Twitter
Följ sofiesord på Twitter
Facebook
Gilla ORD & TEXT på Facebook

Karin Milles resonerar om kvinnliga konstnärer

Jag skrev till Karin Milles som är forskare på Söderstörns Högskola och bland annat skrivit boken Jämställt språk och
frågade henne om hon hade några bra tips på hur vi kan beskriva kvinnor som är konstnärer utan att för den skull tillskriva dem egenskaper som vi inte vet om de har. Så här svarade hon apropå mitt tidigare blogginlägg om kvinnliga konstnärer:
Hej Sofie!
Det är en bra fråga du ställer. Problemet med epiteten kvinnlig och manlig är att de är dubbeltydiga: de betyder både ”egenskapen att vara kvinna eller man” respektiva ”typiskt kvinnliga eller manliga egenskaper”. Det var ju inte problematiskt innan vi började ifrågasätta att det fanns en naturgiven koppling mellan de två: dvs att alla kvinnor var och borde vara kvinnliga och samma sak för männen.

Idag är den kopplingen starkt ifrågasatt, vilket gör att det alltid kan uppstå missförstånd när man använder orden, som exempelvis när man talar om kvinnliga konstnärer. Menar man att de inte bara är kvinnor – utan också har så kallat kvinnliga egenskaper?

Nu verkar ju din gamla svensklärare ta in ett mer socialkonstruktivistiskt perspektiv i sina föreläsningar kring varför konstnärer som är kvinnor gör annorlunda konst än konstnärer som är män, så kritiken som riktas mot honom kan faktiskt vara orättvis och baserad på sådant du skriver i din blogg – att man kan känna misstänksamhet mot en äldre man som ger sig på kvinnofrågan etc.

Jag tycker att orden kvinnlig och manlig är de bästa vi har just nu, om man inte vill trassla in sig för mycket (det finns ju en hel del akademiska omskrivningar som används inom genusvetenskapen men som inte är till nytta här). Sammanhanget får klargöra att man inte menar konstnärer med ”typiskt kvinnliga egenskaper”, utan konstnärer som är kvinnor.

Man kan ju också använda den här dubbeltydigheten för att belysa just de skilda villkoren för kvinnliga och manliga konstnärer: att man oftast benämner konstnärer som är kvinnor som just ”kvinnliga konstnärer”, medan de som är män benämns ”konstnärer” bara. Det är ju en allmän trend.

Det är väl också på sin plats att också nämna, som en del i en liknande föreläsning om kvinnliga konstnärer att alla såna här skillnader mellan kvinnors och mäns villkor och beteenden är generaliserande. Kvinnor och män som individer kan alltid gå på tvärs. Inte alla kvinnliga konstnärer har ju målat interiörer (Siri Derkert), också manliga konstnärer målar hemmiljöer (Carl Larsson)…

Men sedan ska man också fråga sig om det alltid är relevant att använda uttrycket ”kvinnliga konstnärer”. Längre in i föreläsningen kan man ju benämna dem bara konstnärer: att de är kvinnor står väl vid det laget klart…
Men bättre svar än så har jag inte! Hoppas det var till någon hjälp!

/Hälsar Karin
Karin Milles
Institutionen för kommunikation, medier och it
Södertörns högskola