Just nu pågår en bloggstafett om språk, makt och demokrati som Centrum för lättläst dragit igång. De här frågorna är drivkraften bakom min arbete med att skriva klara, tydliga och lätta texter som alla kan förstå. Därför vill jag bidra med ett inlägg som knyter an till temat.

Min övertygelse är att en bra text kan bekräfta läsaren, medan en dålig text som är svår att förstå, kan trycka ner sin läsare genom att få den att känna sig dum som inte förstår. Om det här har jag skrivit tidigare.

Men det händer att jag får reaktioner från de personer vars texter jag bearbetat. Ibland verkar det som att också en bra, inkluderande text kan göra lite ont. Fast då handlar det om något annat.

För ett tag sedan fick jag just en sådan reaktion från en person vars text jag bearbetat. Min uppgift var att bearbeta texten för att fungera i ett sammanhang där många olika läsare skulle komma i kontakt med texten. I min bearbetning av text fanns läsaren med i texten i form av ett du. Jag använde enklare ord, kortare meningar och färre fackuttryck. Jag bad senare den ursprungliga författaren att faktagranska texten och fick tillbaka ett mail där hen menade att stilen inte passade och att hen inte ville ha sitt namn med i samband med texten.

Delvis handlar den här reaktionen om ett missförstånd kring vad min respektive hens uppgift egentligen var, och hen hade inte förstått mitt uppdrag. Men jag tror också att reaktioner som den här beror på att det gör lite ont att släppa ifrån sig den makt en har över läsaren i och med det krångliga språket.

En text med ett krångligt språk, långa meningar, svåra ord och många fackuttryck kan skapa ett avstånd mellan läsaren och författaren. Med hjälp av orden och meningarna kan författaren känna sig smart och överlägsen eftersom hen har kunskap som inte läsaren har. Det blir viktigt för författaren att behålla den här kunskapen själv och därmed behålla sin position gentemot läsaren.

Om jag nu skriver om texten, så att läsaren är inkluderad, känner att den förstår komplicerade saker och får ta del av kunskapen som den ursprungliga författaren har, då betyder det att den ursprungliga författaren också tappar lite av sin makt och sin position.

Det gör ont.

När jag arbetar med delaktighet i andra sammanhang, till exempel i museivärlden, talar jag ofta om att man i delaktighetsprojekt måste våga släppa ifrån sig makt. Det är svårt eftersom vi gärna vill ha kontroll och det gör lite ont att låta någon annan får tolkningsföreträde. Det är rent praktiskt också ganska svårt att faktiskt genomföra och kräver övning.

För mig hänger det här ihop. Delaktighet i samhället, i kulturproduktion, i vård, i skolan handlar om makt. Mitt bidrag till att ge fler personer makt i samhället handlar om att skriva så alla kan förstå och att skapa delaktighet också i andra sammanhang. Det må göra lite ont, men det är helt nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. I slutändan tror jag att vi alla mår bra av texter som talar med sin läsare och inte till.

Länkar till andra inlägg hittar du på Centrum för lättläst.

Foto: (c) Viveca Ohlsson, Kulturen 2011

Popstad Lund är en utställning på Kulturen i Lund, Sverige, som bygger på ett initiativ utifrån. Det är också en utställning som bygger på medverkan av 2500 personer på Facebook. Hur gör man en utställning med hjälp av Facebook? Vilka möjligheter och begränsningar finns det med att använda digitala medier i utställningsproduktion? Vad händer när ett museum öppnar produktionsprocessen för personer utanför museet? Hur påverkar digitala medier museerna? Det är några frågor som aktualiseras av utställningen Popstad Lund och som den här artikeln tar upp.

Pop på museum?

2010 kom tre personer med en förfrågan till Kulturen om att göra en utställning om åren 1971 – 1996, när Lund var en metropol för musikliv. De hade vuxit upp i Lund och när de tittade tillbaka på sin uppväxt upptäckte de att det inte fanns särskilt mycket dokumenterat kring den här tiden. Ungefär samtidigt startade de en sida på Facebook där folk uppmanades att bidra med bilder, minnen och berättelser om perioden. Sidan växte extremt snabbt. På bara några månader hade sidan 1000 fans. Idag (10 januari 2012) har sidan 2600 gilla-markeringar och den växer fortfarande.

Sidans popularitet visade att ämnet var relevant för många människor, att det engagerade folk och att Popstad Lund handlade om så mycket mer än band och musik. Det handlade om Lund som stad, om ett samhälle i förändring, om ungdomskultur och mycket mer. Sidans popularitet hjälpte museet att fatta beslut om att göra en utställning.

Insamlingskvällar

Kulturen hade inga föremål som knöt an till Lund som popstad under de här åren i sina samlingar. Därför bestämde man sig för att arrangera insamlingskvällar med bar och musik. Dit bjöds allmänheten att komma med sina föremål, bilder och berättelser. Föremålen lånades in. Alla fick ett lånekvitto och fick möjlighet att berätta sina minnen för en intendent eller spela in en kort video och berätta om sina föremål. Under dessa kvällar möttes människor som inte träffats på många år. De började prata med varandra medan de köade till inlämningen. De utbytte minnen och historier med varandra.

Vad fick vi in?

Det allra mesta av det som kom in via insamlingskvällarna vara platta föremål. Det var affischer, skivor och omslag, biljetter och bilder – en massa papper. Vi fick en del kläder och andra föremål också, så som något instrument, en tidig dator, musikpriser m.m. Trots det, var överväldigande mycket tvådimensionellt och för att göra en utställning vill man ju gärna ha tredimensionella föremål. Parallellt med att vår utställningsarkitekt Lena Hilbertsdotter, började rita på en design som kunde visa många platta föremål, bestämde vi oss för att åka hem till folk för att hämta större saker. Vi gjorde om Kulturens lastbil till turnébuss och gav oss ut på turné för att hämta föremål. På det viset fick vi in instrument som folk hade sparat, saker från replokaler, teknik m.m.

Varför var det svårare att få in större föremål? Jag tror att det handlar om att man behöver ha en relation och känna ett förtroende för den person man lämnar föremålet till. Att komma till en insamlingskväll bland många andra skapar inte direkt det förtroendet. Det krävs att jag som mottagare tar mig tid och träffar personen som ska låna ut föremålet, dricker kaffe och skapar en relation för att det ska kunna ske en överlämning. Den processen tar tid och min erfarenhet är att den ofta är underskattad när vi planerar delaktighetsprojekt. Förtroende är ett nyckelord när man arbetar med delaktighet.

Facebook som verktyg

Facebook har fungerat som ett verktyg för arbetet med Popstad Lund. Här hade vi 2500 personer som var experter på tiden, musiken och sina egna minnen. Deras samlade kunskap är ju mycket större än vad jag någonsin kan läsa mig till eller göra research kring. Vi använde Facebook för att få direkt input i utställningen. Ganska tidigt ställde vi frågan: Vad vill ni se i utställningen? En öppen fråga som gav en hel del svar. Många ville se miljöer, återskapade rum och lokaler. En sådan miljö som många ville se var en replokal. Då kunde vi gå vidare och fråga: Vad ska finnas i en replokal? Svaren vi fick där blev en lång rekvisita lista som vi direkt kunde ge till vår rekvisitör. Gemensamt för många svar var att det skulle vara smutsigt, sunkigt och lukta illa. När vi hade kommit en bit med miljön kunde vi efterlysa specifika föremål som vi saknade. Vi kunde också så småningom be en person från Facebook komma och ”godkänna” lokalen och lägga sista handen vid rummet. Den här processen hade varit betydligt svårare utan Facebook.

Vilka begränsningar innebär användning av Facebook som verktyg? En uppenbar nackdel är att inlägg och bilder inte är sökbara i efterhand. Om jag vill hitta en bild som jag sett tidigare, måste jag leta igenom alla. Det är tidskrävande. För att få sökbara bilder är det kanske bättre att använda en tjänst som Flickr till exempel. Facebook har å andra sidan så många flera dagliga användare och uppfattas av många som mer lättillgängligt, att det ändå kan vara en fördel.

Organisationer som vill använda sig av Facebook på ett aktivt sätt måste fundera över detta och faktiskt se till att medarbetarna har tid avsatt att arbeta med verktyget. Det måste hända saker hela tiden på en Facebooksida, dagligen, för att hålla intresset vid liv. Jag, som projektledare, (och helst fler i personalen) måste avsätta tid för det, och den tiden är kanske inte mellan 8 och 17 när jag har arbetstid, utan kanske kl. 22 på kvällen. Detta behöver inte bli en begränsning, och måste inte vara ett problem, men det förändrar vårt sätt att se på vår arbetstid.

Ge för att få

Det kanske allra viktigaste att komma ihåg när det gäller Facebook är att vi inte bara kan be och få. Hela idén med sociala medier är att man är just social, att man ger och får, att vi bygger relationer. Det kan vi göra genom att till exempel lägga upp bilder som folk inte har sett tidigare. Vi kan berätta om hur arbetet går, vad vi gör, vad som händer med de saker som folk lämnat in osv. Vi måste självklart svara på frågor som kommer upp och delta i diskussionerna aktivt.

Däremot är det min erfarenhet att Facebook inte kan ersätta personliga relationer helt. Särskilt inte om det uppstår svårigheter eller om förtroendet brister. Vid en tidpunkt i Popstads-arbetet började jag få frågor kring om projektet fortfarande var igång, och märkte en oro kring om museet skulle kunna leva upp till förväntningarna på utställningen. Den oron var inte möjlig att bemöta via Facebook. Därför bjöd vi in några av de som var mesta aktiva på Facebook till ett möte, där vi berättade om hur arbetet låg till, hur utställningen skulle se ut. Vi besökte utställningslokalen och bad också om konkret input inom de områden vi behövde hjälp. Museichefen medverkade vid mötet, vilket var viktigt för att visa att hon tyckte arbetet var viktigt och att de, som deltagare, var viktiga för museet. Efter mötet upplevde jag ett starkare förtroende igen, en viss ökad aktivitet på Facebook och arbetet löpte på lättare. Vi hade fått ett gäng personer som också blev som ett slags ambassadörer gentemot många fler intresserade.

Under arbetets gång skapade vi även en intern grupp på Facebook, där flera medarbetare på Kulturen var med och några externa personer. Den här gruppen fungerade som en brygga mellan det helt öppna på facebooksidan och det slutna inom museet. Här kunde vi museianställda testa idéer innan vi lanserade dem offentligt. Vi kunde be om kontaktuppgifter till folk vi ville komma i kontakt med och vi kunde också ta emot idéer och frågor från de externa. Popstad Internt blev som ett semi-öppet diskussionsforum, ett mellanting när man inte är van att arbeta för helt öppna ridåer.

För vi ska komma ihåg att arbeta med Facebook som verktyg fortfarande är ganska ovanligt i musei-Sverige. Vi är vana att släppa in folk när vi är färdiga med en produktion. Genom att öppna upp under produktion blir vi sårbara. Då kan det kännas tryggt att ha en plats för dumma frågor och närmare relationer.

Jag hoppas dock att jag snart får se ett museum som vågar öppna hela vägen och hela tiden. Det skulle vara mycket intressant att följa. Digitala medier ger museer många möjligheter att arbeta med delaktighet.

Kivi & Monsterhund kommer ut på Olika förlag idag.

I mitt förra blogginlägg använde jag ordet hen. Jag ville berätta om en person som uttryckte en åsikt. Jag ville att åsikten skulle vara i centrum inte vilket kön personen hade. Därför valde jag att inte skriva hon eller han utan använda det neutrala ordet hen.

Jag är övertygad om att om jag beskrivit personen med ett kön, hade läsarna gjort sig bilder av personen utifrån detta. Hon och han ger oss associationer mer eller mindre medvetet om personers egenskaper. Ofta är bilderna vi får helt irrelevanta.

Hittills har jag bara fått positiva reaktioner på att jag använde ordet, som museikollegan som äntligen förstod hur ordet kunde användas.

Men det är uppenbart att ordet hen väcker känslor. Idag släpps en ny barnbok som genomgående använder ordet hen, Kivi och Monsterhund (Olika förlag), och boken har redan genererat massor av artiklar och kommentarer. Häromdagen skrev Karin Milles, docent i svenska tillsammans med företrädare för Olika förlag, Karin Salmson och Marie Tomicic, en debattartikel i Svenska Dagbladet att det behövs ett nytt ord i svenska språket. De skriver bland annat att ”särskiljandet av kön ger negativa konsekvenser för båda individ och samhälle och att en friare inställning utan lika stark könsindoktrinering skulle ge en bättre framtid.”

Artikeln har fått nära 1000 kommentarer i skrivande stund och mängder av bloggare kommenterar artikeln och användningen av ordet. En del är positiva. Andra tror att språk inte kan förändra världen. Och ytterligare några, (för övrigt ganska välbekanta kritiker av allt vad feminism och jämställhet står för) oroar sig över att ordet är till för att sudda ut könsskillnader.

Jag välkomnar användningen av hen eftersom det ger mig möjligheter att berätta sådant som inte nödvändigtvis är kopplat till kön. Jag ser att fokus på kön ibland står i vägen för det jag egentligen vill berätta och då ser jag hen som ett bra sätt att komma runt det.

Jag undrar vilket museum som blir först med att använda hen i en utställningstext.

Museer suger är rubriken för Ted Hesselboms inlägg på Sveriges Museers stafettblogg som publicerades igår. Rubriken är naturligtvis satt för att provocera (mest museifolk själva) och i artikeln för Ted ett resonemang om vad museer är för något, vilka uppdrag de har och vem de riktar sig till.

Det är viktiga frågor. Men inlägget väcker en frustration hos mig. De här frågorna har museer ställt sig i många år. Varför har vi fortfarande inte hittat några svar? Jag minns hur jag och mina kursare på museivetenskapen för så där 12 år sedan tampades med denna fråga. Då fick vi göra en historisk resa tillbaka för att hitta museernas rötter och på så vis definiera vad ett museum är. Vi fick också lära oss devisen samla, vårda, visa.

Idag märker jag en ängslighet bland museianställda. Ett trevande kring vad vi ska göra, vad är egentligen vårt uppdrag, och vad kan vi som inte andra kan? Under hösten var jag på en museikonferens och talade om mina erfarenheter av delaktighetsprojekt på museer. Efteråt uttryckte en person i publiken sin oro över att ”det här med delaktighet” ska vara med överallt nu. Hen uppfattade det som ytterligare ett direktiv uppifrån som hen var tvungen att anpassa sig till. Detta förvånade mig eftersom jag alltid tänkt på delaktighetsarbete som något som gynnar ett underifrånperspektiv.

Jag gissar att personens oro bottnar i en osäkerhet i sin roll som museianställd, och en oro för vad ”det här med delaktighet” innebär konkret. För om delaktighet innebär att våra besökare är medskapare, som förväntar sig att kunna diskutera, dela och remixa innehåll på museer, vad blir då museianställdas roll? Och om, som Ted Hesselbom skriver, museernas roll inte är att lära ut, vad finns då kvar?

Jag tror att den här ängsligheten är samma som vi ser i många andra yrkesgrupper. Inom journalistkåren ängslas journalisterna över vad deras roll är när vem som helst kan skriva artiklar och publicera och när journalistpris går till diskussionsforum och twittertrådar. På biblioteken har länge förts diskussioner om vad ett bibliotek är och ska göra egentligen. Också traditionellt väldefinierade yrken som läkare kan uppleva att deras kompetens är i behov av förändring, när patienterna redan vet vad som är fel när de kommer till läkarbesöket, eftersom de har googlat.

Jag skulle vilja vända på frågan. Måste vi veta vad ett museum är? Ibland tror jag nämligen att själva diskussionen står i vägen för handling. Det är enklare att backa och fundera och diskutera. Är det verkligen vår roll att jobba med en facebooksida om popmusik när vi är ett museum? Är det verkligen en utställning om den inte har några föremål? Borde inte museer arbeta mer med historia? Är det museernas roll att provocera i samhällsdebatten? Passar det verkligen att involvera besökarna i just den här utställningen?

Det är lättare att ställa de här frågorna än att verkligen testa. Det är först när vi GÖR som vi verkligen förstår vad ett museum är och kan vara. Och det är när vi agerar som vår roll blir tydlig. Jag tror inte heller vi ska vara så rädda för att göra fel. Museerna i Sverige (kanske hela världen om vi ska spinna vidare på Ted Hesselboms tankar) är väldigt likartade. Det kan inte skada vår bransch om vi gör många olika saker på många olika sätt.

Det har varit tyst här på bloggen ett tag. Det beror på att jag varit engagerad i utställningen Popstad Lund som nu har öppnat på Kulturen. Det senaste halvåret har gått åt till att samla föremål, bilder och berättelser om Lunds musikliv under året 1971 – 1996 och att producera en utställning som berättar om den här tiden.

Det har varit en omtumlande och intensiv period och jag har knappt tänkt på annat än popstad. Jag har levt, tänkt och drömt popstad. Nu har det gått några dagar sen vi öppnade utställningen med en rejäl fest och en välbesökt invigning. Det har varit oerhört roligt att få arbeta med ett ämne som engagerar mig så mycket och som också väcker så mycket engagemang hos andra. Nu när min insats i projektet börjar gå mot sitt slut känns det nästan tomt. Det har varit ett lärorikt arbete och jag tar med mig många viktiga erfarenheter och några av dem vill jag dela med mig av.

Projektet Popstad Lund bygger på ett initiativ utanför museivärlden och har vuxit fram genom en facebooksida. Det är ett delaktighetsprojekt i den meningen att museet gör utställningen tillsammans med personer utanför museet. Det är inte bara deras föremål och bilder vi ska visa utan också deras berättelser. Museets roll har inte varit att vara ämnesexpert, utan att vara expert på att göra utställning.

Detta sätt att arbeta bygger på ett förhållningssätt som jag är säker på att vi kommer se mer av i museivärlden framöver, inte minst på Kulturen. En av mina lärdomar är att jag faktiskt har arbetat på det här sättet i nästan tio år och att mina erfarenheter och kunskaper fungerar i många olika sammanhang, med olika målgrupper och för olika syften. Det är min ambition att dela med mig så mycket som möjligt av mina kunskaper kring detta framöver. En del sker kanske här i bloggform. Annat delar jag med mig av på konferenser där jag deltar och föreläser under hösten och våren. Närmast ses jag på KULTURARVSDAGARNA på Fotografiska i Stockholm den 10-11 november, då jag föreläser tillsammans med Anders Mildner och Andrew MacIntyre på temat Innovativa arbetssätt.

Hoppas vi ses där!

Idag lämnar jag Visby och Gotland. Min premiär på Almedalsspektaklet är över och jag sitter på färjan till Oskarshamn och har fortfarande dubbla känslor till dagarna i Visby.

Almedalsveckan är på många sätt en fantastiskt händelse. Den handlar om demokrati och möjlighet att komma nära de som har makten och att diskutera kluriga samhällsfrågor med intressanta människor. Men den är också just ett spektakel och en plats för ryggdunk för redan invigda och för att sälja sig själv.

Genusföretagarna lyckades nå ut via sina seminarium och hade fullsatt båda gångerna.

Häromdagen skrev en bekant som befinner sig i Syrien på twitter: ”Till alla mina vänner som är i #Almedalen och twittrar om det. PLEASE shut up. Ingen som inte är där bryr sig”. Hon är i Syrien för att bidra till kampen för demokrati där. Spontant kände jag mig träffad och tänkte att det som händer i Almedalen är väldigt banalt jämfört med det hon gör i Syrien – Almedalen är en ankdamm. Men Almedalen är ju faktiskt också ett bevis för demokratin, en plats där politiken kommer lite närmare människorna och där vem som helst (nästan) kan bestämma sig för att arrangera ett seminarium eller debatt.

Jag har sett mängder av ideella organisationer som med väldigt enkla medel lyckats skapa debatt och locka besökare till sina seminarier. Det är fantastiskt att den möjligheten finns och Sverige lär vara rätt unikt som har en sådan mötesplats för politiker, media, aktivister, näringsliv, kultur, allmänhet osv.

Igår (onsdag) hölls en debatt om vilken roll sociala medier spelar för politiker. Rubriken var ”Ska Carl Bildt sluta twittra?” Jag följde debatten via just twitter, eftersom jag var på ett annat seminarium just då (använd #westander för att hitta diskussionen på twitter). En del ville hävda att twitter är endast för de invigda, en ”twitterelit” och att det därför knappast kan kallas demokratiskt. Andra hävdade att twitter visst är bra för demokratin och ett utmärkt verktyg för att kommunicera och diskutera med personer man vill ha kontakt med. Det handlar om inställning och om att lära sig hantera det.

Jag skulle vilja säga detsamma om hela Almedalen som fenomen. Å ena sidan går det att få kontakt med politiker, makthavare, media, företag och organisationer på ett väldigt enkelt sätt, eftersom så många samlas på ett ställe. Det går att mingla med både Carl Bildt och Gudrun Schyman, och även de politiker som inte har twitterkonto. Det går att gå fram till Aftonbladets tält och tipsa dem om nyheter. Det går att möta likasinnade företagare. Det går att prata med myndighetsföreträdare. Det går att påbörja samarbeten med organisationer och företag. Det går att sälja sina produkter och träffa nya kunder.

Å andra sidan, är de stora scenerna främst till för de redan etablerade. De hippaste mediaminglen är för speciellt inbjudna. De tyngsta myndighetspersonerna är redan uppbokade. Dessutom är många företagare så inställda på att sälja sig själva att de knappt har tid att lyssna på någon annan. För en arrangör i mängden är det oerhört svårt att sticka ut. Många lägger upp sina seminarier på samma sätt vilket också gör det svårt att märkas i den stora massan. Oftast har de bara positiva saker att säga och berättar glatt om hur bra de är. Få berättar om problem. Få avslöjar sina svagheter. Vissa seminarier ger utrymme för publikfrågor och då finns det chans att det hettar till. Samma fenomen som ger möjligheter, har också svagheter. Det betyder så klart inte att vi inte ska använda oss av dem.

Denna dubbelhet karaktäriserar hela min inställning till Almedalen (liksom till Twitter). Jag älskar det och hatar det. Jag använder mig av det, samtidigt som jag ibland måste dra mig undan. Jag längtar redan tillbaka och jag längtar hem. Och jag vet att jag kommer tillbaka.

Almedalsveckan. Jag har inte bestämt mig än vad jag tycker om den här politiska festivalen. Det är mitt livs första och jag känner innan det ens dragit igång på allvar, att jag börjar bli lite mätt.

Jag kom hit i lördags på förmiddagen och hann bekanta mig med stan, och faktiskt vila en aning efter några veckor av långa arbetsdagar. Jag ska försöka sammanfatta några intryck, funderingar och lärdomar så här efter en första riktig dag.

Genusföretagarna hade sitt första seminarium igår. Det blev fullsatt och vi fick många intressanta frågor. Måste erkänna att vi var en del som var nervösa. Första framträdande på Almedalen. Hur gör man egentligen? Och ser inte publiken väldigt skeptisk ut?

Så här i efterhand förstår jag att de inte var skeptiska, utan seriösa. Vi var också seriösa. Kanske för seriösa. Nästa gång ska vi bjuda på mer skratt och mer på oss själva. Jag pratade länge under minglet med en person som höll på att starta företag inom vårt område och som bubblade av entusiasm och nyfikenhet på branschen. Kändes fantastiskt kul att kunna bidra med erfarenheter och kunskaper till en nybliven entreprenör.

Eftermiddagen präglades av missade seminarier. Försökte komma in Svenskt Näringslivs seminarium där de skulle presentera rapporten ”Konsten att strula till ett liv. ” Det hade varit väldigt kul att få se dem försöka förklara sig. Dessvärre var det fler än jag som tänkt den tanken och tillsammans med ett gäng andra hamnade jag utanför när portarna stängts för att lokalen var full. En flopp, som å andra sidan vägs upp av skadeglädjen över att de inte lyckades förklara sig särskilt väl och att de tycks ha floppat rejält själva. (Läs t.ex. DIK-bloggen och Niklas Starow)

Gjorde ett tappert försök att gå på något annat seminarium i stället, men gps:en i telefonen visade mig fel så inte heller där blev det något seminarium. I stället blev det uteservering och mingel med intressanta människor och en gammal bekant. Här borde jag kanske namedroppa ett gäng, men det ligger inte riktigt för mig av någon anledning.

Detta är kanske något av det som gör mig lite trött på den här tillställningen. Å ena sidan gäller det att hålla sig framme och ta plats i rampljuset. På det viset är det är fantastiskt roligt att Genusföretagarnas seminarium gick så bra och vi kommer promota vårt nästa seminarium så mycket vi kan. Så klart. Samtidigt vet jag inte om jag vill leva som vissa tycks göra här i Almedalen.

Å andra sidan tycker jag det är ganska skönt att försvinna in i in cognito-dimman ibland. Jag beundrar personer som Brit Stakston som orkar filma sig själv på väg till svts sändning och vara med där det händer och ha något att säga om det. Men jag tycker också det är rätt skönt att jag ligger kvar i sängen och softar i stället för att vara på väg till någon morgonsoffa eller frukostmingel. Jag gillar att ha möjligheten att träffa en massa spännande människor i vimlet och skapa nya kontakter. Men jag tycker också det är skönt att kunna välja bort.

Det är nog så jag vill ha mitt eget Almedalen- välja godbitar och också hinna njuta av ett vackert somrigt, men dimmigt Visby.

….och vi hoppas på en fortsättning av projektet

Under hösten och våren har Bergkvist ORD & TEXT arbetat med att dokumentera projektet Osynliga gränser. Projektet är ett utbytesprojekt mellan Värner Rydénskolan i Malmö och Ängdala skolor i Höllviken. Syftet med projektet har varit att ”förebygga konflikter av främlingsfientlig natur och skapa förståelse och respekt för likheter och olikheter”. ORD & TEXT har följt projektet genom att vara med när eleverna har träffats, intervjua elever och lärare och fotografera träffarna.

Nu är dokumentationen klar. I den kan du läsa allt om hur projektet gick till, vad eleverna upplevde och vilka resultat det gett. Snart kommer också en film om Osynliga gränser.

Ladda ner rapporten

Rapporten är skriven för att vara lätt att läsa och ta till sig. En kommentar från en politiker som fick den var att den var skriven för politiker. Kanske är det sant, men det är också ORD & TEXTs specialitet att skriva tydligt, klart och enkelt, vilket uppenbarligen tilltalar politiker. Rapporten har många bilder från projektet och vill ge en känsla av collage.

Nu vill vi som arbetat med projektet ge fler elever möjlighet att träffa andra elever i områden som de annars inte skulle besöka. Vi planerar bland annat att uppvakta Malmö stad för att få till ett samarbete och söka pengar för en fortsättning. Det skulle vara fantastiskt att sprida idén om Osynliga gränser till fler.

Tack Karin Andersson på Exformation och Britt-Marie Magnusson för att ni gav mig förtroendet att arbeta tillsammans med er!

Häromdagen fick vi besked om att vår 6-åring hade fått plats på fritids till hösten. Tillsammans med två olika blanketter som vi ska fylla i och skicka in till Lunds Kommun, fick vi även en folder. Foldern hade titeln ”INFORMATION OCH AVGIFTER för den kommunala förskoleverksamheten, pedagogiska omsorgen och skolbarnomsorgen.”

Foldern talar om vad vi ska betala, vilka olika verksamhetsformer, öppettider och villkor som gäller för barn som Lunds Kommun tar hand om medan deras föräldrar jobbar, studerar, söker jobb eller tar hand om syskon. Den är kopierad på en vikt A4. Typsnittet är Times New Roman, 10 pt (eller ännu mindre). Lite här och var finns små bilder på nåt som ser ut som ugglor. Längst ner på varje sida finns en ännu mindre text där det står: ”Antagen av kommunfullmäktige 2003-11-27 § 121 Kompletterad 2007-10-17 av Barn- och skolnämnd Lund öster…. osv.”

På första uppslaget finns en tabell, där vi ska kunna läsa vad vi ska betala för vårt barn. Den är dock så snårig att jag inte riktigt kan förstå vad just vi ska betala. Där står också hur de beräknar taxan, och hur du kan få syskonrabatt. På nästa sida beskriver de verksamhetsformerna som kommunen erbjuder, liksom öppettider. Texten är full av passiva verbformer. (”Allmän förskola erbjuds…” ”Syskonrabatt medges…”)

På nästa uppslag finns lagtext citerad. ”Enligt skollagen 2a kap § 1 ska ‘Hemkommunen svara för att barn som är bosatt i Sverige erbjuds förskole-verksamhet och skolbarnomsorg. Verksamheterna kan också anordnas av enskilda.’” Uppslaget ger mycket viktig information, bland annat om vad som gäller när en förälder är arbetslös, eller för barn med behov av särskilt stöd. Tyvärr är texten väldigt svårt att ta till sig.

Nu vill jag hjälpa Lunds Kommun!

Det finns många knep för att skriva så att folk förstår. På köpet brukar en sådan text bli trevlig att läsa, personlig och inbjudande.

Här kommer några tips:

1. Skriv det viktigaste.

Det finns ingen anledning att citera lagparagrafer i en informationsfolder till föräldrar. Välj ut den information din läsare behöver och skriv inget annat. Om någon vill veta mer utöver det som står i foldern, och om de vill läsa lagtexten, erbjuder ni dem att kontakta er.

2. Strukturera tydligt med lockande rubriker

Börja med något positivt. Det är trevligt att få höra att det är roligt att mitt barn ska få börja på fritids. Vad det kostar kan gott komma längre fram. Börja med att gratulera till en plats i Skolbarnomsorgen och skriv kanske något om att Lund är Sveriges bästa skolkommun eller något liknande. Strukturera sedan texten tydligt och logiskt. Mitt förslag är att börja med att förklara de olika formerna av omsorg, därefter öppettider, avgifter och sedan villkoren som gäller. Använd gärna frågor i rubrikerna. Då hittar läsaren snabbt svar på det som han eller hon vill ha reda på.

3. Förklara det som är krångligt

De många olika begreppen som finns är svåra att förstå för många. De flesta föräldrar använder orden dagis och fritids till vardags. Relatera till dessa och förklara eventuellt också varför vi i stället vill använda förskola och skolbarnomsorg. Välj också alltid ett enklare ord framför ett svårt. Klicka på länken nedan för att hitta exempel på ord som ni lätt byter ut.

http://www.regeringen.se/content/1/c6/01/97/75/e28ebb27.pdf

4. Skriv enkla, korta, raka meningar

Ibland tror vi att vi måste skriva formellt och krångligt för att bli trovärdiga. Men ofta är det faktiskt tvärtom. Dela upp långa meningar i två. Använd helst rak ordföljd, dvs. skriv ”Förskolan är öppen från kl 6.30 till kl 18.30” (i stället för Öppettiderna på förskolan är 6.30 – 18.30). Ibland kan det vara bra att testa att säga det du vill att läsaren ska förstå högt. Talspråket kan hjälpa dig att hitta det enkla.

5. Skriv i aktiv form och med tydlig avsändare

Det finns många fördelar med att använda aktiv form och att skriva till ett tänkt du. Genom att skriva ”Vi erbjuder förskoleplats till ditt barn”, skapar du en relation till din läsare. Hon eller han känner sig direkt tilltalad. Det skapar förtroende. Du visar att Lunds Kommun faktiskt är ett ”vi” och att det finns människor som är aktiva i att ta hand om läsarens barn. Det är också lättare att förstå eftersom det är konkret.

6. Tänk på layouten!

Att göra en snygg, tilltalande folder handlar inte bara om yta. Det är faktiskt också betydligt lättare att läsa och förstå en text som har en genomtänkt form. Typsnitt, rubriker och storleken på texten kan vara avgörande för om en läsare ens orkar börja läsa! Det finns säkerligen mycket information som aldrig når sin tänkta läsare på grund av att formen inte lockar till läsning. Satsa därför lite extra på professionell grafisk formgivning. Det kan löna sig i längden!

Slutligen vill jag nämna att det finns en lag som säger att alla offentliga verksamheter ska uttrycka sig vårdat, enkelt och begripligt. Jag tycker det är på tiden att fler tar sitt ansvar och arbetar aktivt med sitt språk. Det är en fråga som inte bara handlar om förtroende och förståelse utan som ytterst handlar om demokrati.

Textkonsulten Bergkvist ORD & TEXT skriver, bearbetar och anpassar texter åt företag och organisationer som vill ha klara, tydliga och lättlästa texter som alla kan förstå.

Nationalmuseum gör en utställning om sex och publiken strömmar till. Recensioner och debattartiklar låter inte heller vänta på sig. Jag går också dit så klart. Jag är framför allt nyfiken på hur en stor statlig myndighet väljer att ta sig an diskussionen kring sexualitet, normer och konst i en utställning. Jag försöker vara sansad i mina förväntningar och avstår från att läsa recensioner innan jag går dit. Men jag vet att de flesta som sett den inte varit oberörda.

Museet visar en introduktionsfilm till utställningen. Inte många av besökarna kommer in medan jag sitter där. Det är jag och tre män. Filmen berättar bland annat att utställningen Lust och Last inte ger en heltäckande bild av den erotiska konsten från 1500-talet och framåt. Därmed gör filmen intryck av att vara en brasklapp, men den gör också museet till tydlig aktör i sin utställning. Den berättar att de har valt ett perspektiv.

Nationalmuseets salar är stora och det är svårt att få en överblick av utställningen från början. Texterna i utställningen är tryckta i rosa på vit bakgrund. Rosa är säkert inget slumpval. Nationalmuseum vill säga att de har valt ett feministiskt perspektiv i utställningen. Museet har delat in utställningen i olika teman. Några av rubrikerna är: Med hull och hår, Venus – olympens femme fatale, Mellan dygd och last, Oskuld eller?, Stadens baksida-prostitution, betraktaren som smygtittare, privatliv och intimitet. Utställningen blandar nya och gamla verk. En del verk har en längre förklarande text, medan andra bara visas med verkets och konstnärens namn.

Museets feminsistiska infallsvinklar tydliggörs framför allt genom två olika perspektiv i utställningen. Det första är att visa på det starka idealet med gammal man trånar efter/gifter sig med/avgudar/förälskar sig i, ung oskuldsfull flicka. Museet tydliggör hur detta ideal har funnits under väldigt lång tid och på sätt och vis även är giltigt idag.

Det andra är frågan kring vem som är betraktare och vem som är objekt. Det är möjligen en gammal fråga inom konsten, men Nationalmuseum väljer att visa hur det blir extra tydligt i den erotiska konsten. Många moderna verk i utställningen refererar till den här frågan, men även flera äldre verk. Det mest tydliga är väl Martin van Meytens Knäböjande nunna som också har blivit omslagsflicka för utställningen (om än i censurerad form). Men frågan finns även med i verk som Cecilia Parsbergs I can see you but you can’t see me liksom i några av museets texter.

Det perspektiv Nationalmuseum valt kan självklart diskuteras (det görs också av t.ex. Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbe, forskarassistenter vid Konstvetenskapliga institutionen, Stockholm universitet i DN). Det är dessutom intressant att lyfta att museet valt att göra sig själva och sitt perspektiv så pass tydligt i utställningen.

En besökare i utställningen hördes kommentera utställningens perspektiv: ”Det är ju mycket tolkning, en modern tolkning som kanske inte stämmer överens med konstnärens.” Hon verkade sakna perspektivet av konstnären. Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbe saknar ett bredare normkritiskt perspektiv. De hävdar också att när konst hamnar på institution så strippas den på ideologiskt innehåll. Ja, den strippas på innehåll, men den fylls också med ett annat, en tolkning av konsten i relation till andra verk och i relation till hur museet väljer att visa konsten.

I museibranschen har det under många års tid funnits en diskussion kring huruvida museerna ska ta ställning, provocera och göra utställningar med budskap, eller om de på ett mer traditionellt sätt ska visa sina föremål och konstverk så som de är.

Jag tillhör de som tycker museerna ska ta ställning och välja perspektiv. Anledningen till det är att även ett ”icke-ställningstagande” är ett perspektiv. Även en utställning som ger sig ut för att neutralt visa historien från A – Ö har valt ett perspektiv. Därför är det extremt viktigt att vara tydlig med vilket perspektiv utställningsproducenten väljer. Detta sätt att jobba kräver också en speciell kompetens hos museernas personal och eventuella samarbetsparter. Det kräver också mod från museiledningar. Det finns också risker med det sättet att arbeta. Riskerna är att viktiga perspektiv inte kommer med. Det finns också en stor risk att en del personer blir upprörda över utställningarna.

När det gäller Lust och Last har Nationalmuseum verkligen valt ett perspektiv. Därmed har de också valt bort andra. De är också tydliga med sitt val och museet blir på sätt och vis en aktör i utställningen. En del upprörs över det. En del tycker det blir politiskt korrekt. Jag kan tycka att utställningen i det här fallet har blivit aningen plattare som helhet än vissa av verken i sig. Men däremot tycker jag det är lovvärt att stora statliga Nationalmuseum vågar ta i ett svårt ämne. Det är också intressant att de genom att ta sig an detta ämne bidrar till en större debatt i samhället om normer och ideal. Även om de inte lyckas säga allt, har de lyft en fråga och fått igång ett samtal. Det om något, är en otroligt viktig uppgift för museer i Sverige idag.