Twitter
Följ sofiesord på Twitter
Facebook
Gilla ORD & TEXT på Facebook

Delaktighet som syns i utställningsformgivning

Under några dagar har jag varit på resande fot i Sverige med utställningar i fokus. Bland annat var jag i Stockholm och såg utställningar och talade med personer verksamma i utställningssektorn.

Mina upplevelser under de här dagarna satte ljuset på en fråga som jag funderat över länge, en fråga som egentligen inte är inom mitt expertområde, och därför vill jag lyfta frågan här och höra mer från folk runt omkring mig om ni har några svar.

Hur kan delaktighet synas i formgivningen? Alltså hur kan utställningar som tas fram genom medverkan från publiken eller målgruppen också återspegla delaktigheten fysiskt när det blir en utställning, när vi formger och bygger på plats i våra lokaler?

Under flera år har utställningsformgivare jobbat med interaktivitet i själva utställningen. Publiken har blivit vana att kunna snurra på hjul, trycka på knappar, lyfta på luckor, svara på frågor, testa sig själva och till och med filma sig. Det finns en samsyn i utställningsvärlden om att besökarna ska aktiveras i utställningarna.

Det har också på senare tid dykt upp fler och fler utställningar där besökare, eller personer utanför museet bidragit till innehållet i utställningen. Popstad Lund på Kulturen som jag jobbat med är ju ett självklart exempel. Utställningen Hår på Nordiska museet har vuxit fram genom delaktighet från publiken genom Hårwebben. Det finns så klart fler exempel.

Ändå är det sällan jag ser en utställning där det finns en tydlig koppling mellan det interaktiva i utställningen (om det finns någon interaktivitet) och det samspel som föregått öppningen under utställningsproduktionen. Och jag undrar varför formgivningen släpar efter, eller om det är något annat som gör det så svårt. Är det den gamla motsättningen mellan innehåll och form, mellan konstnärens frihet och producentens idéer? Eller är det rädslan för att bjuda in folk att påverka den konstnärliga processen? Är det en kostnadsfråga?

Låt mig ta utställningen Hår på Nordiska museet som exempel. Jag såg bland annat den under min Stockholmsvistelse. Utställningen är uppbyggd kring ett antal epoker som beskrivs i text och med några bilder som exempel. Texterna är tryckta på stora vepor som hänger kronologiskt i utställningen. Längs en vägg i fasta montrar visas föremål från de olika epokerna. Utställningen har föregåtts av insamling av olika personers berättelser kring hår bland annat via Nordiska museet hårwebb. Insamlingen har fått ganska mycket uppmärksamhet och jag var också imponerad av det stora digitala engagemang som Nordiska museet visade (bland annat genom att ha en hel avdelning som arbetar med digitala medier) och nytänkandet i deras metod.

Utställningen Hår på Nordiska museet. En utställning om spännande ämne, med nyskapande metod, men där formen inte följt med hela vägen.

Men frågan som hela tiden malde i mig när jag såg utställningen var: Var finns alla de människor som bidragit till utställningen? Hur kan jag se att en massa människor utanför museet bidragit till den här utställningen? Längst in i utställningen fanns en pekskärm med korta berättelser med folks hårhemligheter som de lämnat via hemsidan. Där fanns de. Men i övrigt var det här en utställning där Nordiska museet gjorde precis som de brukar, som de alltid har gjort. Åtminstone är det detta utställningen signalerar till mig som besökare.

Jag tror säkert Nordiska museet hade andra intentioner med utställningen. Det är inte heller innehållet jag hänger upp mig på – det är intressant och bra, utan snarare hur deras (antar jag) intentioner inte får avsedd effekt hos mig.

Skillnaden mellan intention och effekt var något som jag också diskuterade med Carin Andersson som producerat Varning för ras på Mångkulturellt centrum i Fittja. När det gäller konsten har det på sistone blivit uppenbart i flera fall att konstnärer eller andra kulturskapare kan ha ack så goda intentioner, men att resultatet ändå blir att människor blir kränkta eller att man bidrar till att upprätthålla en rasistisk struktur eller förtryckande norm (tänk på debatterna kring barnboksfiguren Lilla hjärtat, vem som får vara pepparkaka i luciatåget, tårtor som skriker osv). Jag kan även relatera till att i andra sammanhang ha läst intentioner för utställningar som är hur bra som helst, men där det är tveksamt om effekten är densamma.

Ett exempel på sång ur en barnsångbok som fortfarande används i skolor, där goda intentioner (tolerans) inte får den effekten för många människor. Ur utställningen Varning för ras.

Jag ser den här diskussionen som viktig och avgörande för museer och andra utställningsskapare. Det är dags att ta delaktighetsdiskussionen till formen – inte bara innehållet. Om vi (utställningsskapare) inte diskuterar vad utställningarna som vi producerar signalerar till våra besökare, så kommer vi få ett demokratiskt problem.

Så hjälp till:

Formgivare och designfolk: Vilka är era bästa tips för att spegla delaktighet i formgivningen av utställningar?
Vilka är de svåraste utmaningarna när det gäller form och delaktighet?

Besökare: Hur kan museer museer bli bättre på att låta er både bidra till både innehåll och form och låta det synas?

Svara gärna i kommentarerna.

Museer måste släppa makten – men hur då?

I utställningen Just Another Life på Malmö museer har tre unga tjejer från förorten bjudits in att berätta sina historier inom museets ramar.

I första numret av DIKs nya medlemstidning, Ping, intervjuas Alexander Bard bland annat om vad ha tror att museerna måste göra för att överleva ”det fjärde paradigmskiftet” (internet). Han säger: ”Museiintendenten är död, en väldigt bra utgångspunkt är att brukaren som går in genast känner att det är den som bestämmer. Museiintendentens jobb är att serva sin publik, på gott och ont. Det kan ge banala utställningar, men så är de nya förhållningsreglerna.

Jag kan inte annat än hålla med. Samtidigt känner jag en frustration. Jag har jobbat med olika former av delaktighet i nära tio år, där min roll har varit att släppa in brukarna i utställningsproduktion och programverksamhet. Jag har slagits för att personer som normalt inte kommer till tals i museivärlden ska göra sin röst hörd och också uppmuntrat publik som kommer med idéer och är helt övertygad om att museerna måste förändra sitt sätt att arbeta om de ska överleva som publika institutioner. I det arbetet har jag sett hur svårt det är för museer att ställa om sig.

I samma tidning skriver Anders Mildner om att museerna måste våga släppa ifrån sig makten om de ska lyckas med sina delaktighetsprojekt. Han menar också att museerna måste våga öppna upp sin arbetsprocess och bli mer transparenta. Det har han alldeles rätt i. Jag brukar säga det samma när jag föreläser för museer om delaktighet. Men jag ser också hur svårt många museer tycker att det är, och hur de kämpar med frågan HUR?

Hur gör vi rent praktiskt för att släppa ifrån oss makt? Hur gör vi när det kommer någon utifrån och föreslår ett utställningsämne? Tänk om folk missbrukar förtroendet? Tänk om det inte blir korrekt? Är det okej att lägga resurser på unga i förorten när vi har en stor samling keramik som ingen får se? Det händer massor av saker inom ett museum när ett delaktighetsprojekt sätts igång.

Jag brukar säga, att släppa ifrån sig makten, kräver övning. Och övning får man genom att göra. Det finns massor som jag skulle kunna berätta om hur. Men jag vill börja med att ge några punkter som är bra att fundera på inför delaktighetssatsningar.

  • Roller och ansvar.

När inte längre chefen bestämmer och medarbetarna utför, utan kanske någon utanför museet plötsligt kan tycka till om innehåll i en utställning, då händer det saker. Fundera över vilken roll museet vill ha i delaktighetsprojektet. Hur MYCKET ska de externa deltagarna i projektet få bestämma? Min erfarenhet är att en gräns alltid finns vare sig vi vill eller inte. Olika projekt kräver också olika nivåer av delaktighet och insyn.

  • Förtroende

Att arbeta med människor utanför museet handlar om att bygga relationer och förtroende. Många museer har ett ganska stort förtroendekapital, men oftast är det baserat på en traditionell roll, där museet är experten som kommer med svaren. Delaktighetsprojekt rubbar det förtroendekapitalet och därför är det extra viktigt att bygga ett nytt. Att bygga förtroende innebär också att dricka kaffe och snacka om annat. Det tar lite längre tid än om en expert sitter på sin kammare och gör research. Men utan förtroende – inget delaktighetsprojekt.

  • Metoder

Det finns massor av metoder för delaktighet. Jag har varit med om allt från fysiska formella möten med protokoll, friare workshops och fokusgrupper till sociala medier som verktyg för insamling och innehållsproduktion. Fundera över vilken eller vilka metoder som passar ert projekt bäst. Den nya tekniken underlättar enormt, men ställer också andra krav!

  • Belöning eller betalning

Är det självklart att de som bidrar till ett projekt gör det gratis? Var går gränsen för volontärarbete och betalt arbete? Jag har varit med i projekt där projektet stått för mötesarvoden och betalning för att man bidrar med t.ex. texter eller bilder. Jag har också varit med i projekt där alla externa förväntades bidra gratis med tid och engagemang. Fundera på hur ni vill ha det och tänk på detta när ni budgeterar.

Om museet har funderat på de här sakerna när de sätter igång, blir det lättare att sätta igång. Ibland kan det dessutom vara bra att bjuda in publiken i de här diskussionerna och tillsammans sätta ramarna för vad som ska göras, vem som gör vad, och hur det ska göras.

Nu vore det väldigt spännande att höra från museer runt om i Sverige vilka erfarenheter ni gjort i delaktighetssatsningar. Håller ni med? Lämna gärna kommentarer om era erfarenheter!

Att göra utställning med hjälp av Facebook

Artikeln skrevs för MiD Magasin som är branschtidning för föreningen Museumsformedlere i Danmark.

Foto: (c) Viveca Ohlsson, Kulturen 2011

Popstad Lund är en utställning på Kulturen i Lund, Sverige, som bygger på ett initiativ utifrån. Det är också en utställning som bygger på medverkan av 2500 personer på Facebook. Hur gör man en utställning med hjälp av Facebook? Vilka möjligheter och begränsningar finns det med att använda digitala medier i utställningsproduktion? Vad händer när ett museum öppnar produktionsprocessen för personer utanför museet? Hur påverkar digitala medier museerna? Det är några frågor som aktualiseras av utställningen Popstad Lund och som den här artikeln tar upp.

Pop på museum?

2010 kom tre personer med en förfrågan till Kulturen om att göra en utställning om åren 1971 – 1996, när Lund var en metropol för musikliv. De hade vuxit upp i Lund och när de tittade tillbaka på sin uppväxt upptäckte de att det inte fanns särskilt mycket dokumenterat kring den här tiden. Ungefär samtidigt startade de en sida på Facebook där folk uppmanades att bidra med bilder, minnen och berättelser om perioden. Sidan växte extremt snabbt. På bara några månader hade sidan 1000 fans. Idag (10 januari 2012) har sidan 2600 gilla-markeringar och den växer fortfarande.

Sidans popularitet visade att ämnet var relevant för många människor, att det engagerade folk och att Popstad Lund handlade om så mycket mer än band och musik. Det handlade om Lund som stad, om ett samhälle i förändring, om ungdomskultur och mycket mer. Sidans popularitet hjälpte museet att fatta beslut om att göra en utställning.

Insamlingskvällar

Kulturen hade inga föremål som knöt an till Lund som popstad under de här åren i sina samlingar. Därför bestämde man sig för att arrangera insamlingskvällar med bar och musik. Dit bjöds allmänheten att komma med sina föremål, bilder och berättelser. Föremålen lånades in. Alla fick ett lånekvitto och fick möjlighet att berätta sina minnen för en intendent eller spela in en kort video och berätta om sina föremål. Under dessa kvällar möttes människor som inte träffats på många år. De började prata med varandra medan de köade till inlämningen. De utbytte minnen och historier med varandra.

Vad fick vi in?

Det allra mesta av det som kom in via insamlingskvällarna vara platta föremål. Det var affischer, skivor och omslag, biljetter och bilder – en massa papper. Vi fick en del kläder och andra föremål också, så som något instrument, en tidig dator, musikpriser m.m. Trots det, var överväldigande mycket tvådimensionellt och för att göra en utställning vill man ju gärna ha tredimensionella föremål. Parallellt med att vår utställningsarkitekt Lena Hilbertsdotter, började rita på en design som kunde visa många platta föremål, bestämde vi oss för att åka hem till folk för att hämta större saker. Vi gjorde om Kulturens lastbil till turnébuss och gav oss ut på turné för att hämta föremål. På det viset fick vi in instrument som folk hade sparat, saker från replokaler, teknik m.m.

Varför var det svårare att få in större föremål? Jag tror att det handlar om att man behöver ha en relation och känna ett förtroende för den person man lämnar föremålet till. Att komma till en insamlingskväll bland många andra skapar inte direkt det förtroendet. Det krävs att jag som mottagare tar mig tid och träffar personen som ska låna ut föremålet, dricker kaffe och skapar en relation för att det ska kunna ske en överlämning. Den processen tar tid och min erfarenhet är att den ofta är underskattad när vi planerar delaktighetsprojekt. Förtroende är ett nyckelord när man arbetar med delaktighet.

Facebook som verktyg

Facebook har fungerat som ett verktyg för arbetet med Popstad Lund. Här hade vi 2500 personer som var experter på tiden, musiken och sina egna minnen. Deras samlade kunskap är ju mycket större än vad jag någonsin kan läsa mig till eller göra research kring. Vi använde Facebook för att få direkt input i utställningen. Ganska tidigt ställde vi frågan: Vad vill ni se i utställningen? En öppen fråga som gav en hel del svar. Många ville se miljöer, återskapade rum och lokaler. En sådan miljö som många ville se var en replokal. Då kunde vi gå vidare och fråga: Vad ska finnas i en replokal? Svaren vi fick där blev en lång rekvisita lista som vi direkt kunde ge till vår rekvisitör. Gemensamt för många svar var att det skulle vara smutsigt, sunkigt och lukta illa. När vi hade kommit en bit med miljön kunde vi efterlysa specifika föremål som vi saknade. Vi kunde också så småningom be en person från Facebook komma och ”godkänna” lokalen och lägga sista handen vid rummet. Den här processen hade varit betydligt svårare utan Facebook.

Vilka begränsningar innebär användning av Facebook som verktyg? En uppenbar nackdel är att inlägg och bilder inte är sökbara i efterhand. Om jag vill hitta en bild som jag sett tidigare, måste jag leta igenom alla. Det är tidskrävande. För att få sökbara bilder är det kanske bättre att använda en tjänst som Flickr till exempel. Facebook har å andra sidan så många flera dagliga användare och uppfattas av många som mer lättillgängligt, att det ändå kan vara en fördel.

Organisationer som vill använda sig av Facebook på ett aktivt sätt måste fundera över detta och faktiskt se till att medarbetarna har tid avsatt att arbeta med verktyget. Det måste hända saker hela tiden på en Facebooksida, dagligen, för att hålla intresset vid liv. Jag, som projektledare, (och helst fler i personalen) måste avsätta tid för det, och den tiden är kanske inte mellan 8 och 17 när jag har arbetstid, utan kanske kl. 22 på kvällen. Detta behöver inte bli en begränsning, och måste inte vara ett problem, men det förändrar vårt sätt att se på vår arbetstid.

Ge för att få

Det kanske allra viktigaste att komma ihåg när det gäller Facebook är att vi inte bara kan be och få. Hela idén med sociala medier är att man är just social, att man ger och får, att vi bygger relationer. Det kan vi göra genom att till exempel lägga upp bilder som folk inte har sett tidigare. Vi kan berätta om hur arbetet går, vad vi gör, vad som händer med de saker som folk lämnat in osv. Vi måste självklart svara på frågor som kommer upp och delta i diskussionerna aktivt.

Däremot är det min erfarenhet att Facebook inte kan ersätta personliga relationer helt. Särskilt inte om det uppstår svårigheter eller om förtroendet brister. Vid en tidpunkt i Popstads-arbetet började jag få frågor kring om projektet fortfarande var igång, och märkte en oro kring om museet skulle kunna leva upp till förväntningarna på utställningen. Den oron var inte möjlig att bemöta via Facebook. Därför bjöd vi in några av de som var mesta aktiva på Facebook till ett möte, där vi berättade om hur arbetet låg till, hur utställningen skulle se ut. Vi besökte utställningslokalen och bad också om konkret input inom de områden vi behövde hjälp. Museichefen medverkade vid mötet, vilket var viktigt för att visa att hon tyckte arbetet var viktigt och att de, som deltagare, var viktiga för museet. Efter mötet upplevde jag ett starkare förtroende igen, en viss ökad aktivitet på Facebook och arbetet löpte på lättare. Vi hade fått ett gäng personer som också blev som ett slags ambassadörer gentemot många fler intresserade.

Under arbetets gång skapade vi även en intern grupp på Facebook, där flera medarbetare på Kulturen var med och några externa personer. Den här gruppen fungerade som en brygga mellan det helt öppna på facebooksidan och det slutna inom museet. Här kunde vi museianställda testa idéer innan vi lanserade dem offentligt. Vi kunde be om kontaktuppgifter till folk vi ville komma i kontakt med och vi kunde också ta emot idéer och frågor från de externa. Popstad Internt blev som ett semi-öppet diskussionsforum, ett mellanting när man inte är van att arbeta för helt öppna ridåer.

För vi ska komma ihåg att arbeta med Facebook som verktyg fortfarande är ganska ovanligt i musei-Sverige. Vi är vana att släppa in folk när vi är färdiga med en produktion. Genom att öppna upp under produktion blir vi sårbara. Då kan det kännas tryggt att ha en plats för dumma frågor och närmare relationer.

Jag hoppas dock att jag snart får se ett museum som vågar öppna hela vägen och hela tiden. Det skulle vara mycket intressant att följa. Digitala medier ger museer många möjligheter att arbeta med delaktighet.

Sofie Bergkvist arbetade på Kulturen i Lund från maj – december 2011 som projektledare och producent för utställningen Popstad Lund. Utställningen står på Kulturen till 13 januari 2013.

Fråga inte. Gör.

Deutsches Historisches Museum

Museer suger är rubriken för Ted Hesselboms inlägg på Sveriges Museers stafettblogg som publicerades igår. Rubriken är naturligtvis satt för att provocera (mest museifolk själva) och i artikeln för Ted ett resonemang om vad museer är för något, vilka uppdrag de har och vem de riktar sig till.

Det är viktiga frågor. Men inlägget väcker en frustration hos mig. De här frågorna har museer ställt sig i många år. Varför har vi fortfarande inte hittat några svar? Jag minns hur jag och mina kursare på museivetenskapen för så där 12 år sedan tampades med denna fråga. Då fick vi göra en historisk resa tillbaka för att hitta museernas rötter och på så vis definiera vad ett museum är. Vi fick också lära oss devisen samla, vårda, visa.

Idag märker jag en ängslighet bland museianställda. Ett trevande kring vad vi ska göra, vad är egentligen vårt uppdrag, och vad kan vi som inte andra kan? Under hösten var jag på en museikonferens och talade om mina erfarenheter av delaktighetsprojekt på museer. Efteråt uttryckte en person i publiken sin oro över att ”det här med delaktighet” ska vara med överallt nu. Hen uppfattade det som ytterligare ett direktiv uppifrån som hen var tvungen att anpassa sig till. Detta förvånade mig eftersom jag alltid tänkt på delaktighetsarbete som något som gynnar ett underifrånperspektiv.

Jag gissar att personens oro bottnar i en osäkerhet i sin roll som museianställd, och en oro för vad ”det här med delaktighet” innebär konkret. För om delaktighet innebär att våra besökare är medskapare, som förväntar sig att kunna diskutera, dela och remixa innehåll på museer, vad blir då museianställdas roll? Och om, som Ted Hesselbom skriver, museernas roll inte är att lära ut, vad finns då kvar?

Jag tror att den här ängsligheten är samma som vi ser i många andra yrkesgrupper. Inom journalistkåren ängslas journalisterna över vad deras roll är när vem som helst kan skriva artiklar och publicera och när journalistpris går till diskussionsforum och twittertrådar. På biblioteken har länge förts diskussioner om vad ett bibliotek är och ska göra egentligen. Också traditionellt väldefinierade yrken som läkare kan uppleva att deras kompetens är i behov av förändring, när patienterna redan vet vad som är fel när de kommer till läkarbesöket, eftersom de har googlat.

Jag skulle vilja vända på frågan. Måste vi veta vad ett museum är? Ibland tror jag nämligen att själva diskussionen står i vägen för handling. Det är enklare att backa och fundera och diskutera. Är det verkligen vår roll att jobba med en facebooksida om popmusik när vi är ett museum? Är det verkligen en utställning om den inte har några föremål? Borde inte museer arbeta mer med historia? Är det museernas roll att provocera i samhällsdebatten? Passar det verkligen att involvera besökarna i just den här utställningen?

Det är lättare att ställa de här frågorna än att verkligen testa. Det är först när vi GÖR som vi verkligen förstår vad ett museum är och kan vara. Och det är när vi agerar som vår roll blir tydlig. Jag tror inte heller vi ska vara så rädda för att göra fel. Museerna i Sverige (kanske hela världen om vi ska spinna vidare på Ted Hesselboms tankar) är väldigt likartade. Det kan inte skada vår bransch om vi gör många olika saker på många olika sätt.

Vad som engagerat mig det senaste halvåret

Miljö i utställningen Popstad Lund. Foto: Viveca Ohlsson Kulturen 2011

Det har varit tyst här på bloggen ett tag. Det beror på att jag varit engagerad i utställningen Popstad Lund som nu har öppnat på Kulturen. Det senaste halvåret har gått åt till att samla föremål, bilder och berättelser om Lunds musikliv under året 1971 – 1996 och att producera en utställning som berättar om den här tiden.

Det har varit en omtumlande och intensiv period och jag har knappt tänkt på annat än popstad. Jag har levt, tänkt och drömt popstad. Nu har det gått några dagar sen vi öppnade utställningen med en rejäl fest och en välbesökt invigning. Det har varit oerhört roligt att få arbeta med ett ämne som engagerar mig så mycket och som också väcker så mycket engagemang hos andra. Nu när min insats i projektet börjar gå mot sitt slut känns det nästan tomt. Det har varit ett lärorikt arbete och jag tar med mig många viktiga erfarenheter och några av dem vill jag dela med mig av.

Projektet Popstad Lund bygger på ett initiativ utanför museivärlden och har vuxit fram genom en facebooksida. Det är ett delaktighetsprojekt i den meningen att museet gör utställningen tillsammans med personer utanför museet. Det är inte bara deras föremål och bilder vi ska visa utan också deras berättelser. Museets roll har inte varit att vara ämnesexpert, utan att vara expert på att göra utställning.

Detta sätt att arbeta bygger på ett förhållningssätt som jag är säker på att vi kommer se mer av i museivärlden framöver, inte minst på Kulturen. En av mina lärdomar är att jag faktiskt har arbetat på det här sättet i nästan tio år och att mina erfarenheter och kunskaper fungerar i många olika sammanhang, med olika målgrupper och för olika syften. Det är min ambition att dela med mig så mycket som möjligt av mina kunskaper kring detta framöver. En del sker kanske här i bloggform. Annat delar jag med mig av på konferenser där jag deltar och föreläser under hösten och våren. Närmast ses jag på KULTURARVSDAGARNA på Fotografiska i Stockholm den 10-11 november, då jag föreläser tillsammans med Anders Mildner och Andrew MacIntyre på temat Innovativa arbetssätt.

Hoppas vi ses där!