I onsdags var jag på teater. Några minuter in i föreställningen på Bastionen den 24 november plockar jag fram papper och penna. Jag tänker att jag kan skriva en recension. En stund senare ändrar jag mig. Hur skulle jag kunna göra det? Vad kan jag säga för klokheter som inte förminskar det Ida Løken och Lotten Roos gör?

Jag lägger mig platt – och väljer att knyta upplevelsen från teatern till andra upplevelser den här veckan.

Föreställningen Miss King Cabaret presenterar Är det…det här? är skriven av Stina Sturesson och regisserad av Niclas Sandström. De lyckas driva både med oss politiskt korrekta genusmedvetna och nyansera det mesta som har med kön och normer att göra.

Det är befriande, nyskapande, skruvat, genialiskt och roligt och sorgligt på samma gång.

Igår, torsdag, var jag på konferensen Kvinnors företagande skapar tillväxt i Kristianstad arrangerad av Tillväxtverket bland andra. Konferensen hölls som en del av programmet Främja kvinnors företagande som Tillväxtverket är ansvarig för. Det finns en poäng i att stat, region och kommun stödjer kvinnor som driver företag, eftersom företagsmän har fått stöd så länge. Däremot förvånas jag över att så många deltagare talar om kvinnligt företagande, som om det fanns ett speciellt sätt att driva sitt företag beroende på vilket kön man har. Det finns inget kvinnligt företagande. Däremot finns det många kvinnor som är företagare.

Det blir frestande att driva med människor som talar om att företaga med hjärtat, att vi kvinnor måste hålla ihop och vi kan om vi bara vågar osv. Det vore enkelt att göra sig lustig över visitkortsestetik med näckrosor och molnformationer. Men jag vill hellre poängtera att det finns otroligt många sätt att vara företagare på.

Det är bättre, och kanske också svårare, att göra det som Miss King Cabaret gör. De lyckas gå balansgången mellan humor och allvar, mellan att skoja om våra föreställningar om kön och samtidigt nyansera, förnya och göra inlägg i genusdebatten.

Gårdagen fortsatte med Alumni-middag på Lunds Universitet med föreläsningar på Kulturanatomen kring kultur och kulturarv. Där fanns forskare som talade om vikten av att skilja mellan ”fakta och trams” och som oroades över spridningen av ”felaktig” kunskap via internet, eftersom vem som helst får uttala sig där. Men vem ska avgöra vad som är rätt och fel kulturarv?

Kulturarvsinstitutionerna har länge haft makten att göra det här avgörandet. I en tid där informationen aldrig är längre bort än närmsta internetuppkoppling, är det hög tid att se över institutionernas roll. Jag vill hellre se att museer och liknande organisationer, i stället för att vara traditionella ämnesexperter, blir experter på att få andra människor att berätta sin historia.

Så klart är det läskigt att låta alla komma till tals. Vi vet ju inte vad vi får, eller som det uttrycks i Miss King Cabaret:

”Vad händer om vi går utanför de ramar vi byggt upp – kommer någon att älska oss då?”

Biljetter till Miss King Cabaret presenterar Är det… det här? finns på Kulturcentralen. Två föreställningar återstår i skrivande stund.

Den 20 oktober invigde Dunkers Kulturhus utställningen Konsten att bli kung. Öppningen föregicks bland annat av en kampanj på Twitter och Facebook där museet delade med sig av Jean Baptiste Bernadottes bästa tips för att bli kung (eller museets tolkning av dessa). Det kändes modernt och nytänkande för ett museum och skapade förväntningar på en modern och nytänkande utställning. På några sätt är utställningen också modern och nytänkande, men på många sätt blir den ändå gammaldags och traditionell trots ambitioner att vara något nytt.

Utställningsinteriör med porträtt av Karl XIV Johan, foto: Wiveka Krantz

Utställningen Konsten att bli kung består av två delar, en del som handlar om Jean Baptiste Bernadottes liv innan han kom till Sverige för 200 år sedan och en del som handlar om hur han sen gjorde för att bli kung. I den första delen av utställningen vill museet sätta in Jean Baptiste Bernadotte i det historiska sammanhang som leder fram till att han blir kung i Sverige. Besökaren förs framåt i gångar, där det faktiskt är i stort sett omöjligt att gå fel, trots att museet kallar denna del för labyrint.

Texterna i utställningens första del är koncentrerade till svarta tavlor på väggarna. Besökaren får även lyssna till en berättarröst via en audioguide. Det är tydligt att museet har valt ett perspektiv och är konsekventa och tydliga med det. Texterna och berättarrösten stämmer väl ihop med form och föremål och har ett enkelt och modernt språk.

Föremålen i utställningen exponeras i montrar utan förklarande texter. I stället är de invävda i berättelsen i audioguiden. I den första delen av utställningen finns också ett befriande inslag, en leranimation av Moa Lönn, som både bokstavligt och bildligt tar ner en kunglighet från sina höga hästar.

Den andra delen av utställningen är ljus, vilket är relativt ovanligt i utställningar. På golvet i utställningens centrum har museet placerat en ritning i naturlig storlek av den båt som tog Jean Baptiste över sundet för att bli Karl XIV Johan. På sidorna finns nischer avgränsade av tygstycken som belyser olika aspekter av konsten att bli kung. Det är denna del som jag som besökare väntat på. I ingången till denna del byter berättarrösten perspektiv och talar i du-form för ett ögonblick. Syftet är att jag ska identifiera mig med den blivande kungen och fundera på hur jag skulle gjort om jag skulle bli kung. Men som kvinna har jag svårt att identifiera mig med att försöka bli kung. I stället uppfattar jag att berättarrösten talar till Jean Baptiste, vilket ironiskt nog distanserar honom från mig och höjer honom.

Interiör. Foto Wiveka Krantz

Dunkers har satsat stort på den här utställningen. De vill sätta in en kung i ett större sammanhang och samtidigt koppla en historisk händelse till samhällsaktuella ämnen idag. De samhällsaktuella ämnen som de relaterar till är bland annat flodvågskatastrofen för sex år sedan och Jan Danielsson-skandalen i dess efterdyningar. ”Minskad konstitutionell makt är inte detsamma som minskat inflytande.” står det på en skylt under nuvarande kungens tal vid minnesgudstjänsten efter Tsunamin. Och på väggen: ”Att ta makten från kungen är inte detsamma som att ta makten över Sverige.” Men vad vill de egentligen med dessa kommentarer?

På ett ställe i utställningen säger berättarrösten att kvinnors villkor under Jean Babtistes tid hade kunnat fylla en utställning i sig. Varför gör de inte det då? Varför väljer de att att berätta männens och segrarnas historia – igen?

På ytan kan utställningen sägas handla om en vanlig mans väg till tronen i Sverige. Vad säger den mer? Den första delen i utställningen skapar en känsla av oundviklighet, nästan som att Bernadottes öde var förutbestämt (vi vet ju hur det slutade). Andra delen försöker göra Jean Baptiste till ett modernt PR-geni. Utställningens grundtanke bygger på själva landstigningen i Helsingborg som han gjorde 1810 och som museet vill uppmärksamma med utställningen. Landstigingen görs till en rit de passage som Jean Baptiste Bernadotte genomgår när han blir kung. Den stora berättelsen blir inte annat än ett berättigande av kungahuset och monarkin och en upprepning av en maskulin historieskrivning.

Landstigningen, foto: Sven-Olov Larsén, Helsingborgs museer

Allt i utställningen pekar mot det besökaren antagligen vet från början. Jean Baptiste Bernadotte blev kung i Sverige. Han blir anfader till dagens kungahus. Utställningen placerar Jean Baptiste på en kunglig piedestal. Den berättar ingenting om vanliga människor 1810, om maktmissbruket som onekligen accompanjerade hans väg till tronen eller om de kvinnor som levde samtidigt för den delen. Den saknar maktperspektivet helt, annat än i relation till medial makt genom den medvetna strävan mot makten som JBB sägs göra. En utställning om en makthavare som saknar maktperspektiv år 2010 känns inte särskilt modern och nytänkande. Tyvärr.

Glädjen är stor efter att Malmö FF vunnit Allsvenskan i fotboll. Kanske är glädjen extra stor eftersom det är så skönt att kunna rapportera något positivt från Malmö. Firandet fortsätter idag med artiklar och rapportering i media.

Häromdagen satt jag och min man i soffan och lyssnade på SR:s websändning från Malmö FFs match mot Brommapojkarna. Då visste vi inte att de skulle ta hem segern. Vi började då att prata om att Malmö faktiskt redan vunnit Allsvenskan för ungefär en månad sedan.

Då firades det också och Malmö Stad ställde till med kalas och Ilmar Reepalu önskade till och med lycka till i Champions League. Men i relation till de 20 000 personer som firade Malmö FF igår på Stortorget i Malmö så är Malmö Stads uppmärksammande av LDB FC liten.

Inför det här inlägget försökte jag hitta artiklar om LDB FC på nätet. En sökning på SM guld allsvenskan genererar knappast några träffar om LDB FC. På sydsvenskan.se ger en sökning på LDB FC bland annat 12 filmklipp från herrallsvenskan, och 1 filmklipp på hur damerna firar sin seger.

Vad beror detta på? Jag och mannen spekulerade i orsaker häromkvällen. Han föreslog som förklaring att damfotboll uppfattas som tråkigare att titta på för att damerna faktiskt är lite sämre än männen. Men det håller ju inte som argument, eftersom även Anja Pärsson åker långsammare än sina manliga motsvarigheter och Carolina Klüft hoppar kortare än sina manliga dito. Det är ju spännande ändå.

Brist på stora stjärnor då? Tja… när Marta spelade i Umeå fick fotbollen sig ett uppsving. Men stjärnor skapas ju delvis av sina fans, delvis av media, så varför skapar vi inte fler kvinnliga fotbollsstjärnor? Kanske ligger det något i att damernas och herrarnas spel inte sker samtidigt i fotboll. Det gör det oftast i t.ex. friidrott och skidor. Men varför har serien planerats så?

Jag tror det handlar om normer, om det som vi alla tycker är normalt, det vanliga, som allt annat förhåller sig till. Oftast är normerna svåra att se eftersom vi just uppfattar dem som normala. Men ett bra sätt att få syn på en norm är att pröva om det går att sätta ett prefix före – som i damallsvenskan, kvinnomisshandel, invandrarförfattare. Genom vårt sätt att använda orden kan vi också påverka normerna. T.ex. kan vi genom att tala om Paralympics i stället för Handikapp-OS lyfta det evenemanget till något som är värt något för sig själv och inte i relation till ”riktiga OS”.

På samma sätt måste vi börja prata och skriva om kvinnors fotbollsspel som just fotboll, snarare än damfotboll.  Jag tror också att medierna måste ge mer tid till rapportering från kvinnors fotbollsspel, och det måste vara en aktiv, medveten prioritering. För visst brukar det fungera så att mer mediatid leder till mer sponsorpengar. Och mer sponsorpengar leder till att fler kvinnor kan leva på idrotten, vilket i sin tur skapar en grund för fler stjärnor som troligen leder till mer mediatid som leder till mer sponsorpengar osv.

Medan de stora mäktiga medieföretagen gör sig redo att ge kvinnor inom idrotten mer mediatid, kan vi redan nu börja tänka på hur vi använder språket. Det gäller inte bara inom fotbollens värld, utan överallt hela tiden.

Avslutningsvis: Grattis Malmö till två väl värda fotbollssegrar!