Twitter
Följ sofiesord på Twitter
Facebook
Gilla ORD & TEXT på Facebook

Hen är här för att stanna.

Kivi & Monsterhund kommer ut på Olika förlag idag.

I mitt förra blogginlägg använde jag ordet hen. Jag ville berätta om en person som uttryckte en åsikt. Jag ville att åsikten skulle vara i centrum inte vilket kön personen hade. Därför valde jag att inte skriva hon eller han utan använda det neutrala ordet hen.

Jag är övertygad om att om jag beskrivit personen med ett kön, hade läsarna gjort sig bilder av personen utifrån detta. Hon och han ger oss associationer mer eller mindre medvetet om personers egenskaper. Ofta är bilderna vi får helt irrelevanta.

Hittills har jag bara fått positiva reaktioner på att jag använde ordet, som museikollegan som äntligen förstod hur ordet kunde användas.

Men det är uppenbart att ordet hen väcker känslor. Idag släpps en ny barnbok som genomgående använder ordet hen, Kivi och Monsterhund (Olika förlag), och boken har redan genererat massor av artiklar och kommentarer. Häromdagen skrev Karin Milles, docent i svenska tillsammans med företrädare för Olika förlag, Karin Salmson och Marie Tomicic, en debattartikel i Svenska Dagbladet att det behövs ett nytt ord i svenska språket. De skriver bland annat att ”särskiljandet av kön ger negativa konsekvenser för båda individ och samhälle och att en friare inställning utan lika stark könsindoktrinering skulle ge en bättre framtid.”

Artikeln har fått nära 1000 kommentarer i skrivande stund och mängder av bloggare kommenterar artikeln och användningen av ordet. En del är positiva. Andra tror att språk inte kan förändra världen. Och ytterligare några, (för övrigt ganska välbekanta kritiker av allt vad feminism och jämställhet står för) oroar sig över att ordet är till för att sudda ut könsskillnader.

Jag välkomnar användningen av hen eftersom det ger mig möjligheter att berätta sådant som inte nödvändigtvis är kopplat till kön. Jag ser att fokus på kön ibland står i vägen för det jag egentligen vill berätta och då ser jag hen som ett bra sätt att komma runt det.

Jag undrar vilket museum som blir först med att använda hen i en utställningstext.

Fråga inte. Gör.

Deutsches Historisches Museum

Museer suger är rubriken för Ted Hesselboms inlägg på Sveriges Museers stafettblogg som publicerades igår. Rubriken är naturligtvis satt för att provocera (mest museifolk själva) och i artikeln för Ted ett resonemang om vad museer är för något, vilka uppdrag de har och vem de riktar sig till.

Det är viktiga frågor. Men inlägget väcker en frustration hos mig. De här frågorna har museer ställt sig i många år. Varför har vi fortfarande inte hittat några svar? Jag minns hur jag och mina kursare på museivetenskapen för så där 12 år sedan tampades med denna fråga. Då fick vi göra en historisk resa tillbaka för att hitta museernas rötter och på så vis definiera vad ett museum är. Vi fick också lära oss devisen samla, vårda, visa.

Idag märker jag en ängslighet bland museianställda. Ett trevande kring vad vi ska göra, vad är egentligen vårt uppdrag, och vad kan vi som inte andra kan? Under hösten var jag på en museikonferens och talade om mina erfarenheter av delaktighetsprojekt på museer. Efteråt uttryckte en person i publiken sin oro över att ”det här med delaktighet” ska vara med överallt nu. Hen uppfattade det som ytterligare ett direktiv uppifrån som hen var tvungen att anpassa sig till. Detta förvånade mig eftersom jag alltid tänkt på delaktighetsarbete som något som gynnar ett underifrånperspektiv.

Jag gissar att personens oro bottnar i en osäkerhet i sin roll som museianställd, och en oro för vad ”det här med delaktighet” innebär konkret. För om delaktighet innebär att våra besökare är medskapare, som förväntar sig att kunna diskutera, dela och remixa innehåll på museer, vad blir då museianställdas roll? Och om, som Ted Hesselbom skriver, museernas roll inte är att lära ut, vad finns då kvar?

Jag tror att den här ängsligheten är samma som vi ser i många andra yrkesgrupper. Inom journalistkåren ängslas journalisterna över vad deras roll är när vem som helst kan skriva artiklar och publicera och när journalistpris går till diskussionsforum och twittertrådar. På biblioteken har länge förts diskussioner om vad ett bibliotek är och ska göra egentligen. Också traditionellt väldefinierade yrken som läkare kan uppleva att deras kompetens är i behov av förändring, när patienterna redan vet vad som är fel när de kommer till läkarbesöket, eftersom de har googlat.

Jag skulle vilja vända på frågan. Måste vi veta vad ett museum är? Ibland tror jag nämligen att själva diskussionen står i vägen för handling. Det är enklare att backa och fundera och diskutera. Är det verkligen vår roll att jobba med en facebooksida om popmusik när vi är ett museum? Är det verkligen en utställning om den inte har några föremål? Borde inte museer arbeta mer med historia? Är det museernas roll att provocera i samhällsdebatten? Passar det verkligen att involvera besökarna i just den här utställningen?

Det är lättare att ställa de här frågorna än att verkligen testa. Det är först när vi GÖR som vi verkligen förstår vad ett museum är och kan vara. Och det är när vi agerar som vår roll blir tydlig. Jag tror inte heller vi ska vara så rädda för att göra fel. Museerna i Sverige (kanske hela världen om vi ska spinna vidare på Ted Hesselboms tankar) är väldigt likartade. Det kan inte skada vår bransch om vi gör många olika saker på många olika sätt.