I onsdags var jag på seminarium på Världskulturmuseet i Göteborg. Det handlade om museernas roll när det gäller normer i samhället och om museerna har möjlighet att påverka dessa normer genom sina utställningar. Rubriken var Gör museer skillnad?

Jag kände igen många av frågorna och de dilemman som just nu är aktuella bland utställare. För några år sedan var jag projektledare på Malmö Museer. Mitt uppdrag var att skapa en utställning tillsammans med romska föreningar och organisationer om romernas historia och situation i Sverige. I det arbetet ställdes ofta olika normer mot varandra. Museet hade en jämställdhetspolicy och tyckte det var viktigt med kvinnlig representation i projektgruppen. De romska representanterna i arbetsgruppen var bara män. Vi startade en kvinnogrupp, men den hamnade vid sidan av. Det var i arbetsgruppen som viktiga beslut fattades. Vad hade hänt om kvinnogruppen gjordes till ordinarie arbetsgrupp? Varför utsågs inte fler kvinnor till representanter i arbetsgruppen?

Malmö Museer ville ställa ut ett skelett av en romsk man. Hans kvarlevor fanns på Historiska museet i Lund i den anatomiska samlingen. Där har många mänskliga kvarlevor samlats, efter fångar vars kroppar aldrig hämtats av några anhöriga. Romska arbetsgruppen ville inte ställa ut. Och Historiska museet ville inte låna ut skelettet eftersom de var rädda för krav på repatriering, dvs att nuvarande anhöriga ska kräva tillbaka kvarlevorna. Skelettet ställdes inte ut. Däremot ställde vi frågan om vad som är möjligt i en utställning. I rummet intill romska utställningen visades ett 1000-årigt skelett från en grav utanför Malmö. Är det åldern på kvarlevorna som ska avgöra? Eller om det finns släktingar i livet? Eller är det sammanhanget som de ställs ut i? Vem ska avgöra?

I en annan utställning som jag var projektledare för, Leva i två världar, arbetade vi tillsammans med unga samer, romer och judar. I den utställningen lät vi de unga helt och hållet ta fram innehållet i utställningen. De fick stöd av institutionerna bakom (Malmö Museer, Riksutställningar, Samiskt informationscentrum och Judiska museet i Stockholm) och överallt gjorde vi tydligt vem som var avsändare.

Att bjuda in aktörer utifrån för att ta fram innehållet i en utställning, vare sig det handlar om konstnärer eller representanter för en förening, har blivit allt vanligare på museer. Historiska museet i Stockholm gjorde det i stor utsträckning i Maria – drömmen om kvinnan som behandlades på seminariet på Världskulturmuseet. Riksutställningars förnyade uppdrag handlar också mycket om att samarbeta snarare än att själva producera.

När jag sitter på seminariet i Göteborg undrar jag ändå om tanken att bjuda in personer utifrån till museerna blir ett sätt att slippa ta ställning. Jag har under några år arbetat med annat än direkt utställningsproduktion och när jag nu gick in i den världen igen tyckte jag mig ana en ängslighet bland museifolket. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det handlar om, men två iakttagelser kan jag berätta om. Det ena är tilltron till forskare. Museifolket lyssnar snällt och försöker anpassa sig. Jag undrar om inte det ständiga ifrågasättandet av sig själva inom museivärlden gör det svårt att göra något praktiskt, och det som görs tenderar att tilltala samma gamla målgrupp som alltid tilltalas (vit, medelklass, akademiker, kvinnor).

Det andra är en slutenhet inom branschen. Jag ville gärna hinna prata med så många som möjligt i pauserna, knyta nya kontakter och kanske hitta spännande samarbeten. Men det fanns väldigt lite utrymme för det. De försök jag gjorde möttes av ryggar och stressat fingrande på mobiltelefoner.

Om museer ska fortsätta vara relevanta och bli intressanta för fler människor och verkligen göra skillnad, måste de fortsätta arbetet med att öppna upp sig. De får inte vara så rädda för att göra fel (jämfört med senaste forskningsrönen) att de inte gör någonting alls. Visst måste de reflektera och göra medvetna val, men sluta inte agera för det.

Våga! Testa! Gör!

Jag deltar just nu i en skrivarcirkel. I cirkeln skriver vi prosa och poesi och ger sedan respons på varandras texter. Den här veckan handlar det om att skriva en dikt och fokusera på bildspråk, alltså på metaforer och liknelser. I poesins värld är bilderna som vi förmedlar med texten viktiga. En bra poet måste kunna variera sitt bildspråk så att hon undviker klyschor eller utnötta fraser. Vissa fraser är så utnötta att de blir löjliga. Dina ögon är som brunnar att drunka i, är en klassiker som ingen tar på allvar längre.

Mitt förhållande till metaforer är komplicerat. Det är roligt att leka med metaforer. Det är spännande att hitta på nya kombinationer av ord som jag inte prövat tidigare. Men bildspråk är också lurigt. Det gäller särskilt när jag vill vara säker på att folk förstår det jag skriver eller säger.

Jag jobbade för några år sedan med något som heter Kontaktpersonverksamheten (hopplöst långt ord). Där var mitt uppdrag att matcha nyanlända invandrare med etablerade malmöbor så att de kunde träffas, prata och utbyta erfarenheter med varandra. Jag var ofta ute och berättade om möjligheten att få en kontaktperson för nyanlända. Det hände många gånger att jag måste förklara att en kontaktperson inte hade med eluttag i väggen att göra. Och faktiskt hände det ibland att infödda svenskar också missförstod vad det handlade om när vi undrade om de ville ha nya kontakter?

Att skriva texter som folk förstår handlar i stället om att försöka skriva konkret. Det är inte alltid lätt, men oftast går det om man tänker efter lite extra. Det kan till och med löna sig genom att man undviker att använda slitna ord som alla redan använt.

Ibland ser man på företags hemsidor formuleringar som den här: Vi fokuserar på helheten och erbjuder både anpassade samt paketerade lösningar för att alltid sätta slutanvändaren i centrum.

Med en sådan formulering måste läsaren gissa vad företaget menar. Kanske går det bra att gissa för någon som är van att tolka text. Men om företaget vill vara säker på att få fram sitt budskap är det bättre att vara konkret och skriva precis det som de vill att läsaren ska få reda på om dem, och inget annat.

Ett annat tillfälle när det kan löna sig att vara konkret är i utställningstexter. En utställningstext måste tala till sin läsare direkt, medan hon faktiskt står upp och troligen är på väg vidare. Texten måste också hänga ihop med och driva på berättelsen i hela utställningen. Då är det viktigt att texten berättar precis just det som besökaren behöver veta just där och då, och inget annat. Att skriva utställningstexter som fungerar, är nästan en konstform i sig, i alla fall när det utförs riktigt bra. Och då kan det konkreta till och med bli poetiskt.

Precis som det är viktigt att fundera över för vem du skriver, är det viktigt att fundera över sammanhanget du skriver för. Det lönar sig nästan alltid att vara konkret, och spara på metaforerna. Vill du skriva många metaforer är det bättre att gå med i en skrivarcirkel i poesi!

Den här texten fick jag av Louise Andersson som är informatör på Malmö Museer. Hon har den uppsatt på sin anslagstavla som en påminnelse om att skriva lätt.

(Klicka på bilden för större text)

Vi vet tyvärr inte varifrån texten kommer så det känns inte helt rättvist att lägga ut texten som ett exempel på obegriplig text utan att låta författaren komma till tals. Finns det någon som känner igen texten är ni så klart välkomna att höra av er.

Texten är troligen en sammanfattning av en avhandling. Den innehåller akademiska begrepp och långa meningar som beskriver vad boken handlar om i överskådliga ordalag. Ibland behöver vi använda ett specialiserat språk för att få fram exakt de nyanser som forskaren vill förmedla. Den akademiska branschen bygger många gånger på diskussioner kring olika begrepp och deras innebörder. En riktigt skarp forskare kan uttrycka sig så att hon kan förmedla sin forskning i en vidare krets än den akademiska.

Men varken Louise eller jag förstår särskilt mycket av vad den här texten egentligen handlar om, trots att vi har en viss erfarenhet av museologiska teorier. Därför tycker jag det är ett solklart fall där skribenten skrivit svårare än vad hon egentligen behöver.

Språkkonsulten Jenny Forsberg skriver i sin bok Tydliga texter:

Den skribent som använder onödigt krångliga ord kan ha många anledningar, här kommer några exempel:

• Hon tycker att det låter finare.
• Hon tror att man måste uttrycka sig på det sättet.
• Hon förstår inte vad texten egentligen betyder.
• Hon vill undvika ett känsligt ämne.

För att inte skriva onödigt krångligt är det viktigt att fundera över vem du skriver för. En text som bara kommer att läsas av jurister kan självklart innehålla fackspråk och ett avtal som ska hålla i en domstol likaså. Däremot behöver en begravningsbyrå som på sin hemsida berättar vad som gäller vid en bouppteckning förklara det på ett sätt som alla kan förstå.

Jag har också lagt märke till att vissa företag nu för tiden skickar med en enkel sammanfattning av villkorsförändringar när jag ska godkänna dem på nätet. Det är en god service som visar att företaget respekterar sina läsare genom att tala om vad villkorsförändringarna betyder för just mig. Det gillar jag!

Rätt text vid rätt tillfälle för rätt läsare.