Twitter
Följ sofiesord på Twitter
Facebook
Gilla ORD & TEXT på Facebook

Om Lust och Last och att välja perspektiv

Nationalmuseum gör en utställning om sex och publiken strömmar till. Recensioner och debattartiklar låter inte heller vänta på sig. Jag går också dit så klart. Jag är framför allt nyfiken på hur en stor statlig myndighet väljer att ta sig an diskussionen kring sexualitet, normer och konst i en utställning. Jag försöker vara sansad i mina förväntningar och avstår från att läsa recensioner innan jag går dit. Men jag vet att de flesta som sett den inte varit oberörda.

Museet visar en introduktionsfilm till utställningen. Inte många av besökarna kommer in medan jag sitter där. Det är jag och tre män. Filmen berättar bland annat att utställningen Lust och Last inte ger en heltäckande bild av den erotiska konsten från 1500-talet och framåt. Därmed gör filmen intryck av att vara en brasklapp, men den gör också museet till tydlig aktör i sin utställning. Den berättar att de har valt ett perspektiv.

Nationalmuseets salar är stora och det är svårt att få en överblick av utställningen från början. Texterna i utställningen är tryckta i rosa på vit bakgrund. Rosa är säkert inget slumpval. Nationalmuseum vill säga att de har valt ett feministiskt perspektiv i utställningen. Museet har delat in utställningen i olika teman. Några av rubrikerna är: Med hull och hår, Venus – olympens femme fatale, Mellan dygd och last, Oskuld eller?, Stadens baksida-prostitution, betraktaren som smygtittare, privatliv och intimitet. Utställningen blandar nya och gamla verk. En del verk har en längre förklarande text, medan andra bara visas med verkets och konstnärens namn.

Museets feminsistiska infallsvinklar tydliggörs framför allt genom två olika perspektiv i utställningen. Det första är att visa på det starka idealet med gammal man trånar efter/gifter sig med/avgudar/förälskar sig i, ung oskuldsfull flicka. Museet tydliggör hur detta ideal har funnits under väldigt lång tid och på sätt och vis även är giltigt idag.

Det andra är frågan kring vem som är betraktare och vem som är objekt. Det är möjligen en gammal fråga inom konsten, men Nationalmuseum väljer att visa hur det blir extra tydligt i den erotiska konsten. Många moderna verk i utställningen refererar till den här frågan, men även flera äldre verk. Det mest tydliga är väl Martin van Meytens Knäböjande nunna som också har blivit omslagsflicka för utställningen (om än i censurerad form). Men frågan finns även med i verk som Cecilia Parsbergs I can see you but you can’t see me liksom i några av museets texter.

Det perspektiv Nationalmuseum valt kan självklart diskuteras (det görs också av t.ex. Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbe, forskarassistenter vid Konstvetenskapliga institutionen, Stockholm universitet i DN). Det är dessutom intressant att lyfta att museet valt att göra sig själva och sitt perspektiv så pass tydligt i utställningen.

En besökare i utställningen hördes kommentera utställningens perspektiv: ”Det är ju mycket tolkning, en modern tolkning som kanske inte stämmer överens med konstnärens.” Hon verkade sakna perspektivet av konstnären. Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbe saknar ett bredare normkritiskt perspektiv. De hävdar också att när konst hamnar på institution så strippas den på ideologiskt innehåll. Ja, den strippas på innehåll, men den fylls också med ett annat, en tolkning av konsten i relation till andra verk och i relation till hur museet väljer att visa konsten.

I museibranschen har det under många års tid funnits en diskussion kring huruvida museerna ska ta ställning, provocera och göra utställningar med budskap, eller om de på ett mer traditionellt sätt ska visa sina föremål och konstverk så som de är.

Jag tillhör de som tycker museerna ska ta ställning och välja perspektiv. Anledningen till det är att även ett ”icke-ställningstagande” är ett perspektiv. Även en utställning som ger sig ut för att neutralt visa historien från A – Ö har valt ett perspektiv. Därför är det extremt viktigt att vara tydlig med vilket perspektiv utställningsproducenten väljer. Detta sätt att jobba kräver också en speciell kompetens hos museernas personal och eventuella samarbetsparter. Det kräver också mod från museiledningar. Det finns också risker med det sättet att arbeta. Riskerna är att viktiga perspektiv inte kommer med. Det finns också en stor risk att en del personer blir upprörda över utställningarna.

När det gäller Lust och Last har Nationalmuseum verkligen valt ett perspektiv. Därmed har de också valt bort andra. De är också tydliga med sitt val och museet blir på sätt och vis en aktör i utställningen. En del upprörs över det. En del tycker det blir politiskt korrekt. Jag kan tycka att utställningen i det här fallet har blivit aningen plattare som helhet än vissa av verken i sig. Men däremot tycker jag det är lovvärt att stora statliga Nationalmuseum vågar ta i ett svårt ämne. Det är också intressant att de genom att ta sig an detta ämne bidrar till en större debatt i samhället om normer och ideal. Även om de inte lyckas säga allt, har de lyft en fråga och fått igång ett samtal. Det om något, är en otroligt viktig uppgift för museer i Sverige idag.

På spaning i Köpenhamn

ORD & TEXT åkte på spaning till Köpenhamn och har några bilder att visa upp och några åsikter att berätta om.

Vaeggen har sina poänger, men att försöka imponera på kräsna museimänniskor från Malmö är svårt.

Den får pluspoäng för själva idén, för viljan att föra stadens historia ut i staden, där människorna befinner sig. Också för de snygga animationerna, den omdelbara, intuitiva uppbyggnaden, och för möjligheten till att själv lämna kommentarer och bilder. Det kändes modernt! För de många detaljerna som fanns att upptäcka och för modet att ställa ut dyr teknik i snömodd och bland klåfingriga medborgare blir det också pluspoäng.


Minuspoängen kommer av att det var svårt att överblicka, särskilt för någon som inte känner Köpenhamn så väl. Den fina tekniken kan säkert utvecklas till att bli ännu mer användarvänlig och lätt att förstå. Vi saknade ljud och musik från de olika epokerna. Jag kan heller inte säga att jag vet mer om Köpenhamns historia nu än innan besöket. Kanske är det inte heller meningen.
Kanske är känslan av att nå ut med museibudskapet till folket viktigare, liksom möjligheten för folket att få berätta sina historier.

Konsten att vara nytänkande

Den 20 oktober invigde Dunkers Kulturhus utställningen Konsten att bli kung. Öppningen föregicks bland annat av en kampanj på Twitter och Facebook där museet delade med sig av Jean Baptiste Bernadottes bästa tips för att bli kung (eller museets tolkning av dessa). Det kändes modernt och nytänkande för ett museum och skapade förväntningar på en modern och nytänkande utställning. På några sätt är utställningen också modern och nytänkande, men på många sätt blir den ändå gammaldags och traditionell trots ambitioner att vara något nytt.

Utställningsinteriör med porträtt av Karl XIV Johan, foto: Wiveka Krantz

Utställningen Konsten att bli kung består av två delar, en del som handlar om Jean Baptiste Bernadottes liv innan han kom till Sverige för 200 år sedan och en del som handlar om hur han sen gjorde för att bli kung. I den första delen av utställningen vill museet sätta in Jean Baptiste Bernadotte i det historiska sammanhang som leder fram till att han blir kung i Sverige. Besökaren förs framåt i gångar, där det faktiskt är i stort sett omöjligt att gå fel, trots att museet kallar denna del för labyrint.

Texterna i utställningens första del är koncentrerade till svarta tavlor på väggarna. Besökaren får även lyssna till en berättarröst via en audioguide. Det är tydligt att museet har valt ett perspektiv och är konsekventa och tydliga med det. Texterna och berättarrösten stämmer väl ihop med form och föremål och har ett enkelt och modernt språk.

Föremålen i utställningen exponeras i montrar utan förklarande texter. I stället är de invävda i berättelsen i audioguiden. I den första delen av utställningen finns också ett befriande inslag, en leranimation av Moa Lönn, som både bokstavligt och bildligt tar ner en kunglighet från sina höga hästar.

Den andra delen av utställningen är ljus, vilket är relativt ovanligt i utställningar. På golvet i utställningens centrum har museet placerat en ritning i naturlig storlek av den båt som tog Jean Baptiste över sundet för att bli Karl XIV Johan. På sidorna finns nischer avgränsade av tygstycken som belyser olika aspekter av konsten att bli kung. Det är denna del som jag som besökare väntat på. I ingången till denna del byter berättarrösten perspektiv och talar i du-form för ett ögonblick. Syftet är att jag ska identifiera mig med den blivande kungen och fundera på hur jag skulle gjort om jag skulle bli kung. Men som kvinna har jag svårt att identifiera mig med att försöka bli kung. I stället uppfattar jag att berättarrösten talar till Jean Baptiste, vilket ironiskt nog distanserar honom från mig och höjer honom.

Interiör. Foto Wiveka Krantz

Dunkers har satsat stort på den här utställningen. De vill sätta in en kung i ett större sammanhang och samtidigt koppla en historisk händelse till samhällsaktuella ämnen idag. De samhällsaktuella ämnen som de relaterar till är bland annat flodvågskatastrofen för sex år sedan och Jan Danielsson-skandalen i dess efterdyningar. ”Minskad konstitutionell makt är inte detsamma som minskat inflytande.” står det på en skylt under nuvarande kungens tal vid minnesgudstjänsten efter Tsunamin. Och på väggen: ”Att ta makten från kungen är inte detsamma som att ta makten över Sverige.” Men vad vill de egentligen med dessa kommentarer?

På ett ställe i utställningen säger berättarrösten att kvinnors villkor under Jean Babtistes tid hade kunnat fylla en utställning i sig. Varför gör de inte det då? Varför väljer de att att berätta männens och segrarnas historia – igen?

På ytan kan utställningen sägas handla om en vanlig mans väg till tronen i Sverige. Vad säger den mer? Den första delen i utställningen skapar en känsla av oundviklighet, nästan som att Bernadottes öde var förutbestämt (vi vet ju hur det slutade). Andra delen försöker göra Jean Baptiste till ett modernt PR-geni. Utställningens grundtanke bygger på själva landstigningen i Helsingborg som han gjorde 1810 och som museet vill uppmärksamma med utställningen. Landstigingen görs till en rit de passage som Jean Baptiste Bernadotte genomgår när han blir kung. Den stora berättelsen blir inte annat än ett berättigande av kungahuset och monarkin och en upprepning av en maskulin historieskrivning.

Landstigningen, foto: Sven-Olov Larsén, Helsingborgs museer

Allt i utställningen pekar mot det besökaren antagligen vet från början. Jean Baptiste Bernadotte blev kung i Sverige. Han blir anfader till dagens kungahus. Utställningen placerar Jean Baptiste på en kunglig piedestal. Den berättar ingenting om vanliga människor 1810, om maktmissbruket som onekligen accompanjerade hans väg till tronen eller om de kvinnor som levde samtidigt för den delen. Den saknar maktperspektivet helt, annat än i relation till medial makt genom den medvetna strävan mot makten som JBB sägs göra. En utställning om en makthavare som saknar maktperspektiv år 2010 känns inte särskilt modern och nytänkande. Tyvärr.