruket som onekligen accompanjerade hans väg till tronen eller om de kvinnor som levde samtidigt för den delen. Den saknar maktperspektivet helt, annat än i relation till medial makt genom den medvetna strävan mot makten som JBB sägs göra. En utställning om en makthavare som saknar maktperspektiv år 2010 känns inte särskilt modern och nytänkande. Tyvärr.