Bredare mångfaldsdebatt och lyckad integration?
Från collage i projektet Osynliga gränser
På onsdag arrangeras seminariet Innovation och Tillväxt genom mångfald i Malmö. Konferensen handlar bland annat om hur alla ska kunna vara med och bygga morgondagens Sverige oavsett kön, sexuell läggning, funktionsnedsättning eller etnicitet.
Som en kommentar till konferensen (och egentligen till en mängd andra liknande arrangemang i Skåne på sistone) skrev Sydsvenskans ekonomiska krönikör och redaktör Thomas Frostberg att mångfaldsdebatten behöver få in fler aktörer. ”Annars är risken att mångfaldsfrågorna fortsätter hanteras som något mystiskt och svårt som bara personer med specialkunskaper eller en viss bakgrund kan engagera sig i.” Frostberg har verkligen en poäng. Det är oerhört negativt för en bransch när ett fåtal personer får tolkningsföreträde (oftast av välvilja) om vad som är bra integration respektive lönsam mångfald.
Jag skulle vilja lyfta ytterligare en annan faktor för ett bredare mångfalds- och integrationsarbete. Enkelhet. Ibland upplever jag att det finns en föreställning om att integration är svårt, att det finns så många fallgropar att trilla i. Det kan göra att få vågar göra något. Och de som gör något blir lätt kritiserade för att göra fel.
Några som inte var rädda för att dra igång ett ”mångfalds- och integrationsprojekt” var Karin Andersson och Britt-Marie Magnusson som startade projektet Osynliga gränser våren 2009. Deras idé var mycket enkel. En högstadieklass i Höllviken i Vellinge och en klass på Rosengård i Malmö träffas, gör saker tillsammans, lär känna varandra och får upplevelser med sig som förändrar föreställningar och påverkar vägval.
Skolklasserna i det här projektet kommer från skolor med på ytan olika förutsättningar men efter ett och ett halvt år med projektet vittnar nu eleverna om att de genom projektet insett att vi kan vara lika även om vi har olika bakgrund och religion t.ex. De säger att de har färre fördomar idag, att de har fått bra vänner och fått en egen bild av Rosengård respektive Höllviken.
Min roll var från början att dokumentera projektet. Men med min erfarenhet av liknande projekt har det lett till att jag tagit en mer aktiv roll i projektet. Den 26 april ska jag vara moderator vid avslutningsfesten för projektet. Det är otroligt roligt. Det som känns väldigt viktigt att lyfta fram då, är att med ganska små medel och en enkel idé kan man nå långt. Lyckad integration behöver inte vara en framgångrik företagsledare eller känd rappare, det kan också vara en högstadieelev med något färre fördomar.
Vill du läsa mer om projektet Osynliga gränser kan du gilla Facebooksidan eller gå in på www.osynligagranser.se. Senare i vår publicerar vi dokumentationen från projektet. Kontakta ORD & TEXT om du är intresserad av ett ex.
Det finns ytterligare en intressant dimension att diskutera inom mångfaldsdiskursen (om det nu är en diskurs). Det jag framför allt tänker på är frågan om olikheters betydelse.
Låt mig ge ett exempel. På Youtube finns ett kul klipp som du hittar om du söker på ”awareness test” och ”moonwalking bear”. testet går ut på att undersöka hur medveten eller snarare hur uppmärksam du är. I klippet visas två basketlag, ett i vita kläder, ett i svarta kläder. Inledningsvis blir du ombedd att räkna hur många gånger laget i vitt passar bollen. Klippet rullar. De passar bollen. Plötsligt blir bilden svart och en speakerröst säger: Det vita laget passade bollen 13 gånger, men såg du den moonwalkade björnen? Jag har visat klippet för otaliga personer och nio av tio har inte sett björnen. Så snart reprisen visas ser i princip alla björnen.
Klippet gör det tydligt att med förkunskap och kontextuell förståelse ser du saker du annars inte ser.
Så är det även med mångfald. I talet om mångfald och mångfaldsledning tas olikheters existens förgivet. De är en grundförutsättning för hela diskursen (om den nu finns). Precis som i fallet ovan finns det ju en uppenbar risk för att vi, då vi talar om mångfald, tar dessa olikheter för förgivet. Att olikheterna synliggörs för att de måste finans där – annars försvinner ju liksom drivkraften för och målet med mångfald. Att vi ser olikheter som egentligen inte finns. Att vi förstorar den betydelse olikheter de facto har. Att olikheter blir synliga just för att vi tar dem förgivet.
Jag funderade mycket över det du skriver Tobias, när jag gick in i projektet. Men nu tycker jag snarare projektet har gjort det tydligt att eventuella skillnader inte är det viktiga. Projektet kanske startades i utgångspunkten att det fanns skillnader. Men resultatet, tycker jag, illustrerar att det inte är eventuella skillnader som är viktiga. Om nu projektet har gett mening och fått några unga människor att tänka i nya banor, så är det värt det. Det är mest det jag menar. Vi kan inte avstå från att göra insatser av den här typen för att vi är rädda för att påverka, eller påverkas av en eventuell (teoretisk) diskurs.
Det jag efterfrågade var egentligen inte skrivet i relation till projektet du nämnde utan till den bredare diskussion som finns i samhället som går under samlingsnamnet mångfald eller mångfaldsledning. Mycket av det som är grunden i detta sammanhang är ju att behålla olikheter, inte att, som du skriver basera sitt arbete på idén om att ”skillnader inte är det viktiga”. Vad skulle alla mångfaldskonsulter göra om olikheter inte var viktiga liksom?