Idag lämnar jag Visby och Gotland. Min premiär på Almedalsspektaklet är över och jag sitter på färjan till Oskarshamn och har fortfarande dubbla känslor till dagarna i Visby.

Almedalsveckan är på många sätt en fantastiskt händelse. Den handlar om demokrati och möjlighet att komma nära de som har makten och att diskutera kluriga samhällsfrågor med intressanta människor. Men den är också just ett spektakel och en plats för ryggdunk för redan invigda och för att sälja sig själv.

Genusföretagarna lyckades nå ut via sina seminarium och hade fullsatt båda gångerna.

Häromdagen skrev en bekant som befinner sig i Syrien på twitter: ”Till alla mina vänner som är i #Almedalen och twittrar om det. PLEASE shut up. Ingen som inte är där bryr sig”. Hon är i Syrien för att bidra till kampen för demokrati där. Spontant kände jag mig träffad och tänkte att det som händer i Almedalen är väldigt banalt jämfört med det hon gör i Syrien – Almedalen är en ankdamm. Men Almedalen är ju faktiskt också ett bevis för demokratin, en plats där politiken kommer lite närmare människorna och där vem som helst (nästan) kan bestämma sig för att arrangera ett seminarium eller debatt.

Jag har sett mängder av ideella organisationer som med väldigt enkla medel lyckats skapa debatt och locka besökare till sina seminarier. Det är fantastiskt att den möjligheten finns och Sverige lär vara rätt unikt som har en sådan mötesplats för politiker, media, aktivister, näringsliv, kultur, allmänhet osv.

Igår (onsdag) hölls en debatt om vilken roll sociala medier spelar för politiker. Rubriken var ”Ska Carl Bildt sluta twittra?” Jag följde debatten via just twitter, eftersom jag var på ett annat seminarium just då (använd #westander för att hitta diskussionen på twitter). En del ville hävda att twitter är endast för de invigda, en ”twitterelit” och att det därför knappast kan kallas demokratiskt. Andra hävdade att twitter visst är bra för demokratin och ett utmärkt verktyg för att kommunicera och diskutera med personer man vill ha kontakt med. Det handlar om inställning och om att lära sig hantera det.

Jag skulle vilja säga detsamma om hela Almedalen som fenomen. Å ena sidan går det att få kontakt med politiker, makthavare, media, företag och organisationer på ett väldigt enkelt sätt, eftersom så många samlas på ett ställe. Det går att mingla med både Carl Bildt och Gudrun Schyman, och även de politiker som inte har twitterkonto. Det går att gå fram till Aftonbladets tält och tipsa dem om nyheter. Det går att möta likasinnade företagare. Det går att prata med myndighetsföreträdare. Det går att påbörja samarbeten med organisationer och företag. Det går att sälja sina produkter och träffa nya kunder.

Å andra sidan, är de stora scenerna främst till för de redan etablerade. De hippaste mediaminglen är för speciellt inbjudna. De tyngsta myndighetspersonerna är redan uppbokade. Dessutom är många företagare så inställda på att sälja sig själva att de knappt har tid att lyssna på någon annan. För en arrangör i mängden är det oerhört svårt att sticka ut. Många lägger upp sina seminarier på samma sätt vilket också gör det svårt att märkas i den stora massan. Oftast har de bara positiva saker att säga och berättar glatt om hur bra de är. Få berättar om problem. Få avslöjar sina svagheter. Vissa seminarier ger utrymme för publikfrågor och då finns det chans att det hettar till. Samma fenomen som ger möjligheter, har också svagheter. Det betyder så klart inte att vi inte ska använda oss av dem.

Denna dubbelhet karaktäriserar hela min inställning till Almedalen (liksom till Twitter). Jag älskar det och hatar det. Jag använder mig av det, samtidigt som jag ibland måste dra mig undan. Jag längtar redan tillbaka och jag längtar hem. Och jag vet att jag kommer tillbaka.

Almedalsveckan. Jag har inte bestämt mig än vad jag tycker om den här politiska festivalen. Det är mitt livs första och jag känner innan det ens dragit igång på allvar, att jag börjar bli lite mätt.

Jag kom hit i lördags på förmiddagen och hann bekanta mig med stan, och faktiskt vila en aning efter några veckor av långa arbetsdagar. Jag ska försöka sammanfatta några intryck, funderingar och lärdomar så här efter en första riktig dag.

Genusföretagarna hade sitt första seminarium igår. Det blev fullsatt och vi fick många intressanta frågor. Måste erkänna att vi var en del som var nervösa. Första framträdande på Almedalen. Hur gör man egentligen? Och ser inte publiken väldigt skeptisk ut?

Så här i efterhand förstår jag att de inte var skeptiska, utan seriösa. Vi var också seriösa. Kanske för seriösa. Nästa gång ska vi bjuda på mer skratt och mer på oss själva. Jag pratade länge under minglet med en person som höll på att starta företag inom vårt område och som bubblade av entusiasm och nyfikenhet på branschen. Kändes fantastiskt kul att kunna bidra med erfarenheter och kunskaper till en nybliven entreprenör.

Eftermiddagen präglades av missade seminarier. Försökte komma in Svenskt Näringslivs seminarium där de skulle presentera rapporten ”Konsten att strula till ett liv. ” Det hade varit väldigt kul att få se dem försöka förklara sig. Dessvärre var det fler än jag som tänkt den tanken och tillsammans med ett gäng andra hamnade jag utanför när portarna stängts för att lokalen var full. En flopp, som å andra sidan vägs upp av skadeglädjen över att de inte lyckades förklara sig särskilt väl och att de tycks ha floppat rejält själva. (Läs t.ex. DIK-bloggen och Niklas Starow)

Gjorde ett tappert försök att gå på något annat seminarium i stället, men gps:en i telefonen visade mig fel så inte heller där blev det något seminarium. I stället blev det uteservering och mingel med intressanta människor och en gammal bekant. Här borde jag kanske namedroppa ett gäng, men det ligger inte riktigt för mig av någon anledning.

Detta är kanske något av det som gör mig lite trött på den här tillställningen. Å ena sidan gäller det att hålla sig framme och ta plats i rampljuset. På det viset är det är fantastiskt roligt att Genusföretagarnas seminarium gick så bra och vi kommer promota vårt nästa seminarium så mycket vi kan. Så klart. Samtidigt vet jag inte om jag vill leva som vissa tycks göra här i Almedalen.

Å andra sidan tycker jag det är ganska skönt att försvinna in i in cognito-dimman ibland. Jag beundrar personer som Brit Stakston som orkar filma sig själv på väg till svts sändning och vara med där det händer och ha något att säga om det. Men jag tycker också det är rätt skönt att jag ligger kvar i sängen och softar i stället för att vara på väg till någon morgonsoffa eller frukostmingel. Jag gillar att ha möjligheten att träffa en massa spännande människor i vimlet och skapa nya kontakter. Men jag tycker också det är skönt att kunna välja bort.

Det är nog så jag vill ha mitt eget Almedalen- välja godbitar och också hinna njuta av ett vackert somrigt, men dimmigt Visby.