Twitter
Följ sofiesord på Twitter
Facebook
Gilla ORD & TEXT på Facebook

Hej igen!

(c) Sofie Bergkvist 2016

Från den första november går det bra att anlita mig för uppdrag igen.

Jag kommer framför allt jobba med utställningar och museer och erbjuder

  • Curation
  • Produktion/projektledning
  • Innehållsutveckling
  • Upplevelseutveckling
  • Research
  • Text

Ett stort nätverk gör att jag även kan ta på mig att producera hela utställningar, med både innehåll, design och upplevelse.

ORD & TEXT kommer att vara min formella bas, men större samarbeten kommer också bli aktuella framöver. Jag jobbar för att uppdatera denna sida och/eller uppstå i annan form framöver.

Kontakta mig gärna direkt:

sofie (a) ordochtext.se
+46-722 41 05 02

ORD & TEXT tar en paus

Nu är det klart! Den 8 april börjar jag jobba som curator för en ny utställning om Ikea i Älmhult. Det innebär att jag lägger ORD & TEXT vilande för ett tag framöver och inte kommer ta några nya uppdrag.

För ett tag sen blev jag kontaktad av Ikea i Älmhult. De sökte curators till en ny stor utställning om Ikea, och tyckte att min kompetens verkade passa dem. Min första reaktion var att jag inte behöver ett nytt jobb. Jag har det ju redan så bra i mitt företag och det går ju bra!

Jag besökte ändå Älmhult, träffade Lillian Gilmark, projektledare och fick höra mer om projektet. Sakta väcktes en nyfikenhet. Och sakta började jag tänka att företaget kan ju faktiskt vila ett tag. Det verkade som att de tänkte jobba på ett sätt som jag gillar och som kändes intressant och spännande.

Idag postade jag det påskrivna kontraktet. Nyfikenheten, viljan till spännande utmaningar, möjligheterna med att vara en del av ett kreativt, proffsigt team och att va med och berätta en intressant historia vann över tryggheten i det jag redan har.

Den 8 april börjar jag på halvtid i Älmhult. På den andra halvan slutför och avvecklar jag de uppdrag jag har just nu i företaget. I mitten av maj börjar jag på heltid med att skapa en utställning om ett av Sveriges största företag. Vilken grej!

Jag vill tacka alla kunder och samarbetsparter jag mött under de två och ett halvt år som jag jobbat i ORD & TEXT. Det har varit fantastiskt kul, lärorikt, utvecklande och spännande. Jag hoppas vi håller kontakten på ett eller annat sätt.

Bloggen här kommer säkert också vila, precis som företaget, men ni kommer även i fortsättningen hitta mig på Twitter @sofiesord, Facebook, Google+ och på mail och telefon förstås. Hör gärna av er om ni vill veta hur det går i Älmhult.

Sofie Bergkvist
ORD & TEXT

7 punkter för utveckling av museer

Jag har många gånger ställt mig frågan: Varför går det så trögt? Varför är det så svårt för museer att börja jobba på nya sätt, testa nya metoder, nya ämnen, nya samarbeten?

Kanske håller inte alla med mig om att det går trögt, men det är något jag upplevt länge. Jag har funderat på om det kan vara så att museibranschen är trögare än andra just för att den jobbar med bevarande, att det finns inbyggt i själva idén om museerna.

I ett telefonsamtal idag, med f d museipedagogen och numera entreprenörspedagogen Håkan Kihlström, pratade vi bland annat om vår frustration över att det känns så trögt. Då slog det mig. Det handlar inte om att människor som jobbar i branschen är trögare än andra. Det handlar om att det är alldeles för lite omsättning på personal på museerna.

Konkurrensen om jobben inom museibranschen är enorm och det ser inte ut att bli bättre. I Arbetsförmedlingens rapport ”Var finns jobben?” finns inte museiyrkena med (också det säger något!). Men yrken inom kultur, media och design ligger längst ner i diagrammet över vilka yrken det råder brist i. Hela rapporten kan ni läsa här. Prognosen för de närmaste 5-10 åren är heller inte särskilt ljust enligt Arbetsförmedlingen.

Ett bristindex på mellan 1,00 och 1,99 tyder enligt Arbetsförmedlingen på "Mycket stor konkurrens om jobben".

På många museer är medelåldern dessutom skrämmande hög. När jag gick museiutbildningen i Lund för 12 år sedan, sa många att snart skulle det komma stora pensionsavgångar, och då skulle det blir bättre. Nu har snart de sista 40-talisterna passerat 65, men det har knappast blivit lättare att få jobb i museisektorn.

En person i min närhet som arbetat på samma museum i snart 15 år, är fortfarande en av de yngsta på sin arbetsplats. Hen är 40 år. En hastig titt på DIK:s lönestatistik visar att den största andelen, 17%, av de som arbetar på museum (som svarat på enkäten) är mellan 45 och 50 år. 0,05% är mellan 25 och 30 år, medan 11% är över 61. Det ser alltså ut som att inte ens 1% av personerna som arbetar på museer är under 30. (551 personer har svarat på enkäten, och siffrorna ser kanske något annorlunda ut i verkligheten, men de visar på en tydlig tendens.)

Eftersom det är så svårt att få jobb i museisektorn väljer de flesta som har en fast tjänst att stanna kvar. Rörligheten i museiyrkena är liten. När en tjänst annonseras ut är det (enligt min erfarenhet) ofta mer eller mindre bestämt vem som ska få den.

Det är så klart inte de enskilda personernas fel att de vill stanna på sitt jobb. Många gånger trivs folk ganska bra med sitt jobb. Museibranschen är en kreativ bransch, där man ofta får jobba med sådant man brinner för. Den allmänna föreställningen är att man ska vara glad att man har ett jobb, och ett jobb som man trivs med dessutom.

Här är några förändringar som jag skulle vilja se på museer den närmaste tiden, som jag tror skulle öka förändringsbenägenheten och viljan att jobba med nya metoder, nya ämnen och nya samarbetsparter.

  • Anställ fler unga (Våga chansa!)
  • Uppmuntra folk att söka sig vidare
  • Anställ personer med annorlunda kompetenser (alltså inte bara personer med etnologi, arkeologi och konstvetenskap i sin examen) och skiftande bakgrund
  • Punktera myten om att man ska vara tacksam att ha ett (roligt) jobb.
  • Skapa ett system för att låta yngre komma in och ta del av äldres erfarenheter, innan de äldre går i pension.
  • Höj lönerna. (Folk är utbildade ungefär 5 år på universitet och har ett stort ansvar i skapandet av nationell och personlig identitet genom museernas verksamhet)
  • Arbeta med jämställdhet (I DIKs lönestatistik är 73% kvinnor 27% män. Troligen är könsfördelningen något annorlunda i verkligheten. Män har oftare tjänster som tekniker, snickare, och tillhör därmed också andra fack. Den ojämna könsfördelningen kan jag skriva andra blogginlägg om en annan gång.)

Dessutom tror jag att museer som vågar genomföra sådana här förändringar höjer statusen för hela branschen och därmed ökar chansen att branschen kan klättra något i Arbetsförmedlingens bristindex.

Tack Håkan för att du fick mig att sätta ord på det här.

Delaktighet som syns i utställningsformgivning

Under några dagar har jag varit på resande fot i Sverige med utställningar i fokus. Bland annat var jag i Stockholm och såg utställningar och talade med personer verksamma i utställningssektorn.

Mina upplevelser under de här dagarna satte ljuset på en fråga som jag funderat över länge, en fråga som egentligen inte är inom mitt expertområde, och därför vill jag lyfta frågan här och höra mer från folk runt omkring mig om ni har några svar.

Hur kan delaktighet synas i formgivningen? Alltså hur kan utställningar som tas fram genom medverkan från publiken eller målgruppen också återspegla delaktigheten fysiskt när det blir en utställning, när vi formger och bygger på plats i våra lokaler?

Under flera år har utställningsformgivare jobbat med interaktivitet i själva utställningen. Publiken har blivit vana att kunna snurra på hjul, trycka på knappar, lyfta på luckor, svara på frågor, testa sig själva och till och med filma sig. Det finns en samsyn i utställningsvärlden om att besökarna ska aktiveras i utställningarna.

Det har också på senare tid dykt upp fler och fler utställningar där besökare, eller personer utanför museet bidragit till innehållet i utställningen. Popstad Lund på Kulturen som jag jobbat med är ju ett självklart exempel. Utställningen Hår på Nordiska museet har vuxit fram genom delaktighet från publiken genom Hårwebben. Det finns så klart fler exempel.

Ändå är det sällan jag ser en utställning där det finns en tydlig koppling mellan det interaktiva i utställningen (om det finns någon interaktivitet) och det samspel som föregått öppningen under utställningsproduktionen. Och jag undrar varför formgivningen släpar efter, eller om det är något annat som gör det så svårt. Är det den gamla motsättningen mellan innehåll och form, mellan konstnärens frihet och producentens idéer? Eller är det rädslan för att bjuda in folk att påverka den konstnärliga processen? Är det en kostnadsfråga?

Låt mig ta utställningen Hår på Nordiska museet som exempel. Jag såg bland annat den under min Stockholmsvistelse. Utställningen är uppbyggd kring ett antal epoker som beskrivs i text och med några bilder som exempel. Texterna är tryckta på stora vepor som hänger kronologiskt i utställningen. Längs en vägg i fasta montrar visas föremål från de olika epokerna. Utställningen har föregåtts av insamling av olika personers berättelser kring hår bland annat via Nordiska museet hårwebb. Insamlingen har fått ganska mycket uppmärksamhet och jag var också imponerad av det stora digitala engagemang som Nordiska museet visade (bland annat genom att ha en hel avdelning som arbetar med digitala medier) och nytänkandet i deras metod.

Utställningen Hår på Nordiska museet. En utställning om spännande ämne, med nyskapande metod, men där formen inte följt med hela vägen.

Men frågan som hela tiden malde i mig när jag såg utställningen var: Var finns alla de människor som bidragit till utställningen? Hur kan jag se att en massa människor utanför museet bidragit till den här utställningen? Längst in i utställningen fanns en pekskärm med korta berättelser med folks hårhemligheter som de lämnat via hemsidan. Där fanns de. Men i övrigt var det här en utställning där Nordiska museet gjorde precis som de brukar, som de alltid har gjort. Åtminstone är det detta utställningen signalerar till mig som besökare.

Jag tror säkert Nordiska museet hade andra intentioner med utställningen. Det är inte heller innehållet jag hänger upp mig på – det är intressant och bra, utan snarare hur deras (antar jag) intentioner inte får avsedd effekt hos mig.

Skillnaden mellan intention och effekt var något som jag också diskuterade med Carin Andersson som producerat Varning för ras på Mångkulturellt centrum i Fittja. När det gäller konsten har det på sistone blivit uppenbart i flera fall att konstnärer eller andra kulturskapare kan ha ack så goda intentioner, men att resultatet ändå blir att människor blir kränkta eller att man bidrar till att upprätthålla en rasistisk struktur eller förtryckande norm (tänk på debatterna kring barnboksfiguren Lilla hjärtat, vem som får vara pepparkaka i luciatåget, tårtor som skriker osv). Jag kan även relatera till att i andra sammanhang ha läst intentioner för utställningar som är hur bra som helst, men där det är tveksamt om effekten är densamma.

Ett exempel på sång ur en barnsångbok som fortfarande används i skolor, där goda intentioner (tolerans) inte får den effekten för många människor. Ur utställningen Varning för ras.

Jag ser den här diskussionen som viktig och avgörande för museer och andra utställningsskapare. Det är dags att ta delaktighetsdiskussionen till formen – inte bara innehållet. Om vi (utställningsskapare) inte diskuterar vad utställningarna som vi producerar signalerar till våra besökare, så kommer vi få ett demokratiskt problem.

Så hjälp till:

Formgivare och designfolk: Vilka är era bästa tips för att spegla delaktighet i formgivningen av utställningar?
Vilka är de svåraste utmaningarna när det gäller form och delaktighet?

Besökare: Hur kan museer museer bli bättre på att låta er både bidra till både innehåll och form och låta det synas?

Svara gärna i kommentarerna.

Museer måste släppa makten – men hur då?

I utställningen Just Another Life på Malmö museer har tre unga tjejer från förorten bjudits in att berätta sina historier inom museets ramar.

I första numret av DIKs nya medlemstidning, Ping, intervjuas Alexander Bard bland annat om vad ha tror att museerna måste göra för att överleva ”det fjärde paradigmskiftet” (internet). Han säger: ”Museiintendenten är död, en väldigt bra utgångspunkt är att brukaren som går in genast känner att det är den som bestämmer. Museiintendentens jobb är att serva sin publik, på gott och ont. Det kan ge banala utställningar, men så är de nya förhållningsreglerna.

Jag kan inte annat än hålla med. Samtidigt känner jag en frustration. Jag har jobbat med olika former av delaktighet i nära tio år, där min roll har varit att släppa in brukarna i utställningsproduktion och programverksamhet. Jag har slagits för att personer som normalt inte kommer till tals i museivärlden ska göra sin röst hörd och också uppmuntrat publik som kommer med idéer och är helt övertygad om att museerna måste förändra sitt sätt att arbeta om de ska överleva som publika institutioner. I det arbetet har jag sett hur svårt det är för museer att ställa om sig.

I samma tidning skriver Anders Mildner om att museerna måste våga släppa ifrån sig makten om de ska lyckas med sina delaktighetsprojekt. Han menar också att museerna måste våga öppna upp sin arbetsprocess och bli mer transparenta. Det har han alldeles rätt i. Jag brukar säga det samma när jag föreläser för museer om delaktighet. Men jag ser också hur svårt många museer tycker att det är, och hur de kämpar med frågan HUR?

Hur gör vi rent praktiskt för att släppa ifrån oss makt? Hur gör vi när det kommer någon utifrån och föreslår ett utställningsämne? Tänk om folk missbrukar förtroendet? Tänk om det inte blir korrekt? Är det okej att lägga resurser på unga i förorten när vi har en stor samling keramik som ingen får se? Det händer massor av saker inom ett museum när ett delaktighetsprojekt sätts igång.

Jag brukar säga, att släppa ifrån sig makten, kräver övning. Och övning får man genom att göra. Det finns massor som jag skulle kunna berätta om hur. Men jag vill börja med att ge några punkter som är bra att fundera på inför delaktighetssatsningar.

  • Roller och ansvar.

När inte längre chefen bestämmer och medarbetarna utför, utan kanske någon utanför museet plötsligt kan tycka till om innehåll i en utställning, då händer det saker. Fundera över vilken roll museet vill ha i delaktighetsprojektet. Hur MYCKET ska de externa deltagarna i projektet få bestämma? Min erfarenhet är att en gräns alltid finns vare sig vi vill eller inte. Olika projekt kräver också olika nivåer av delaktighet och insyn.

  • Förtroende

Att arbeta med människor utanför museet handlar om att bygga relationer och förtroende. Många museer har ett ganska stort förtroendekapital, men oftast är det baserat på en traditionell roll, där museet är experten som kommer med svaren. Delaktighetsprojekt rubbar det förtroendekapitalet och därför är det extra viktigt att bygga ett nytt. Att bygga förtroende innebär också att dricka kaffe och snacka om annat. Det tar lite längre tid än om en expert sitter på sin kammare och gör research. Men utan förtroende – inget delaktighetsprojekt.

  • Metoder

Det finns massor av metoder för delaktighet. Jag har varit med om allt från fysiska formella möten med protokoll, friare workshops och fokusgrupper till sociala medier som verktyg för insamling och innehållsproduktion. Fundera över vilken eller vilka metoder som passar ert projekt bäst. Den nya tekniken underlättar enormt, men ställer också andra krav!

  • Belöning eller betalning

Är det självklart att de som bidrar till ett projekt gör det gratis? Var går gränsen för volontärarbete och betalt arbete? Jag har varit med i projekt där projektet stått för mötesarvoden och betalning för att man bidrar med t.ex. texter eller bilder. Jag har också varit med i projekt där alla externa förväntades bidra gratis med tid och engagemang. Fundera på hur ni vill ha det och tänk på detta när ni budgeterar.

Om museet har funderat på de här sakerna när de sätter igång, blir det lättare att sätta igång. Ibland kan det dessutom vara bra att bjuda in publiken i de här diskussionerna och tillsammans sätta ramarna för vad som ska göras, vem som gör vad, och hur det ska göras.

Nu vore det väldigt spännande att höra från museer runt om i Sverige vilka erfarenheter ni gjort i delaktighetssatsningar. Håller ni med? Lämna gärna kommentarer om era erfarenheter!

”Äntligen en tjejhistoria”

De senaste dagarna har flera personer uppmärksammat hur kvinnor porträtteras på bild. Det började med att Genusfotografen Tomas Gunnarsson gjorde ett inlägg på sin blogg med rubriken ”Vad sägs om att ta lite bilder med slangen?”. Han gav där flera exempel på hur kvinnor avbildas på fotografier på sätt som är sexualiserande och fördummar kvinnor. Blogginlägget spreds och kommenterades på flera håll i sociala och andra media.

Tomas Gunnarsson själv hänvisade också till sidan Hairpin som samlat bilder på ”kvinnor som kämpar med att dricka vatten”. Hairpin har även publicerat en samling bilder med ”kvinnor som skrattar ensamma med sallad.” Nyligen såg jag också en länk till Upworthy där någon har tagit bilder av kvinnor som ställer sig i poser som modeller står i på fotografier. När någon samlar bilder tillsammans blir det uppenbart hur absurt bildspråket kan vara. Det är ett effektivt grepp för att påtala en norm.

Det här gäller inte bara för tvådimensionella bilder. Museer använder sig ibland av dockor för att visa hur människor kan ha sett ut och vad de kan ha gjort i tider som det inte finns bilder från. Det är intressant att också titta på de här dockorna med genusglasögon. För några dagar sedan var jag i Oslo och besökte Historiska museet där. De har en stor utställning som berättar om Norges forntid och sträcker sig fram till medeltiden. I utställningen är det uppenbart att de arbetat med att lyfta fram kvinnor i historien. Det är bra, och behövs verkligen på museer och i historieskrivningen.

Men sättet som museet framställer kvinnliga gestalter i utställningen gör mig ändå besviken. I ett av rummen finns en kvinna som står på knä. Hon sträcker fram sina händer, kanske i bön, men det ser mer ut som att hon vädjar om något. Hennes ansiktsuttryck speglar rädsla och hela hennes kropp signalerar undergivenhet.

kvinnogestalt på historiska museet Oslo

Kvinnogestalt på Historiska museet Oslo

I ett annat rum finns en man. Han är placerad högt upp, bredbent, med självsäker kroppshållning.

Manlig gestalt på Historiska museet i Oslo

Manlig gestalt på Historiska museet i Oslo

Ytterligare en kvinna står hukad och ser ut att erbjuda ett rävskinn till försäljning eller byte.

Kvinnogestalt på Historiska museet i Oslo

Kvinnogestalt på Historiska museet i Oslo

Vad säger de här kvinnogestalterna mig? Jo, att kvinnor i historien hade anledning att vara rädda, att de inte hade maktpositioner i samhället utan snarare hukade sig under någon slags makt. Männen däremot hade självförtroende, var starka och stod högt upp i samhället.

I texterna i utställningen bemödar museet sig med att lyfta fram kvinnor, men de beskrivs ändå som undantag. På ett ställe inleds en längre text med: ”Äntligen en tjejhistoria”. På ett annat ställe påtalar museet att kvinnorna ”måste ha spelat en aktiv roll i samhället”. För mig blir det uppenbart att de här texterna ändå förhåller sig till mannen som norm. Och tillsammans med dockorna som visar undergivna kvinnor i utställningen blir budskapet i utställningen trots allt väldigt bekräftande av förlegade könsroller. Det här var ett exempel från Norge, men jag är rätt säker på att det går att hitta liknande fenomen i Sverige.

Precis som museer har blivit väldigt mycket mer professionella när det till exempel gäller design eller text, tror jag det är dags att öka professionaliteten inom genus på museer. Jag vet att det finns bra kompetens inom de här frågorna om en vet vart en ska leta. Den som vill hitta kompetens inom genus, mångfald, jämlikhet och jämställdhet kan till exempel vända sig till Branschorganisationen Genusföretagarna, och söka kompetens direkt på föreningens hemsida. För det är lätt att tänka, att ”det där med genus löser vi själva bara vi lyfter fram lite fler kvinnor”, men det handlar om mycket mer.

Tillägg: Kan också passa på att tipsa om en kurs i att Leda Mångfalt, som Riksutställningar bland annat håller för chefer som vill bli bättre på jämställdhet och mångfald.

Museibranschen inte bättre än andra

Förra veckan arrangerade JÄMUS, arbetsgruppen för jämställdhet på museer, seminariet ”Genusmedvetna utställningar – hur gör vi? på Historiska museet i Stockholm. Jag följde seminariet på nätet och där fanns mycket intressant. (Du kan titta på alla inlägg på JÄMUS hemsida.) Ända sedan seminariet är det en grej som gnagt i mig.

Det gäller en fråga från publiken. Johanna Lundin, som arbetar som teater- och jämställdhetskonsult, beskrev hur hon själv ofta stöter på motstånd mot begreppet genus och undrade hur vi skulle kunna omkoda begreppet genus till något positivt. Malin Grundberg, från Jämus och forskare på Statens historiska museum, svarade på frågan.

- Visst finns motstånd mot begreppet genus, och det finns en väldigt stark antifeminism som har kommit på ganska kort tid, men inom museisektorn finns inte riktigt det. [...] För jag tror att inom vår sektor finns det en öppenhet kring det här och då kan man kanske på ett tydligt sätt sätta ner foten.

Jag förstår på ett sätt vad Malin Grundberg menar. Genus diskuteras och finns på agendan. Jag ser också att många museer i planer och dokument formulerar sig kring jämställdhet och genus. Det kan handla om att de säger att utställningar ska visa lika många män som kvinnor, och att normer ska ifrågasättas. Det finns också en del utställningar som jobbar på ett bra sätt med genusperspektiv.

Men jag ser inte att museisektorn på något sätt skulle vara vaccinerad mot antifeminism eller att vi skulle ligga före andra branscher.

När jag arbetar med utställningar möter jag ofta ett motstånd mot inte bara begreppet genus, utan också mot att föra in alternativa perspektiv i utställningar.  Motståndet är (oftast) inte i form av en tydlig antifeminism eller direkt avståndstagande från att arbeta med frågorna.

I stället handlar det om tröghet, om att genusperspektiv ses som något som ”vi måste ha med för att ledningen kräver det, men som egentligen inte är huvudsaken”. Den som tar upp tråden kring genus kan lätt bli den som tjatar. Jag har också hört om personer som känt sig hånade och utsatta för härskartekniker i samband med påpekanden om vikten av genusperspektiv. Detta skriver jag utifrån att ha arbetat i och nära museisektorn i över 10 år. Jag har upplevt motståndet själv och flera jag talat med har upplevt motståndet.

Kanske beror en del av trögheten på brist på kunskap. Många gånger finns det en medvetenhet kring hur många kvinnor och män som visas i utställningar. Men det räcker inte. Genus behöver komma in på flera håll i utställningsprocesserna, och andra museiverksamheter. Det behövs i perspektivdiskussionerna från början (inte som ett pålägg). Det behövs i formen (hur kan vi formge utställningar som tilltalar människor av olika kön, funktion, ålder osv?). Det behövs i samlingarna, i pedagogiken, i tekniken, i bemötande av publiken osv. Det betyder att flera olika yrkesgrupper på museerna behöver mer kunskap och mer träning.

Detta har gnagt i mig ända sedan seminariet förra veckan. Jag tror det är farligt om vi lutar oss tillbaka och tycker att vi i vår sektor är bra på genus och jämställdhet. Det JÄMUS gör är bra. Och det finns massor av duktiga människor i museisektorn. Seminariet förra veckan visar att det finns gott om bra exempel. Men vi är långt ifrån färdiga. Vi har bara börjat!

Visst gör det ont när texter brister

Just nu pågår en bloggstafett om språk, makt och demokrati som Centrum för lättläst dragit igång. De här frågorna är drivkraften bakom min arbete med att skriva klara, tydliga och lätta texter som alla kan förstå. Därför vill jag bidra med ett inlägg som knyter an till temat.

Min övertygelse är att en bra text kan bekräfta läsaren, medan en dålig text som är svår att förstå, kan trycka ner sin läsare genom att få den att känna sig dum som inte förstår. Om det här har jag skrivit tidigare.

Men det händer att jag får reaktioner från de personer vars texter jag bearbetat. Ibland verkar det som att också en bra, inkluderande text kan göra lite ont. Fast då handlar det om något annat.

För ett tag sedan fick jag just en sådan reaktion från en person vars text jag bearbetat. Min uppgift var att bearbeta texten för att fungera i ett sammanhang där många olika läsare skulle komma i kontakt med texten. I min bearbetning av text fanns läsaren med i texten i form av ett du. Jag använde enklare ord, kortare meningar och färre fackuttryck. Jag bad senare den ursprungliga författaren att faktagranska texten och fick tillbaka ett mail där hen menade att stilen inte passade och att hen inte ville ha sitt namn med i samband med texten.

Delvis handlar den här reaktionen om ett missförstånd kring vad min respektive hens uppgift egentligen var, och hen hade inte förstått mitt uppdrag. Men jag tror också att reaktioner som den här beror på att det gör lite ont att släppa ifrån sig den makt en har över läsaren i och med det krångliga språket.

En text med ett krångligt språk, långa meningar, svåra ord och många fackuttryck kan skapa ett avstånd mellan läsaren och författaren. Med hjälp av orden och meningarna kan författaren känna sig smart och överlägsen eftersom hen har kunskap som inte läsaren har. Det blir viktigt för författaren att behålla den här kunskapen själv och därmed behålla sin position gentemot läsaren.

Om jag nu skriver om texten, så att läsaren är inkluderad, känner att den förstår komplicerade saker och får ta del av kunskapen som den ursprungliga författaren har, då betyder det att den ursprungliga författaren också tappar lite av sin makt och sin position.

Det gör ont.

När jag arbetar med delaktighet i andra sammanhang, till exempel i museivärlden, talar jag ofta om att man i delaktighetsprojekt måste våga släppa ifrån sig makt. Det är svårt eftersom vi gärna vill ha kontroll och det gör lite ont att låta någon annan får tolkningsföreträde. Det är rent praktiskt också ganska svårt att faktiskt genomföra och kräver övning.

För mig hänger det här ihop. Delaktighet i samhället, i kulturproduktion, i vård, i skolan handlar om makt. Mitt bidrag till att ge fler personer makt i samhället handlar om att skriva så alla kan förstå och att skapa delaktighet också i andra sammanhang. Det må göra lite ont, men det är helt nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. I slutändan tror jag att vi alla mår bra av texter som talar med sin läsare och inte till.

Länkar till andra inlägg hittar du på Centrum för lättläst.

Att göra utställning med hjälp av Facebook

Artikeln skrevs för MiD Magasin som är branschtidning för föreningen Museumsformedlere i Danmark.

Foto: (c) Viveca Ohlsson, Kulturen 2011

Popstad Lund är en utställning på Kulturen i Lund, Sverige, som bygger på ett initiativ utifrån. Det är också en utställning som bygger på medverkan av 2500 personer på Facebook. Hur gör man en utställning med hjälp av Facebook? Vilka möjligheter och begränsningar finns det med att använda digitala medier i utställningsproduktion? Vad händer när ett museum öppnar produktionsprocessen för personer utanför museet? Hur påverkar digitala medier museerna? Det är några frågor som aktualiseras av utställningen Popstad Lund och som den här artikeln tar upp.

Pop på museum?

2010 kom tre personer med en förfrågan till Kulturen om att göra en utställning om åren 1971 – 1996, när Lund var en metropol för musikliv. De hade vuxit upp i Lund och när de tittade tillbaka på sin uppväxt upptäckte de att det inte fanns särskilt mycket dokumenterat kring den här tiden. Ungefär samtidigt startade de en sida på Facebook där folk uppmanades att bidra med bilder, minnen och berättelser om perioden. Sidan växte extremt snabbt. På bara några månader hade sidan 1000 fans. Idag (10 januari 2012) har sidan 2600 gilla-markeringar och den växer fortfarande.

Sidans popularitet visade att ämnet var relevant för många människor, att det engagerade folk och att Popstad Lund handlade om så mycket mer än band och musik. Det handlade om Lund som stad, om ett samhälle i förändring, om ungdomskultur och mycket mer. Sidans popularitet hjälpte museet att fatta beslut om att göra en utställning.

Insamlingskvällar

Kulturen hade inga föremål som knöt an till Lund som popstad under de här åren i sina samlingar. Därför bestämde man sig för att arrangera insamlingskvällar med bar och musik. Dit bjöds allmänheten att komma med sina föremål, bilder och berättelser. Föremålen lånades in. Alla fick ett lånekvitto och fick möjlighet att berätta sina minnen för en intendent eller spela in en kort video och berätta om sina föremål. Under dessa kvällar möttes människor som inte träffats på många år. De började prata med varandra medan de köade till inlämningen. De utbytte minnen och historier med varandra.

Vad fick vi in?

Det allra mesta av det som kom in via insamlingskvällarna vara platta föremål. Det var affischer, skivor och omslag, biljetter och bilder – en massa papper. Vi fick en del kläder och andra föremål också, så som något instrument, en tidig dator, musikpriser m.m. Trots det, var överväldigande mycket tvådimensionellt och för att göra en utställning vill man ju gärna ha tredimensionella föremål. Parallellt med att vår utställningsarkitekt Lena Hilbertsdotter, började rita på en design som kunde visa många platta föremål, bestämde vi oss för att åka hem till folk för att hämta större saker. Vi gjorde om Kulturens lastbil till turnébuss och gav oss ut på turné för att hämta föremål. På det viset fick vi in instrument som folk hade sparat, saker från replokaler, teknik m.m.

Varför var det svårare att få in större föremål? Jag tror att det handlar om att man behöver ha en relation och känna ett förtroende för den person man lämnar föremålet till. Att komma till en insamlingskväll bland många andra skapar inte direkt det förtroendet. Det krävs att jag som mottagare tar mig tid och träffar personen som ska låna ut föremålet, dricker kaffe och skapar en relation för att det ska kunna ske en överlämning. Den processen tar tid och min erfarenhet är att den ofta är underskattad när vi planerar delaktighetsprojekt. Förtroende är ett nyckelord när man arbetar med delaktighet.

Facebook som verktyg

Facebook har fungerat som ett verktyg för arbetet med Popstad Lund. Här hade vi 2500 personer som var experter på tiden, musiken och sina egna minnen. Deras samlade kunskap är ju mycket större än vad jag någonsin kan läsa mig till eller göra research kring. Vi använde Facebook för att få direkt input i utställningen. Ganska tidigt ställde vi frågan: Vad vill ni se i utställningen? En öppen fråga som gav en hel del svar. Många ville se miljöer, återskapade rum och lokaler. En sådan miljö som många ville se var en replokal. Då kunde vi gå vidare och fråga: Vad ska finnas i en replokal? Svaren vi fick där blev en lång rekvisita lista som vi direkt kunde ge till vår rekvisitör. Gemensamt för många svar var att det skulle vara smutsigt, sunkigt och lukta illa. När vi hade kommit en bit med miljön kunde vi efterlysa specifika föremål som vi saknade. Vi kunde också så småningom be en person från Facebook komma och ”godkänna” lokalen och lägga sista handen vid rummet. Den här processen hade varit betydligt svårare utan Facebook.

Vilka begränsningar innebär användning av Facebook som verktyg? En uppenbar nackdel är att inlägg och bilder inte är sökbara i efterhand. Om jag vill hitta en bild som jag sett tidigare, måste jag leta igenom alla. Det är tidskrävande. För att få sökbara bilder är det kanske bättre att använda en tjänst som Flickr till exempel. Facebook har å andra sidan så många flera dagliga användare och uppfattas av många som mer lättillgängligt, att det ändå kan vara en fördel.

Organisationer som vill använda sig av Facebook på ett aktivt sätt måste fundera över detta och faktiskt se till att medarbetarna har tid avsatt att arbeta med verktyget. Det måste hända saker hela tiden på en Facebooksida, dagligen, för att hålla intresset vid liv. Jag, som projektledare, (och helst fler i personalen) måste avsätta tid för det, och den tiden är kanske inte mellan 8 och 17 när jag har arbetstid, utan kanske kl. 22 på kvällen. Detta behöver inte bli en begränsning, och måste inte vara ett problem, men det förändrar vårt sätt att se på vår arbetstid.

Ge för att få

Det kanske allra viktigaste att komma ihåg när det gäller Facebook är att vi inte bara kan be och få. Hela idén med sociala medier är att man är just social, att man ger och får, att vi bygger relationer. Det kan vi göra genom att till exempel lägga upp bilder som folk inte har sett tidigare. Vi kan berätta om hur arbetet går, vad vi gör, vad som händer med de saker som folk lämnat in osv. Vi måste självklart svara på frågor som kommer upp och delta i diskussionerna aktivt.

Däremot är det min erfarenhet att Facebook inte kan ersätta personliga relationer helt. Särskilt inte om det uppstår svårigheter eller om förtroendet brister. Vid en tidpunkt i Popstads-arbetet började jag få frågor kring om projektet fortfarande var igång, och märkte en oro kring om museet skulle kunna leva upp till förväntningarna på utställningen. Den oron var inte möjlig att bemöta via Facebook. Därför bjöd vi in några av de som var mesta aktiva på Facebook till ett möte, där vi berättade om hur arbetet låg till, hur utställningen skulle se ut. Vi besökte utställningslokalen och bad också om konkret input inom de områden vi behövde hjälp. Museichefen medverkade vid mötet, vilket var viktigt för att visa att hon tyckte arbetet var viktigt och att de, som deltagare, var viktiga för museet. Efter mötet upplevde jag ett starkare förtroende igen, en viss ökad aktivitet på Facebook och arbetet löpte på lättare. Vi hade fått ett gäng personer som också blev som ett slags ambassadörer gentemot många fler intresserade.

Under arbetets gång skapade vi även en intern grupp på Facebook, där flera medarbetare på Kulturen var med och några externa personer. Den här gruppen fungerade som en brygga mellan det helt öppna på facebooksidan och det slutna inom museet. Här kunde vi museianställda testa idéer innan vi lanserade dem offentligt. Vi kunde be om kontaktuppgifter till folk vi ville komma i kontakt med och vi kunde också ta emot idéer och frågor från de externa. Popstad Internt blev som ett semi-öppet diskussionsforum, ett mellanting när man inte är van att arbeta för helt öppna ridåer.

För vi ska komma ihåg att arbeta med Facebook som verktyg fortfarande är ganska ovanligt i musei-Sverige. Vi är vana att släppa in folk när vi är färdiga med en produktion. Genom att öppna upp under produktion blir vi sårbara. Då kan det kännas tryggt att ha en plats för dumma frågor och närmare relationer.

Jag hoppas dock att jag snart får se ett museum som vågar öppna hela vägen och hela tiden. Det skulle vara mycket intressant att följa. Digitala medier ger museer många möjligheter att arbeta med delaktighet.

Sofie Bergkvist arbetade på Kulturen i Lund från maj – december 2011 som projektledare och producent för utställningen Popstad Lund. Utställningen står på Kulturen till 13 januari 2013.

Hen är här för att stanna.

Kivi & Monsterhund kommer ut på Olika förlag idag.

I mitt förra blogginlägg använde jag ordet hen. Jag ville berätta om en person som uttryckte en åsikt. Jag ville att åsikten skulle vara i centrum inte vilket kön personen hade. Därför valde jag att inte skriva hon eller han utan använda det neutrala ordet hen.

Jag är övertygad om att om jag beskrivit personen med ett kön, hade läsarna gjort sig bilder av personen utifrån detta. Hon och han ger oss associationer mer eller mindre medvetet om personers egenskaper. Ofta är bilderna vi får helt irrelevanta.

Hittills har jag bara fått positiva reaktioner på att jag använde ordet, som museikollegan som äntligen förstod hur ordet kunde användas.

Men det är uppenbart att ordet hen väcker känslor. Idag släpps en ny barnbok som genomgående använder ordet hen, Kivi och Monsterhund (Olika förlag), och boken har redan genererat massor av artiklar och kommentarer. Häromdagen skrev Karin Milles, docent i svenska tillsammans med företrädare för Olika förlag, Karin Salmson och Marie Tomicic, en debattartikel i Svenska Dagbladet att det behövs ett nytt ord i svenska språket. De skriver bland annat att ”särskiljandet av kön ger negativa konsekvenser för båda individ och samhälle och att en friare inställning utan lika stark könsindoktrinering skulle ge en bättre framtid.”

Artikeln har fått nära 1000 kommentarer i skrivande stund och mängder av bloggare kommenterar artikeln och användningen av ordet. En del är positiva. Andra tror att språk inte kan förändra världen. Och ytterligare några, (för övrigt ganska välbekanta kritiker av allt vad feminism och jämställhet står för) oroar sig över att ordet är till för att sudda ut könsskillnader.

Jag välkomnar användningen av hen eftersom det ger mig möjligheter att berätta sådant som inte nödvändigtvis är kopplat till kön. Jag ser att fokus på kön ibland står i vägen för det jag egentligen vill berätta och då ser jag hen som ett bra sätt att komma runt det.

Jag undrar vilket museum som blir först med att använda hen i en utställningstext.