Twitter
Följ sofiesord på Twitter
Facebook
Gilla ORD & TEXT på Facebook

Museer måste släppa makten – men hur då?

I utställningen Just Another Life på Malmö museer har tre unga tjejer från förorten bjudits in att berätta sina historier inom museets ramar.

I första numret av DIKs nya medlemstidning, Ping, intervjuas Alexander Bard bland annat om vad ha tror att museerna måste göra för att överleva ”det fjärde paradigmskiftet” (internet). Han säger: ”Museiintendenten är död, en väldigt bra utgångspunkt är att brukaren som går in genast känner att det är den som bestämmer. Museiintendentens jobb är att serva sin publik, på gott och ont. Det kan ge banala utställningar, men så är de nya förhållningsreglerna.

Jag kan inte annat än hålla med. Samtidigt känner jag en frustration. Jag har jobbat med olika former av delaktighet i nära tio år, där min roll har varit att släppa in brukarna i utställningsproduktion och programverksamhet. Jag har slagits för att personer som normalt inte kommer till tals i museivärlden ska göra sin röst hörd och också uppmuntrat publik som kommer med idéer och är helt övertygad om att museerna måste förändra sitt sätt att arbeta om de ska överleva som publika institutioner. I det arbetet har jag sett hur svårt det är för museer att ställa om sig.

I samma tidning skriver Anders Mildner om att museerna måste våga släppa ifrån sig makten om de ska lyckas med sina delaktighetsprojekt. Han menar också att museerna måste våga öppna upp sin arbetsprocess och bli mer transparenta. Det har han alldeles rätt i. Jag brukar säga det samma när jag föreläser för museer om delaktighet. Men jag ser också hur svårt många museer tycker att det är, och hur de kämpar med frågan HUR?

Hur gör vi rent praktiskt för att släppa ifrån oss makt? Hur gör vi när det kommer någon utifrån och föreslår ett utställningsämne? Tänk om folk missbrukar förtroendet? Tänk om det inte blir korrekt? Är det okej att lägga resurser på unga i förorten när vi har en stor samling keramik som ingen får se? Det händer massor av saker inom ett museum när ett delaktighetsprojekt sätts igång.

Jag brukar säga, att släppa ifrån sig makten, kräver övning. Och övning får man genom att göra. Det finns massor som jag skulle kunna berätta om hur. Men jag vill börja med att ge några punkter som är bra att fundera på inför delaktighetssatsningar.

  • Roller och ansvar.

När inte längre chefen bestämmer och medarbetarna utför, utan kanske någon utanför museet plötsligt kan tycka till om innehåll i en utställning, då händer det saker. Fundera över vilken roll museet vill ha i delaktighetsprojektet. Hur MYCKET ska de externa deltagarna i projektet få bestämma? Min erfarenhet är att en gräns alltid finns vare sig vi vill eller inte. Olika projekt kräver också olika nivåer av delaktighet och insyn.

  • Förtroende

Att arbeta med människor utanför museet handlar om att bygga relationer och förtroende. Många museer har ett ganska stort förtroendekapital, men oftast är det baserat på en traditionell roll, där museet är experten som kommer med svaren. Delaktighetsprojekt rubbar det förtroendekapitalet och därför är det extra viktigt att bygga ett nytt. Att bygga förtroende innebär också att dricka kaffe och snacka om annat. Det tar lite längre tid än om en expert sitter på sin kammare och gör research. Men utan förtroende – inget delaktighetsprojekt.

  • Metoder

Det finns massor av metoder för delaktighet. Jag har varit med om allt från fysiska formella möten med protokoll, friare workshops och fokusgrupper till sociala medier som verktyg för insamling och innehållsproduktion. Fundera över vilken eller vilka metoder som passar ert projekt bäst. Den nya tekniken underlättar enormt, men ställer också andra krav!

  • Belöning eller betalning

Är det självklart att de som bidrar till ett projekt gör det gratis? Var går gränsen för volontärarbete och betalt arbete? Jag har varit med i projekt där projektet stått för mötesarvoden och betalning för att man bidrar med t.ex. texter eller bilder. Jag har också varit med i projekt där alla externa förväntades bidra gratis med tid och engagemang. Fundera på hur ni vill ha det och tänk på detta när ni budgeterar.

Om museet har funderat på de här sakerna när de sätter igång, blir det lättare att sätta igång. Ibland kan det dessutom vara bra att bjuda in publiken i de här diskussionerna och tillsammans sätta ramarna för vad som ska göras, vem som gör vad, och hur det ska göras.

Nu vore det väldigt spännande att höra från museer runt om i Sverige vilka erfarenheter ni gjort i delaktighetssatsningar. Håller ni med? Lämna gärna kommentarer om era erfarenheter!