Museer måste släppa makten – men hur då?

I utställningen Just Another Life på Malmö museer har tre unga tjejer från förorten bjudits in att berätta sina historier inom museets ramar.

I första numret av DIKs nya medlemstidning, Ping, intervjuas Alexander Bard bland annat om vad ha tror att museerna måste göra för att överleva ”det fjärde paradigmskiftet” (internet). Han säger: ”Museiintendenten är död, en väldigt bra utgångspunkt är att brukaren som går in genast känner att det är den som bestämmer. Museiintendentens jobb är att serva sin publik, på gott och ont. Det kan ge banala utställningar, men så är de nya förhållningsreglerna.

Jag kan inte annat än hålla med. Samtidigt känner jag en frustration. Jag har jobbat med olika former av delaktighet i nära tio år, där min roll har varit att släppa in brukarna i utställningsproduktion och programverksamhet. Jag har slagits för att personer som normalt inte kommer till tals i museivärlden ska göra sin röst hörd och också uppmuntrat publik som kommer med idéer och är helt övertygad om att museerna måste förändra sitt sätt att arbeta om de ska överleva som publika institutioner. I det arbetet har jag sett hur svårt det är för museer att ställa om sig.

I samma tidning skriver Anders Mildner om att museerna måste våga släppa ifrån sig makten om de ska lyckas med sina delaktighetsprojekt. Han menar också att museerna måste våga öppna upp sin arbetsprocess och bli mer transparenta. Det har han alldeles rätt i. Jag brukar säga det samma när jag föreläser för museer om delaktighet. Men jag ser också hur svårt många museer tycker att det är, och hur de kämpar med frågan HUR?

Hur gör vi rent praktiskt för att släppa ifrån oss makt? Hur gör vi när det kommer någon utifrån och föreslår ett utställningsämne? Tänk om folk missbrukar förtroendet? Tänk om det inte blir korrekt? Är det okej att lägga resurser på unga i förorten när vi har en stor samling keramik som ingen får se? Det händer massor av saker inom ett museum när ett delaktighetsprojekt sätts igång.

Jag brukar säga, att släppa ifrån sig makten, kräver övning. Och övning får man genom att göra. Det finns massor som jag skulle kunna berätta om hur. Men jag vill börja med att ge några punkter som är bra att fundera på inför delaktighetssatsningar.

  • Roller och ansvar.

När inte längre chefen bestämmer och medarbetarna utför, utan kanske någon utanför museet plötsligt kan tycka till om innehåll i en utställning, då händer det saker. Fundera över vilken roll museet vill ha i delaktighetsprojektet. Hur MYCKET ska de externa deltagarna i projektet få bestämma? Min erfarenhet är att en gräns alltid finns vare sig vi vill eller inte. Olika projekt kräver också olika nivåer av delaktighet och insyn.

  • Förtroende

Att arbeta med människor utanför museet handlar om att bygga relationer och förtroende. Många museer har ett ganska stort förtroendekapital, men oftast är det baserat på en traditionell roll, där museet är experten som kommer med svaren. Delaktighetsprojekt rubbar det förtroendekapitalet och därför är det extra viktigt att bygga ett nytt. Att bygga förtroende innebär också att dricka kaffe och snacka om annat. Det tar lite längre tid än om en expert sitter på sin kammare och gör research. Men utan förtroende – inget delaktighetsprojekt.

  • Metoder

Det finns massor av metoder för delaktighet. Jag har varit med om allt från fysiska formella möten med protokoll, friare workshops och fokusgrupper till sociala medier som verktyg för insamling och innehållsproduktion. Fundera över vilken eller vilka metoder som passar ert projekt bäst. Den nya tekniken underlättar enormt, men ställer också andra krav!

  • Belöning eller betalning

Är det självklart att de som bidrar till ett projekt gör det gratis? Var går gränsen för volontärarbete och betalt arbete? Jag har varit med i projekt där projektet stått för mötesarvoden och betalning för att man bidrar med t.ex. texter eller bilder. Jag har också varit med i projekt där alla externa förväntades bidra gratis med tid och engagemang. Fundera på hur ni vill ha det och tänk på detta när ni budgeterar.

Om museet har funderat på de här sakerna när de sätter igång, blir det lättare att sätta igång. Ibland kan det dessutom vara bra att bjuda in publiken i de här diskussionerna och tillsammans sätta ramarna för vad som ska göras, vem som gör vad, och hur det ska göras.

Nu vore det väldigt spännande att höra från museer runt om i Sverige vilka erfarenheter ni gjort i delaktighetssatsningar. Håller ni med? Lämna gärna kommentarer om era erfarenheter!

2 Comments to “Museer måste släppa makten – men hur då?”

  1. Matilda Karlsson skriver:

    Ska försöka få ihop mina Twitterkommentarer till något sammanhängande :-)

    Det här med att öppna upp tror jag kan kännas hotande för vissa. Om man t ex är van vid att ens yrkesroll bygger på ens egen kunskap och kompetens kan uttryck som ”att släppa ifrån sig makten” låta som att den kunskapen och kompetensen inte längre ska räknas eller är viktig. Få vill väl bli överflödiga :-)

    Men det är ju tvärtom så att en mer öppen och transparent process snarare synliggör vilken kunskap som finns på museerna; det blir inte längre ett ”låst” område som bara få har tillgång till. Dessutom tror jag att arbete med mer delaktighet idag skapar större förtroende än när man arbetar mer traditionellt.

    Jag upplever dessutom att det kan vara ganska långt mellan den publika och den icke-publika verksamheten på vissa museer. Mer samverkan däremellan skulle antagligen göra delaktighetsprojekt enklare.

    Angående hur man gör rent praktiskt – varför inte testa ett litet avgränsat projekt i experimentsyfte? Man behöver ju inte till en början ha som mål att öka delaktigheten, utan målet kan vara att undersöka vad ett avgränsat delaktighetsprojekt kan ha för effekter både inom och utanför museet. T ex som fotoutställningen Click! på Brooklyn Museum (okej, det är inte ett _litet_ projekt) där alla som ville fick vara med och välja ut verken som skulle visas, och där detta urval sedan i sig kunde analyseras utifrån hur det ev skilde sig från konstexperters urval. (http://www.brooklynmuseum.org/exhibitions/click/) Det finns säkert flera andra senare exempel också.

    • Sofie Bergkvist skriver:

      Tack för dina kloka tankar, Matilda. Jag tror du har rätt i att många känner sig hotade. Apropå det såg jag ett intressant inlägg på Smithsonians blogg idag. Bland annat citeras American Association of Museums som hävdar att museer är byggda för att överleva inte för att lyckas. http://blogs.smithsonianmag.com/smartnews/2012/09/are-science-museums-going-extinct/

      Kanske blir det extra svårt att bedriva förändringsarbete i en organisation som per definition finns till för att bevara…. Å andra sidan finns ju den här diskussionen i flera yrkeskårer. Journalistkåren inte minst, vars traditionella roll verkligen är ifrågasatt i och med att vem som helst kan skriva och publicera och få läsare idag.

Leave a Reply

(måste anges)

(måste anges)