Delaktighet som syns i utställningsformgivning

Under några dagar har jag varit på resande fot i Sverige med utställningar i fokus. Bland annat var jag i Stockholm och såg utställningar och talade med personer verksamma i utställningssektorn.

Mina upplevelser under de här dagarna satte ljuset på en fråga som jag funderat över länge, en fråga som egentligen inte är inom mitt expertområde, och därför vill jag lyfta frågan här och höra mer från folk runt omkring mig om ni har några svar.

Hur kan delaktighet synas i formgivningen? Alltså hur kan utställningar som tas fram genom medverkan från publiken eller målgruppen också återspegla delaktigheten fysiskt när det blir en utställning, när vi formger och bygger på plats i våra lokaler?

Under flera år har utställningsformgivare jobbat med interaktivitet i själva utställningen. Publiken har blivit vana att kunna snurra på hjul, trycka på knappar, lyfta på luckor, svara på frågor, testa sig själva och till och med filma sig. Det finns en samsyn i utställningsvärlden om att besökarna ska aktiveras i utställningarna.

Det har också på senare tid dykt upp fler och fler utställningar där besökare, eller personer utanför museet bidragit till innehållet i utställningen. Popstad Lund på Kulturen som jag jobbat med är ju ett självklart exempel. Utställningen Hår på Nordiska museet har vuxit fram genom delaktighet från publiken genom Hårwebben. Det finns så klart fler exempel.

Ändå är det sällan jag ser en utställning där det finns en tydlig koppling mellan det interaktiva i utställningen (om det finns någon interaktivitet) och det samspel som föregått öppningen under utställningsproduktionen. Och jag undrar varför formgivningen släpar efter, eller om det är något annat som gör det så svårt. Är det den gamla motsättningen mellan innehåll och form, mellan konstnärens frihet och producentens idéer? Eller är det rädslan för att bjuda in folk att påverka den konstnärliga processen? Är det en kostnadsfråga?

Låt mig ta utställningen Hår på Nordiska museet som exempel. Jag såg bland annat den under min Stockholmsvistelse. Utställningen är uppbyggd kring ett antal epoker som beskrivs i text och med några bilder som exempel. Texterna är tryckta på stora vepor som hänger kronologiskt i utställningen. Längs en vägg i fasta montrar visas föremål från de olika epokerna. Utställningen har föregåtts av insamling av olika personers berättelser kring hår bland annat via Nordiska museet hårwebb. Insamlingen har fått ganska mycket uppmärksamhet och jag var också imponerad av det stora digitala engagemang som Nordiska museet visade (bland annat genom att ha en hel avdelning som arbetar med digitala medier) och nytänkandet i deras metod.

Utställningen Hår på Nordiska museet. En utställning om spännande ämne, med nyskapande metod, men där formen inte följt med hela vägen.

Men frågan som hela tiden malde i mig när jag såg utställningen var: Var finns alla de människor som bidragit till utställningen? Hur kan jag se att en massa människor utanför museet bidragit till den här utställningen? Längst in i utställningen fanns en pekskärm med korta berättelser med folks hårhemligheter som de lämnat via hemsidan. Där fanns de. Men i övrigt var det här en utställning där Nordiska museet gjorde precis som de brukar, som de alltid har gjort. Åtminstone är det detta utställningen signalerar till mig som besökare.

Jag tror säkert Nordiska museet hade andra intentioner med utställningen. Det är inte heller innehållet jag hänger upp mig på – det är intressant och bra, utan snarare hur deras (antar jag) intentioner inte får avsedd effekt hos mig.

Skillnaden mellan intention och effekt var något som jag också diskuterade med Carin Andersson som producerat Varning för ras på Mångkulturellt centrum i Fittja. När det gäller konsten har det på sistone blivit uppenbart i flera fall att konstnärer eller andra kulturskapare kan ha ack så goda intentioner, men att resultatet ändå blir att människor blir kränkta eller att man bidrar till att upprätthålla en rasistisk struktur eller förtryckande norm (tänk på debatterna kring barnboksfiguren Lilla hjärtat, vem som får vara pepparkaka i luciatåget, tårtor som skriker osv). Jag kan även relatera till att i andra sammanhang ha läst intentioner för utställningar som är hur bra som helst, men där det är tveksamt om effekten är densamma.

Ett exempel på sång ur en barnsångbok som fortfarande används i skolor, där goda intentioner (tolerans) inte får den effekten för många människor. Ur utställningen Varning för ras.

Jag ser den här diskussionen som viktig och avgörande för museer och andra utställningsskapare. Det är dags att ta delaktighetsdiskussionen till formen – inte bara innehållet. Om vi (utställningsskapare) inte diskuterar vad utställningarna som vi producerar signalerar till våra besökare, så kommer vi få ett demokratiskt problem.

Så hjälp till:

Formgivare och designfolk: Vilka är era bästa tips för att spegla delaktighet i formgivningen av utställningar?
Vilka är de svåraste utmaningarna när det gäller form och delaktighet?

Besökare: Hur kan museer museer bli bättre på att låta er både bidra till både innehåll och form och låta det synas?

Svara gärna i kommentarerna.

No Comments.

Leave a Reply

(måste anges)

(måste anges)