Att göra utställning med hjälp av Facebook

Artikeln skrevs för MiD Magasin som är branschtidning för föreningen Museumsformedlere i Danmark.

Foto: (c) Viveca Ohlsson, Kulturen 2011

Popstad Lund är en utställning på Kulturen i Lund, Sverige, som bygger på ett initiativ utifrån. Det är också en utställning som bygger på medverkan av 2500 personer på Facebook. Hur gör man en utställning med hjälp av Facebook? Vilka möjligheter och begränsningar finns det med att använda digitala medier i utställningsproduktion? Vad händer när ett museum öppnar produktionsprocessen för personer utanför museet? Hur påverkar digitala medier museerna? Det är några frågor som aktualiseras av utställningen Popstad Lund och som den här artikeln tar upp.

Pop på museum?

2010 kom tre personer med en förfrågan till Kulturen om att göra en utställning om åren 1971 – 1996, när Lund var en metropol för musikliv. De hade vuxit upp i Lund och när de tittade tillbaka på sin uppväxt upptäckte de att det inte fanns särskilt mycket dokumenterat kring den här tiden. Ungefär samtidigt startade de en sida på Facebook där folk uppmanades att bidra med bilder, minnen och berättelser om perioden. Sidan växte extremt snabbt. På bara några månader hade sidan 1000 fans. Idag (10 januari 2012) har sidan 2600 gilla-markeringar och den växer fortfarande.

Sidans popularitet visade att ämnet var relevant för många människor, att det engagerade folk och att Popstad Lund handlade om så mycket mer än band och musik. Det handlade om Lund som stad, om ett samhälle i förändring, om ungdomskultur och mycket mer. Sidans popularitet hjälpte museet att fatta beslut om att göra en utställning.

Insamlingskvällar

Kulturen hade inga föremål som knöt an till Lund som popstad under de här åren i sina samlingar. Därför bestämde man sig för att arrangera insamlingskvällar med bar och musik. Dit bjöds allmänheten att komma med sina föremål, bilder och berättelser. Föremålen lånades in. Alla fick ett lånekvitto och fick möjlighet att berätta sina minnen för en intendent eller spela in en kort video och berätta om sina föremål. Under dessa kvällar möttes människor som inte träffats på många år. De började prata med varandra medan de köade till inlämningen. De utbytte minnen och historier med varandra.

Vad fick vi in?

Det allra mesta av det som kom in via insamlingskvällarna vara platta föremål. Det var affischer, skivor och omslag, biljetter och bilder – en massa papper. Vi fick en del kläder och andra föremål också, så som något instrument, en tidig dator, musikpriser m.m. Trots det, var överväldigande mycket tvådimensionellt och för att göra en utställning vill man ju gärna ha tredimensionella föremål. Parallellt med att vår utställningsarkitekt Lena Hilbertsdotter, började rita på en design som kunde visa många platta föremål, bestämde vi oss för att åka hem till folk för att hämta större saker. Vi gjorde om Kulturens lastbil till turnébuss och gav oss ut på turné för att hämta föremål. På det viset fick vi in instrument som folk hade sparat, saker från replokaler, teknik m.m.

Varför var det svårare att få in större föremål? Jag tror att det handlar om att man behöver ha en relation och känna ett förtroende för den person man lämnar föremålet till. Att komma till en insamlingskväll bland många andra skapar inte direkt det förtroendet. Det krävs att jag som mottagare tar mig tid och träffar personen som ska låna ut föremålet, dricker kaffe och skapar en relation för att det ska kunna ske en överlämning. Den processen tar tid och min erfarenhet är att den ofta är underskattad när vi planerar delaktighetsprojekt. Förtroende är ett nyckelord när man arbetar med delaktighet.

Facebook som verktyg

Facebook har fungerat som ett verktyg för arbetet med Popstad Lund. Här hade vi 2500 personer som var experter på tiden, musiken och sina egna minnen. Deras samlade kunskap är ju mycket större än vad jag någonsin kan läsa mig till eller göra research kring. Vi använde Facebook för att få direkt input i utställningen. Ganska tidigt ställde vi frågan: Vad vill ni se i utställningen? En öppen fråga som gav en hel del svar. Många ville se miljöer, återskapade rum och lokaler. En sådan miljö som många ville se var en replokal. Då kunde vi gå vidare och fråga: Vad ska finnas i en replokal? Svaren vi fick där blev en lång rekvisita lista som vi direkt kunde ge till vår rekvisitör. Gemensamt för många svar var att det skulle vara smutsigt, sunkigt och lukta illa. När vi hade kommit en bit med miljön kunde vi efterlysa specifika föremål som vi saknade. Vi kunde också så småningom be en person från Facebook komma och ”godkänna” lokalen och lägga sista handen vid rummet. Den här processen hade varit betydligt svårare utan Facebook.

Vilka begränsningar innebär användning av Facebook som verktyg? En uppenbar nackdel är att inlägg och bilder inte är sökbara i efterhand. Om jag vill hitta en bild som jag sett tidigare, måste jag leta igenom alla. Det är tidskrävande. För att få sökbara bilder är det kanske bättre att använda en tjänst som Flickr till exempel. Facebook har å andra sidan så många flera dagliga användare och uppfattas av många som mer lättillgängligt, att det ändå kan vara en fördel.

Organisationer som vill använda sig av Facebook på ett aktivt sätt måste fundera över detta och faktiskt se till att medarbetarna har tid avsatt att arbeta med verktyget. Det måste hända saker hela tiden på en Facebooksida, dagligen, för att hålla intresset vid liv. Jag, som projektledare, (och helst fler i personalen) måste avsätta tid för det, och den tiden är kanske inte mellan 8 och 17 när jag har arbetstid, utan kanske kl. 22 på kvällen. Detta behöver inte bli en begränsning, och måste inte vara ett problem, men det förändrar vårt sätt att se på vår arbetstid.

Ge för att få

Det kanske allra viktigaste att komma ihåg när det gäller Facebook är att vi inte bara kan be och få. Hela idén med sociala medier är att man är just social, att man ger och får, att vi bygger relationer. Det kan vi göra genom att till exempel lägga upp bilder som folk inte har sett tidigare. Vi kan berätta om hur arbetet går, vad vi gör, vad som händer med de saker som folk lämnat in osv. Vi måste självklart svara på frågor som kommer upp och delta i diskussionerna aktivt.

Däremot är det min erfarenhet att Facebook inte kan ersätta personliga relationer helt. Särskilt inte om det uppstår svårigheter eller om förtroendet brister. Vid en tidpunkt i Popstads-arbetet började jag få frågor kring om projektet fortfarande var igång, och märkte en oro kring om museet skulle kunna leva upp till förväntningarna på utställningen. Den oron var inte möjlig att bemöta via Facebook. Därför bjöd vi in några av de som var mesta aktiva på Facebook till ett möte, där vi berättade om hur arbetet låg till, hur utställningen skulle se ut. Vi besökte utställningslokalen och bad också om konkret input inom de områden vi behövde hjälp. Museichefen medverkade vid mötet, vilket var viktigt för att visa att hon tyckte arbetet var viktigt och att de, som deltagare, var viktiga för museet. Efter mötet upplevde jag ett starkare förtroende igen, en viss ökad aktivitet på Facebook och arbetet löpte på lättare. Vi hade fått ett gäng personer som också blev som ett slags ambassadörer gentemot många fler intresserade.

Under arbetets gång skapade vi även en intern grupp på Facebook, där flera medarbetare på Kulturen var med och några externa personer. Den här gruppen fungerade som en brygga mellan det helt öppna på facebooksidan och det slutna inom museet. Här kunde vi museianställda testa idéer innan vi lanserade dem offentligt. Vi kunde be om kontaktuppgifter till folk vi ville komma i kontakt med och vi kunde också ta emot idéer och frågor från de externa. Popstad Internt blev som ett semi-öppet diskussionsforum, ett mellanting när man inte är van att arbeta för helt öppna ridåer.

För vi ska komma ihåg att arbeta med Facebook som verktyg fortfarande är ganska ovanligt i musei-Sverige. Vi är vana att släppa in folk när vi är färdiga med en produktion. Genom att öppna upp under produktion blir vi sårbara. Då kan det kännas tryggt att ha en plats för dumma frågor och närmare relationer.

Jag hoppas dock att jag snart får se ett museum som vågar öppna hela vägen och hela tiden. Det skulle vara mycket intressant att följa. Digitala medier ger museer många möjligheter att arbeta med delaktighet.

Sofie Bergkvist arbetade på Kulturen i Lund från maj – december 2011 som projektledare och producent för utställningen Popstad Lund. Utställningen står på Kulturen till 13 januari 2013.

One Comments to “Att göra utställning med hjälp av Facebook”

  1. [...] där besökare, eller personer utanför museet bidragit till innehållet i utställningen. Popstad Lund på Kulturen som jag jobbat med är ju ett självklart exempel. Utställningen Hår på Nordiska [...]

Leave a Reply

(måste anges)

(måste anges)