Helvit framgångsrik panel

Idag skriver Tom Magnusson och Maher Akob från Mine – etnisk mångfald i näringslivet ett svar på Tomas Frostbergs Krönika ”Mångfaldsdebatten börjar bli enfaldig” i Sydsvenskan. De ger ytterligare förslag på aktörer som skulle kunna berika mångfaldsdebatten i Sverige. Bland annat lyfter de fram somaliska och romska grupper och personer med funktionsnedsättning och menar att vi även måste våga bjuda in grupper som verkligen har det svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Det håller jag verkligen med om.

I mitt förra inlägg hävdade jag att integration kan handla om enkla saker, att vi inte behöver visa på enormt framgångsrika människor för att visa att det finns lyckad integration. Det anser jag fortfarande. Men det som kanske är en enkel idé kan samtidigt innebära hårt arbete och jobbiga utmaningar. Det måste vi vara medvetna om.

Under konferensen Innovation och tillväxt genom mångfald hävdade exempelvis Gabriella Fägerlind att arbetsgrupper som består av en mångfald av personer är mer effektiva och presterar bättre än homogena arbetsgrupper, men att det tar längre tid för gruppen att fungera tillsammans. Det har hon säkert rätt i, men vad vi också måste vara medvetna om, är att det vi betecknar som kompetens också kan förändras när vi sätter samman arbetsgrupper med olika bakgrunder och synsätt.

De flesta på konferensen i onsdags var rörande överens om att vi måste se kompetensen hos människor och därför se till att rekrytera brett. Men det finns en fara i att förminska mångfaldsfrågan till att bara handla om HR-frågor. Vi måste nämligen också fråga oss vilka normer som styr vad vi anser vara kompetens. Kan det som betecknas som kompetens ibland vara utestängande, undrade Johan Wessman som var moderator för paneldebatten under onsdagens seminarium? Frågan fick inget direkt svar av panelen, men jag vill hävda att det i allra högsta grad är så.

Samtidigt är också det enda sättet att synliggöra, och på sikt förändra, normerna som styr vår syn på kompetens att faktiskt utmana dem genom att arbeta tillsammans med människor utanför den gängse normen och majoritetsamhället. Det är inget lätt arbete. Det är jobbigt att få sina föreställningsvärldar ifrågasatta. Det är hårt jobb att försöka förändra majoritetssamhällets normsystem. Det är inget som sker över en natt eller ett seminarium. Och det är inget som sker genom ekonomiska modeller. Det sker genom hårt målmedvetet arbete, som vågar ta risker och vågar gå utanför det konventionella.

Från collage i projektet Osynliga gränser

På onsdag arrangeras seminariet Innovation och Tillväxt genom mångfald i Malmö. Konferensen handlar bland annat om hur alla ska kunna vara med och bygga morgondagens Sverige oavsett kön, sexuell läggning, funktionsnedsättning eller etnicitet.

Som en kommentar till konferensen (och egentligen till en mängd andra liknande arrangemang i Skåne på sistone) skrev Sydsvenskans ekonomiska krönikör och redaktör Thomas Frostberg att mångfaldsdebatten behöver få in fler aktörer. ”Annars är risken att mångfaldsfrågorna fortsätter hanteras som något mystiskt och svårt som bara personer med specialkunskaper eller en viss bakgrund kan engagera sig i.” Frostberg har verkligen en poäng. Det är oerhört negativt för en bransch när ett fåtal personer får tolkningsföreträde (oftast av välvilja) om vad som är bra integration respektive lönsam mångfald.

Jag skulle vilja lyfta ytterligare en annan faktor för ett bredare mångfalds- och integrationsarbete. Enkelhet. Ibland upplever jag att det finns en föreställning om att integration är svårt, att det finns så många fallgropar att trilla i. Det kan göra att få vågar göra något. Och de som gör något blir lätt kritiserade för att göra fel.

Några som inte var rädda för att dra igång ett ”mångfalds- och integrationsprojekt” var Karin Andersson och Britt-Marie Magnusson som startade projektet Osynliga gränser våren 2009. Deras idé var mycket enkel. En högstadieklass i Höllviken i Vellinge och en klass på Rosengård i Malmö träffas, gör saker tillsammans, lär känna varandra och får upplevelser med sig som förändrar föreställningar och påverkar vägval.

Skolklasserna i det här projektet kommer från skolor med på ytan olika förutsättningar men efter ett och ett halvt år med projektet vittnar nu eleverna om att de genom projektet insett att vi kan vara lika även om vi har olika bakgrund och religion t.ex. De säger att de har färre fördomar idag, att de har fått bra vänner och fått en egen bild av Rosengård respektive Höllviken.

Min roll var från början att dokumentera projektet. Men med min erfarenhet av liknande projekt har det lett till att jag tagit en mer aktiv roll i projektet. Den 26 april ska jag vara moderator vid avslutningsfesten för projektet. Det är otroligt roligt. Det som känns väldigt viktigt att lyfta fram då, är att med ganska små medel och en enkel idé kan man nå långt. Lyckad integration behöver inte vara en framgångrik företagsledare eller känd rappare, det kan också vara en högstadieelev med något färre fördomar.

Att lyssna på P1 morgon idag gör mig arg och frustrerad. Jag har varit mer eller mindre engagerad för romernas situation i Sverige i nästan tio år. I början av den perioden tyckte jag att det fanns hopp. Det hände mycket i Sverige i samband med att romer fick status som nationell minoritet i Sverige och EU. Deras språk, kultur och historia i Sverige fick ett värde i sig och mitt jobb som projektledare för ett flerårigt romskt samarbete på Malmö Museer var en direkt konsekvens av den politiken.

Nu tio år senare har vi plötsligt kastats minst 60 år tillbaka i tiden. Sveriges radios granskning av polisens agerande vid avvisningen av romer till Bulgarien förra året visar att de flesta av de avvisade var gatumusikanter. Att de var EU-medborgare, med rätt att vistas i Sverige i upp till tre månader utan att arbeta eller studera, spelade uppenbarligen ingen roll för polisen.

Egentligen borde jag inte bli förvånad. Den kontinuitet som kännetecknar bemötandet av romer i Sverige och andra länder talar sitt tydliga språk. I en statlig utredning från 1923 hymlar inte staten med att zigenarna bör skickas ut ur landet: ”Då zigenarnas inordnande i samhället hos oss synes vara ett olösligt problem, är enda utvägen att på ett eller annat sätt få zigenarna ut ur landet.” (SOU 1923:2) Detta var strax innan Per Albin Hansson började tänka sin folkhemstanke och jämförde Sverige med ett hem där alla är jämlika. Då fanns inte plats för människor som sticker ut.

På 30-talet kom de första steriliseringslagarna som gjorde det möjligt för staten att sterilisera personer som ansågs sinnesslöa eller sinnessjuka. Lagen upplevdes som ett ständigt hot bland romer och resande eftersom de inte passade in i den svenska bilden av ur en familj skulle se ut. Steriliseringslagarna fanns kvar i olika former fram till 1976 i Sverige.

På 60-talet skedde förändringar, till stor del tack vara Katarina och Rosa Taikons kamp för att romer skulle få lov rätt till bostäder, skolgång och arbete. Men fortfarande idag 2011 är det svårare för en person med romskklingande namn att få en bostad. Fortfarande är arbetslösheten stor bland romer. Fortfarande upplever romska barn bristfällig skolgång.

Och fortfarande avvisas romer från Sverige på grund av ”tiggeri”! Tiggeri är inte olagligt i Sverige. Att spela musik på gator och torg är inte heller olaglig. Att använda kryckor är inte heller olaglig. Polisen har dessutom mage att hänvisa till ett förarbete (alltså inte ens en lag!) från 1954 som talar om lösdriveri.

De här händelserna är en skam. Det hopp jag kände för romernas situation i Sverige för tio år sedan har grusats markant av dagens och tidigare rapporter. Sverige är dessvärre inte unikt i den här frågan. I flera europeiska länder har liknande avvisningar skett. Det är på tiden att Sverige agerar föregångsland när det gäller romers rättigheter och möjligheter. En början kan vara en sanningskommission kring de oförrätter som begåtts mot romer i Sverige, och som fortfarande begås. Men det får inte blir slutet. För att alla medborgare i Sverige och EU ska känna sig välkomna och lika mycket värda måste det till kunskap, attitydförändringar och öppenhet inför olikheter. Idag känns det tyvärr som att vi är långt ifrån något sådant.