Twitter
Följ sofiesord på Twitter
Facebook
Gilla ORD & TEXT på Facebook

”Äntligen en tjejhistoria”

De senaste dagarna har flera personer uppmärksammat hur kvinnor porträtteras på bild. Det började med att Genusfotografen Tomas Gunnarsson gjorde ett inlägg på sin blogg med rubriken ”Vad sägs om att ta lite bilder med slangen?”. Han gav där flera exempel på hur kvinnor avbildas på fotografier på sätt som är sexualiserande och fördummar kvinnor. Blogginlägget spreds och kommenterades på flera håll i sociala och andra media.

Tomas Gunnarsson själv hänvisade också till sidan Hairpin som samlat bilder på ”kvinnor som kämpar med att dricka vatten”. Hairpin har även publicerat en samling bilder med ”kvinnor som skrattar ensamma med sallad.” Nyligen såg jag också en länk till Upworthy där någon har tagit bilder av kvinnor som ställer sig i poser som modeller står i på fotografier. När någon samlar bilder tillsammans blir det uppenbart hur absurt bildspråket kan vara. Det är ett effektivt grepp för att påtala en norm.

Det här gäller inte bara för tvådimensionella bilder. Museer använder sig ibland av dockor för att visa hur människor kan ha sett ut och vad de kan ha gjort i tider som det inte finns bilder från. Det är intressant att också titta på de här dockorna med genusglasögon. För några dagar sedan var jag i Oslo och besökte Historiska museet där. De har en stor utställning som berättar om Norges forntid och sträcker sig fram till medeltiden. I utställningen är det uppenbart att de arbetat med att lyfta fram kvinnor i historien. Det är bra, och behövs verkligen på museer och i historieskrivningen.

Men sättet som museet framställer kvinnliga gestalter i utställningen gör mig ändå besviken. I ett av rummen finns en kvinna som står på knä. Hon sträcker fram sina händer, kanske i bön, men det ser mer ut som att hon vädjar om något. Hennes ansiktsuttryck speglar rädsla och hela hennes kropp signalerar undergivenhet.

kvinnogestalt på historiska museet Oslo

Kvinnogestalt på Historiska museet Oslo

I ett annat rum finns en man. Han är placerad högt upp, bredbent, med självsäker kroppshållning.

Manlig gestalt på Historiska museet i Oslo

Manlig gestalt på Historiska museet i Oslo

Ytterligare en kvinna står hukad och ser ut att erbjuda ett rävskinn till försäljning eller byte.

Kvinnogestalt på Historiska museet i Oslo

Kvinnogestalt på Historiska museet i Oslo

Vad säger de här kvinnogestalterna mig? Jo, att kvinnor i historien hade anledning att vara rädda, att de inte hade maktpositioner i samhället utan snarare hukade sig under någon slags makt. Männen däremot hade självförtroende, var starka och stod högt upp i samhället.

I texterna i utställningen bemödar museet sig med att lyfta fram kvinnor, men de beskrivs ändå som undantag. På ett ställe inleds en längre text med: ”Äntligen en tjejhistoria”. På ett annat ställe påtalar museet att kvinnorna ”måste ha spelat en aktiv roll i samhället”. För mig blir det uppenbart att de här texterna ändå förhåller sig till mannen som norm. Och tillsammans med dockorna som visar undergivna kvinnor i utställningen blir budskapet i utställningen trots allt väldigt bekräftande av förlegade könsroller. Det här var ett exempel från Norge, men jag är rätt säker på att det går att hitta liknande fenomen i Sverige.

Precis som museer har blivit väldigt mycket mer professionella när det till exempel gäller design eller text, tror jag det är dags att öka professionaliteten inom genus på museer. Jag vet att det finns bra kompetens inom de här frågorna om en vet vart en ska leta. Den som vill hitta kompetens inom genus, mångfald, jämlikhet och jämställdhet kan till exempel vända sig till Branschorganisationen Genusföretagarna, och söka kompetens direkt på föreningens hemsida. För det är lätt att tänka, att ”det där med genus löser vi själva bara vi lyfter fram lite fler kvinnor”, men det handlar om mycket mer.

Tillägg: Kan också passa på att tipsa om en kurs i att Leda Mångfalt, som Riksutställningar bland annat håller för chefer som vill bli bättre på jämställdhet och mångfald.

Museibranschen inte bättre än andra

Förra veckan arrangerade JÄMUS, arbetsgruppen för jämställdhet på museer, seminariet ”Genusmedvetna utställningar – hur gör vi? på Historiska museet i Stockholm. Jag följde seminariet på nätet och där fanns mycket intressant. (Du kan titta på alla inlägg på JÄMUS hemsida.) Ända sedan seminariet är det en grej som gnagt i mig.

Det gäller en fråga från publiken. Johanna Lundin, som arbetar som teater- och jämställdhetskonsult, beskrev hur hon själv ofta stöter på motstånd mot begreppet genus och undrade hur vi skulle kunna omkoda begreppet genus till något positivt. Malin Grundberg, från Jämus och forskare på Statens historiska museum, svarade på frågan.

- Visst finns motstånd mot begreppet genus, och det finns en väldigt stark antifeminism som har kommit på ganska kort tid, men inom museisektorn finns inte riktigt det. [...] För jag tror att inom vår sektor finns det en öppenhet kring det här och då kan man kanske på ett tydligt sätt sätta ner foten.

Jag förstår på ett sätt vad Malin Grundberg menar. Genus diskuteras och finns på agendan. Jag ser också att många museer i planer och dokument formulerar sig kring jämställdhet och genus. Det kan handla om att de säger att utställningar ska visa lika många män som kvinnor, och att normer ska ifrågasättas. Det finns också en del utställningar som jobbar på ett bra sätt med genusperspektiv.

Men jag ser inte att museisektorn på något sätt skulle vara vaccinerad mot antifeminism eller att vi skulle ligga före andra branscher.

När jag arbetar med utställningar möter jag ofta ett motstånd mot inte bara begreppet genus, utan också mot att föra in alternativa perspektiv i utställningar.  Motståndet är (oftast) inte i form av en tydlig antifeminism eller direkt avståndstagande från att arbeta med frågorna.

I stället handlar det om tröghet, om att genusperspektiv ses som något som ”vi måste ha med för att ledningen kräver det, men som egentligen inte är huvudsaken”. Den som tar upp tråden kring genus kan lätt bli den som tjatar. Jag har också hört om personer som känt sig hånade och utsatta för härskartekniker i samband med påpekanden om vikten av genusperspektiv. Detta skriver jag utifrån att ha arbetat i och nära museisektorn i över 10 år. Jag har upplevt motståndet själv och flera jag talat med har upplevt motståndet.

Kanske beror en del av trögheten på brist på kunskap. Många gånger finns det en medvetenhet kring hur många kvinnor och män som visas i utställningar. Men det räcker inte. Genus behöver komma in på flera håll i utställningsprocesserna, och andra museiverksamheter. Det behövs i perspektivdiskussionerna från början (inte som ett pålägg). Det behövs i formen (hur kan vi formge utställningar som tilltalar människor av olika kön, funktion, ålder osv?). Det behövs i samlingarna, i pedagogiken, i tekniken, i bemötande av publiken osv. Det betyder att flera olika yrkesgrupper på museerna behöver mer kunskap och mer träning.

Detta har gnagt i mig ända sedan seminariet förra veckan. Jag tror det är farligt om vi lutar oss tillbaka och tycker att vi i vår sektor är bra på genus och jämställdhet. Det JÄMUS gör är bra. Och det finns massor av duktiga människor i museisektorn. Seminariet förra veckan visar att det finns gott om bra exempel. Men vi är långt ifrån färdiga. Vi har bara börjat!

Hen är här för att stanna.

Kivi & Monsterhund kommer ut på Olika förlag idag.

I mitt förra blogginlägg använde jag ordet hen. Jag ville berätta om en person som uttryckte en åsikt. Jag ville att åsikten skulle vara i centrum inte vilket kön personen hade. Därför valde jag att inte skriva hon eller han utan använda det neutrala ordet hen.

Jag är övertygad om att om jag beskrivit personen med ett kön, hade läsarna gjort sig bilder av personen utifrån detta. Hon och han ger oss associationer mer eller mindre medvetet om personers egenskaper. Ofta är bilderna vi får helt irrelevanta.

Hittills har jag bara fått positiva reaktioner på att jag använde ordet, som museikollegan som äntligen förstod hur ordet kunde användas.

Men det är uppenbart att ordet hen väcker känslor. Idag släpps en ny barnbok som genomgående använder ordet hen, Kivi och Monsterhund (Olika förlag), och boken har redan genererat massor av artiklar och kommentarer. Häromdagen skrev Karin Milles, docent i svenska tillsammans med företrädare för Olika förlag, Karin Salmson och Marie Tomicic, en debattartikel i Svenska Dagbladet att det behövs ett nytt ord i svenska språket. De skriver bland annat att ”särskiljandet av kön ger negativa konsekvenser för båda individ och samhälle och att en friare inställning utan lika stark könsindoktrinering skulle ge en bättre framtid.”

Artikeln har fått nära 1000 kommentarer i skrivande stund och mängder av bloggare kommenterar artikeln och användningen av ordet. En del är positiva. Andra tror att språk inte kan förändra världen. Och ytterligare några, (för övrigt ganska välbekanta kritiker av allt vad feminism och jämställhet står för) oroar sig över att ordet är till för att sudda ut könsskillnader.

Jag välkomnar användningen av hen eftersom det ger mig möjligheter att berätta sådant som inte nödvändigtvis är kopplat till kön. Jag ser att fokus på kön ibland står i vägen för det jag egentligen vill berätta och då ser jag hen som ett bra sätt att komma runt det.

Jag undrar vilket museum som blir först med att använda hen i en utställningstext.

Om Lust och Last och att välja perspektiv

Nationalmuseum gör en utställning om sex och publiken strömmar till. Recensioner och debattartiklar låter inte heller vänta på sig. Jag går också dit så klart. Jag är framför allt nyfiken på hur en stor statlig myndighet väljer att ta sig an diskussionen kring sexualitet, normer och konst i en utställning. Jag försöker vara sansad i mina förväntningar och avstår från att läsa recensioner innan jag går dit. Men jag vet att de flesta som sett den inte varit oberörda.

Museet visar en introduktionsfilm till utställningen. Inte många av besökarna kommer in medan jag sitter där. Det är jag och tre män. Filmen berättar bland annat att utställningen Lust och Last inte ger en heltäckande bild av den erotiska konsten från 1500-talet och framåt. Därmed gör filmen intryck av att vara en brasklapp, men den gör också museet till tydlig aktör i sin utställning. Den berättar att de har valt ett perspektiv.

Nationalmuseets salar är stora och det är svårt att få en överblick av utställningen från början. Texterna i utställningen är tryckta i rosa på vit bakgrund. Rosa är säkert inget slumpval. Nationalmuseum vill säga att de har valt ett feministiskt perspektiv i utställningen. Museet har delat in utställningen i olika teman. Några av rubrikerna är: Med hull och hår, Venus – olympens femme fatale, Mellan dygd och last, Oskuld eller?, Stadens baksida-prostitution, betraktaren som smygtittare, privatliv och intimitet. Utställningen blandar nya och gamla verk. En del verk har en längre förklarande text, medan andra bara visas med verkets och konstnärens namn.

Museets feminsistiska infallsvinklar tydliggörs framför allt genom två olika perspektiv i utställningen. Det första är att visa på det starka idealet med gammal man trånar efter/gifter sig med/avgudar/förälskar sig i, ung oskuldsfull flicka. Museet tydliggör hur detta ideal har funnits under väldigt lång tid och på sätt och vis även är giltigt idag.

Det andra är frågan kring vem som är betraktare och vem som är objekt. Det är möjligen en gammal fråga inom konsten, men Nationalmuseum väljer att visa hur det blir extra tydligt i den erotiska konsten. Många moderna verk i utställningen refererar till den här frågan, men även flera äldre verk. Det mest tydliga är väl Martin van Meytens Knäböjande nunna som också har blivit omslagsflicka för utställningen (om än i censurerad form). Men frågan finns även med i verk som Cecilia Parsbergs I can see you but you can’t see me liksom i några av museets texter.

Det perspektiv Nationalmuseum valt kan självklart diskuteras (det görs också av t.ex. Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbe, forskarassistenter vid Konstvetenskapliga institutionen, Stockholm universitet i DN). Det är dessutom intressant att lyfta att museet valt att göra sig själva och sitt perspektiv så pass tydligt i utställningen.

En besökare i utställningen hördes kommentera utställningens perspektiv: ”Det är ju mycket tolkning, en modern tolkning som kanske inte stämmer överens med konstnärens.” Hon verkade sakna perspektivet av konstnären. Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbe saknar ett bredare normkritiskt perspektiv. De hävdar också att när konst hamnar på institution så strippas den på ideologiskt innehåll. Ja, den strippas på innehåll, men den fylls också med ett annat, en tolkning av konsten i relation till andra verk och i relation till hur museet väljer att visa konsten.

I museibranschen har det under många års tid funnits en diskussion kring huruvida museerna ska ta ställning, provocera och göra utställningar med budskap, eller om de på ett mer traditionellt sätt ska visa sina föremål och konstverk så som de är.

Jag tillhör de som tycker museerna ska ta ställning och välja perspektiv. Anledningen till det är att även ett ”icke-ställningstagande” är ett perspektiv. Även en utställning som ger sig ut för att neutralt visa historien från A – Ö har valt ett perspektiv. Därför är det extremt viktigt att vara tydlig med vilket perspektiv utställningsproducenten väljer. Detta sätt att jobba kräver också en speciell kompetens hos museernas personal och eventuella samarbetsparter. Det kräver också mod från museiledningar. Det finns också risker med det sättet att arbeta. Riskerna är att viktiga perspektiv inte kommer med. Det finns också en stor risk att en del personer blir upprörda över utställningarna.

När det gäller Lust och Last har Nationalmuseum verkligen valt ett perspektiv. Därmed har de också valt bort andra. De är också tydliga med sitt val och museet blir på sätt och vis en aktör i utställningen. En del upprörs över det. En del tycker det blir politiskt korrekt. Jag kan tycka att utställningen i det här fallet har blivit aningen plattare som helhet än vissa av verken i sig. Men däremot tycker jag det är lovvärt att stora statliga Nationalmuseum vågar ta i ett svårt ämne. Det är också intressant att de genom att ta sig an detta ämne bidrar till en större debatt i samhället om normer och ideal. Även om de inte lyckas säga allt, har de lyft en fråga och fått igång ett samtal. Det om något, är en otroligt viktig uppgift för museer i Sverige idag.